det gäller ju inte livet



Jag har fått en sådan stark "det gäller ju inte livet"-känsla på senare. När det kommer till små vardagsproblem och sånt, ni vet, sådant som jag kunde stressa upp mig för så väldigt mycket förr. Dåliga beslut, förkylningar, räkningar, oro över vad den eller den ska tycka om mig och mitt arbete, missade möjligheter, somliga dagars avundsjuka över att alla andra är bättre än jag och sånt. Det gäller ju inte livet. Kommer det med att bli äldre? (Lite äldre i alla fall, så värst äldre är jag ju inte än.) Att man blir medveten om sin egen dödlighet på något vis - att det blir tydligt att alla man känner ska bli sjuka och dö, så att allt som inte gäller sjukdom, olyckor och död är det inte någon större fara med? Så kanske det är; jag har inte varit i den här åldern förut och kan inte riktigt jämföra.

Hur som helst tänker jag att väl någon kunde ha sagt hur enkelt allt blir när man växer upp (om man har haft en priviligerad bakgrund så som till exempel min)? Jag minns det bara som att folk jämt sa "njut nu medan du är ung, sen blir det värre" och sånt. Och nu i nutiden träffar jag ibland personer som längtar tillbaka till sin tonårstid, eller sin barndom, för att då var allt så "enkelt" och "fritt". Jag känner mig som ett frågetecken inför den känslan.

Alltså. Jag hade det ju fint och bra som tonåring också ... Verkligen! Men OMG det är så himla mycket bättre nu. ALLT är bättre nu. Jag fattar så mycket klokare beslut nu. Har ännu roligare och finare relationer; tar det så lugnt - och har samtidigt så mycket äventyr. Motgångar påverkar mig mindre medan glädjeämnena gör mig precis lika glad som förr och lyckan stannar längre hos mig.

(Och det är VERKLIGEN mycket enklare nu än när jag var liten. När jag var yngre var alla problem helt gigantiska. Det fanns ju liksom inget perspektiv. Har ni andra alltså glömt hur tungt allt kunde vara, och hur dramatiskt och jobbigt, när man var barn och tonåring - eller var det kanske bara jag som var sådan? :))

sportlovsdagar



Det här vädret, varje dag, i två månader. Eller i alla fall sex dagar av sju. Fyyy. Men förra veckan var det tack och lov sportlov och det är ju i alla fall gött att inte jobba.



Egentligen borde sportlovet döpas om till repetitionslov, för det är då alla vi kulturarbetare/ sångpedagoger har möjlighet att ses och kötta med våra projekt. Och vad det ska det bli av det här då? Ja, det får ni, och jag, se i april. :)


Efter repet slog jag följe med denna undersköna kvinna.


Vi gick till Berzelii och satt och pratade tills det blivit alldeles mörkt ute, ett mycket bra sätt att tillbringa sin måndagseftermiddag.


Sedan ägnade jag två dagar åt att lägga pussel. :) Nej, inte riktigt, men jag gick hemma och slappade mest och det var så hiiimla underbart.


På torsdagkvällen åt Jens och jag middag och firade att han har fått jobb, hurra! (Det här med teknisk fysik blev lite för tufft i nuläget, så han har tagit uppehåll och ska jobba ett tag istället.)



Vi var på Pinchos där det är väldigt fint och mysigt, men tapasen är inte de bästa i stan - att jag aldrig lär mig det.

New Tide Orquesta | Red Circle

middag med gapskratt



Förra lördagen hade vi middag p.g.a. trevligt! Och fint och god mat och ja, ni vet allt det där.



Vi skålade mycket.


Hade trevligt i största allmänhet.

(Fun fact: Bland de tio middagsgästerna fanns fyra kärlekspar. Inget av dessa fyra kärlekspar hade funnits om det inte hade varit för bluesdans. Hur awesome?! :))


Och lekte lappleken - samma som på nyårsafton. Det är vår senaste favorit och det fungerade likadant den här gången som på nyår - vi skrattade helt hysteriskt. Det där förlösande, tokbubbliga gapflabbet som gör att man liksom nästan bryter ihop över bordet? Det är för underbart.








Sen blev det vardagsrumsdans, men då var jag på myshumör och njöt av att sitta i soffan och tralla med och titta på dansarna.


Här är min favoritserie med bilder från leken.


"Men det står ju 'Pippin sitter i trädet'?!". :)

Judith Hill | Cry, Cry, Cry

februariveckor



Rubriken är lite fusk, för bilden ovan hände inte i februari utan alldeles i slutet av januari, när jag var hemma hos Anna och åt tårta på hennes födelsedag. <3


Sedan blev det februari och det blev snö och dimmigt men ändå inte helt kolsvart på väg hem från jobbet.


Jens och jag lade pussel. Så himla trivsamt och skönt att göra.


Sedan firade jag Anna igen, den här gången på kalas med fler folk än bara jag och Anna och Henrik.


Vi åt smarrchokladkaka.



En rolig grej med den här bilden är att folk brukar se ut såhär när man ber dem fejka att de är i ett engagerande samtal, men de här fejkar inte ens, de ser ut så på riktigt. :)


Sedan hände dansföreställning/ performance. :)


Jag är så glad att det äntligen börjar bli ljusare i både dagar och sinne. Det har varit för mycket harv och för lite dans på senare.

Vijay Iyer | Human Nature

1 second everyday: januari

Jag har skaffat mig en tokfin och tokbra app det här året. 1 second everyday heter den och går helt enkelt ut på att man filmar en sekund om dagen som sedan klipps ihop till en liten film (eller rättare sagt, man filmar hur mycket man vill och väljer sedan ut en sekund per dag). Jag har aldrig filmat förut men tycker att detta är inget mindre än magiskt. Så jag tänkte visa min januarifilm. Här är den:



Jag förstår förstås att det är mest magiskt för mig själv, som har varit med om alla dessa ögonblick och har minnen knutna till varje sekund. Men är det inte knäppt ändå hur mycket som hinner hända av värde på en enda sekund? Jag har inte ens filmat något varje dag utan glömt ganska många dagar, men det bryr jag mig inte så mycket om. Helheten är där ändå. Och vad skönt att se att det hände så mycket vackert i en månad som för mig var så dyster och hängig!

hej från en onsdagseftermiddag



Idag känns det som att jag har återfunnit mig själv lite! Efter ett par veckor av långa suckar. Är det ljuset? Kan det vara så enkelt som att det har varit mindre mulet igår och idag? Mycket möjligt. Eller så är det för att det är en (1) arbetsdag kvar till sportlovet. Eller så är det för att min kör har startat och den är BÄST. Eller så är det för att jag har tillgång till detta (mycket troligt att det är det, nu när jag tänker efter):


Eller så är det för att jag har umgåtts med min mamma idag och sedan varit ensam hemma hela eftermiddagen. Jag skickade iväg Jens hemifrån så att jag skulle få skrota runt och vara själv. Eftersom jag jobbar mycket hemifrån och han pluggar mycket hemifrån, blir det inte så mycket ensamtid för mig om jag inte passar mig. (Ja, egentligen skickade jag inte iväg honom så mycket som jag erbjöd mig att gå någon annanstans och jobba och då sa han att han kunde vara kvar i skolan efter föreläsningen och plugga.)

Eller så är det pga detta underbara som jag har fått låna av min kusin Erika och som alldeles strax ska sprida ut sig över vårt vardagsrumsbord:


Glad onsdagseftermiddag på er hörni!

Christina Kjellsson | Cirkus

sexton bilder i en lista



En bild från en plats jag älskar Bastun vid Alesjaurestugan. Ja det är inte bara bastun jag älskar utan hela stugplatsen och sjön och liksom åh. Fjällen är finast av allt och Alesjaure är det finaste i fjällen.


En bild från en tillfälle då jag kände mig snygg På danskväll i september 2014. Hade bestämt mig för att verkligen anstränga mig för att få Jens intresserad av mig. Jag ville känna att även om det inte funkade så ville jag ha verkligen försökt. Det funkade ASBRA! Folk som gick förbi mig typ hajade till och flera sa saker som att det lyste och glittrade om mig. Well, jag var så himlans tokförälskad också.


En bild från då jag kände mig glad På nyår hade vi så himla, himla roligt! Då var jag väldigt glad.


En bild på en bra dag i mitt liv Näst sista dagen i Senegal för nästan precis ett år sedan, då jag bara njöt och njöt.


En bild på någon jag beundrar Min syssling Solveig är så himla bra. Omtänksam och stark och snäll och så sjukt rimlig.


En bild på min favoritplats hemma Jag gillar vardagrummet mest! Det är störst och innehåller mest färg, krafs, röra och pyssel.


En bild på någon jag tycker om Jag gillar min mamma!


En bild på en favoritpryl Min dator är bra! Den är snäll, kan göra precis allt jag vill att den ska kunna göra och krånglar aldrig.

En bild på ett oförglömligt ögonblick Jag har ju ganska bra bildminne och har många ögonblick inpräntade i minnet - men det känns nästan som att förhäva sig att påstå att något ändå skulle vara oförglömligt. Jag vet inte vad som kommer vara viktigt om femton år? Jag kanske får leva femtio år till? Vad är det som finns kvar då? Fantastiska ögonblick har jag många; oförglömliga - det vet jag inget om.


En bild på en stolt stund Detta att jag dirigerade alla dessa underbara vänner - och att de ställde upp på rep och konsert med sin egen dyrbara tid bara för att jag bad om det - i ett stycke som jag har skrivit, på min examenskonsert 2013. Då var jag stolt.


En bild på något roligt Denna bild på mig i Gryffindor Common Room på Warner Bros. Studio Tour i London - alltså det var så amazing.

En bild från när jag var arg Den här är för svår! Jag kan inte riktigt komma på att det kan ha tagits någon bild när jag har varit arg?


En bild på när jag var ledsen Den här bilden tog jag när jag var på väg till Tate Modern i januari 2013, men började gråta så mycket att jag fick vända och gå tillbaka till hotellrummet och skype:a med Johan tills det kändes bättre (Anna och resten av mitt resesällskap var på en annan utflykt just då). (Det här var när jag mådde som sämst efter att det tog slut med Viktor, ni vet. I bloggen skrev jag såhär om det då: "Det var så himla bra att jag åkte. Anna har pratat länge om att hon skulle fira sin 25-årsdag i London, och jag har förstås tänkt åka med. Och sen bröt jag ju ihop och tänkte att det kanske blir svårt att vara ihopbruten i London. Sen tänkte jag att jag är ju ledsen hemma i vilket fall, så jag kan väl lika gärna vara ledsen i London. Och det var så rätt tänkt.")


En bild på min bästa vän <3 <3 <3


En bild på något gott Ja, ni vet ju att jag är stammis på Berzelii Choklads eftermiddagsbuffé vid det här laget.


En bild från när jag var liten Jag har faktiskt inga på datorn och orkar inte fota/ scanna just nu - jag kanske borde göra det så att jag har ett litet bibliotek? Jag var ganska gullig som liten, och en mycket bestämd ung dam, som min familj gillar att påpeka, hehe. Men den här får duga istället för visst är jag ändå ganska liten på bilden? Från våren 2002, då var jag 17 år.


En bild på mig i en annan stil Denna skämsbild från sommaren 2007 är ren och skär komik om man har det etthum om vad som är trendigt i lindyscenen idag. Trenden nu är ju att alla klär sig i "vintage" eller saker som påminner om "vintage", och musiken vi väljer att dansa till ska helst vara så "autentisk" som möjligt. (I själva verket är det vi dansar till bara en viss, utvald av det man vet spelades på t.ex. Savoy - rumba, anyone? Ändå finns det många som tror att just nu gör vi det på "rätt" sätt. Jag ba: Men allt som är nu är liksom också bara trender? Om lindyn överlever tjugo år till kommer det se ut på något annat sätt - tro mig.)


En favoritaktivitet Åka på bluesdansworkshop och få lära mig nya saker, upptäcka nya band och stilar och dansa med vänner från hela Europa.

Listan kommer från Underbara Clara.

the Chainsmokers ft. Halsey | Closer