samtidigt blommar kameliorna i palmhuset

Nu är det krig i Ukraina och jag känner mig arg, ledsen, rädd, orolig, privilegierad och skamsen (skammen kommer med privilegiet och den orättvisa relativa tryggheten jag lever i) i en enda blandning. Det är ju bara helt fruktansvärt, det som pågår. Och vad tydligt det blir att vi bryr oss, reagerar, när det är närmare oss själva - när det drabbar folk som lever närmare oss rent avståndsmässigt, javisst, men också, som ser ut mer som vi - men inte när det gäller de krig som rasat i decennier på många ställen i världen. Dem har vi inte behandlat såhär; inga problem att leva helt som vanligt för de flesta medan det pågår fruktansvärda väpnade konflikter i Jemen och Sydsudan och Myanmar och på många fler ställen. Vad säger det om oss? Ja, det är rasismen som vanligt, förstås.

Jag skänker pengar till Röda Korset och till Reportrar utan gränser, men annars vet jag inte vad mer man gör? Vad gör man?

Samtidigt blommar kameliorna i Palmhuset.


Detta att allt pågår samtidigt. Följer nyheterna om hemska attacker och övergrepp. Är samtidigt glad att få gå till jobbet, äntligen. Pratar om desinformation och propaganda och nyheterna med vännerna, pratar och pratar i många varv. Oerhört, ofattbart lidande, någon annanstans än här. Går på konsert, ut på långpromenad, njuter av vårsolen. Allt samtidigt. Hur hanterar man orättvisan i det?


Och så kameliorna då. Det var i lördags som Carro hörde av sig och sa att hon hade fått tips av en vän om att kameliorna blommar, och vi är ju inte de som är de. I det här fallet var det specifikt Karin och jag som inte var de som var de.




Vi började med fika uppe på balkongen, för att kunna prata av oss.



Vacker människa #1


Vacker människa #2


Och sedan gick vi in till ena flygeln och det var ett rent blomsterparadis.



På Göteborgs stads hemsida står det "I Palmhusets västra flygel har det odlats kamelior sedan huset invigdes 1878. [...] Ursprungligen från östra och södra Asien blev kamelian på 1800-talet en enormt populär modeväxt. Trädgårdsföreningens dåvarande trädgårdsmästare Georg Löwegren som ansvarade för parken 1859-1916 var en trendkänslig herre och lät därför viga ett helt rum åt bara kamelian."


Sedan 1878 alltså. Nu står jag här och tittar på blommande kamelior (inte exakt samma som då förstås, men ändå), 142 år senare, för att en trädgårdsmästare var trendkänslig. Jag tycker om att tänka så, att folk har fattat beslut för länge sedan som fortfarande ger människor upplevelser av skönhet långt senare. (Det är väl hoppfullare att tänka på det än motsatsen, allt som förstör och ger generationsöverskridande trauma.)






En fin lördagseftermiddag, och välbehövlig, och lyxig. Tryggheten, friheten, skönheten. Det är för svårt att förstå, så ofta, allt man har. Allt samtidigt.

tapas, plugg och musikal i februari

Just nu är det ... väldigt mycket plugg. Väldigt mycket läsa artiklar till kursen jag läser, och väldigt mycket kandidatuppsats (detta med att läsa en extra kandiat bara för kul - rätt ofta undrar jag hur jag tänkte där egentligen?). Transkriberingen blev äntligen klar igår (det tog bara två veckor längre än jag hade trott ...), så nu är det dags att börja analysera materialet. Så ja, förutom det jag fotat under de senaste knappa två veckorna (och det är inte så mycket), så är det nästan bara plugg hemma framför datorn. Så kommer det förbli tills uppsatsen blir färdig och kursen är över, och just nu känns det helt okej. Det känns bra att ha sjunkit ned i den här perioden, accepterat den här lite lunkande farten på livet som studier hemifrån innebär för mig. Snart, snart får jag äntligen dra igång mina älskade körer igen.

Hur som helst tog jag mig i alla fall utanför dörren några gånger, och det var ju för väl, annars hade jag nog blivit lite tokig. Här till exempel sitter Karin och Carro och jag i pausen på Operan, härligt härligt!


Vi var nämligen och såg Kärlek skonar ingen, den nyskrivna musikal som bygger på Håkan Hellströms låtar. Under tiden fick man inte fota förstås, men efteråt kom bandet och några av solisterna ut i foajén och extragiggade lite. Mysigt!




Det var en fin föreställning överlag. Allra mest tyckte jag om arrangemangen; så svag för poplåtar i symfoniska arr, ju, och de här var välgjorda och härliga och maffiga. Och så tyckte jag om masscenerna, massvis med dans och kostym och sångare på en gång! Men allra mest luftakrobaterna. Nej vet ni förresten? Allra mest tyckte jag om att sitta där och låta intrycken bara skölja över mig, som det bara gör live. Allra mest tyckte jag om att man får gå på föreställningar igen och sitta i rum med hundratals människor samtidigt.



Efteråt gick vi till Bommens för att dissekera föreställningen samt reda ut alla Sofias ex vi kunde komma på, med hjälp av facit hon skickade (själv var hon hemma med Covid, stackaren). Vet inte ens hur vi kom in på det, men roligt var det. :)


Och när Tove blivit klar på Operan (hon jobbar ju som påklädare) kom hon också förbi. Så fint!


En eftermiddag promenerade jag in till stan och kom hem med semlor. Är ju svag för Berzeliis chokladsemla. Chokladmousse är ju väldigt mycket godare än grädde, liksom? What's not to like?



Och så åt jag lunch med de här fina! Marcus och Johanna ska gifta sig i sommar och jag ska fota och det ska bli HUR kul som helst. Vi satt och pratade bröllop hur länge som helst. Märkte hur många tips jag hade som inte egentligen har med foto att göra? Börjar nog ha en hel del bröllopsvana vid det här laget, haha!


Många kvällar hemma blir det, nu när körerna inte har kommit igång och jag inte dansar än. Just den här kvällen var jag hemma själv, och jag göttade ordentligt med äpple, lakritste, tre praliner och Claes Grundstens Sveriges nationalparker. Så gött alltså, jag är så resesugen nu! Och det här är väl det näst bästa då, att sitta hemma och planera rutter och sommaräventyr.


I onsdags var jag och Liam ute och åt med gulliga Anna och Henrik ...


... på Spanska köket där vi inte varit förut men som Anna fått tips om. Och det var vi glada för, för det var så trevligt och gott!


Tapas alltså. Ett oslagbart koncept egentligen, att välja många goda saker är ju roligare än att bara välja en god sak.


Och i torsdags var det pysselkväll som vanligt. Anna-Karin och Lisa pysslade med att sy korsetter till nästa outfit ...


... och Marie och David pysslade med beräkningar på hur man skulle kunna, eventuellt, bygga någon sorts eldstad i medeltidslägret. Och annars fikade vi mest som vanligt. :)

Yola | Diamond Studded Shoes

en liten försiktig föraning om våren

Nej, någon vår var det verkligen inte som kom förra måndagen. Så dum blir jag minsann inte att jag tror att våren är här, eller ens i närheten. Nu ska det vara grått och beige i minst sex veckor till. Så är det bara. Men! Det som hände förra måndagen var att jag fick sitta och äta lunch utomhus, i lä, på en skogsslänt, vid en sjö som kluckade behagligt, och jag kunde lägga av mig jackan och sitta i bara tjocktröja och blunda och le mot solen. Och det är minsann nåt att glädjas åt när man kan. Så när jag säger "föraning" menar jag kanske mer påminnelse? En påminnelse om att våren alls finns och ska hända sen.

Men i alla fall! Jag var ute med Tove och Lisa såklart, så här kommer lite blandade skogsbilder:



Vi gick runt Stora Delsjön och det var så ljust, så ljust! Stannade för att dricka vatten efter den där hiskeliga trappan i början, och för att beundra utsikten.






Naturen ändå. Så fin, på nära håll som på långt håll. Kanske ska öva lite mer på naturfoto? Kul ju.


Vi stannade efter myren där vi som sagt hittade en plats helt i lä, där jag aldrig suttit förut.



Glömde fota medan vi fikade men tog kort på de här fina när vi packade ihop oss för att gå vidare. <3





Jag ska försöka se till att jag själv är med på bild lite då och då också. Tove och Lisa är alltid så eleganta och själv ser jag ut som en liten tomte. En glad tomte!


Och sedan gick jag hem, med laddade batterier och någotsånär redo att sätta igång med veckan.

Janet Jackson | Love Will Never Do (Without You)