skogskyrkogården och annat stockholmskt



Medan jag ändå var i Stockholm för att spela Hjälp! med Amanda häromsistens, passade jag på att göra lite andra stockholmska grejer också.



Till exempel äta fredagsmiddag med min bror och Lisa.



Den kära brodern lite trött efter veckan. :)

Sedan gick jag till Stockholm Blues, men fotade inget, och för att vara helt ärlig, dansade knappt heller. Jag var så slut efter veckan att jag trivdes alldeles utmärkt med att sitta i en soffa och prata med mina Stockholmsvänner. Det går också bra.



De här två knasbollarna fastnade på bild i alla fall. :)




Mer Stockholm, några olika lördagsvyer på väg till och från rep och föreställning. Det är ju en klyschig och traditionell sak att säga om Stockholm men: vad fint det är med allt vatten.


Och sedan blev det söndagsmorgon och Lisa tipsade mig om en morgonpromenad precis i närheten: Skogskyrkogården. Och där har jag aldrig varit, så dit gick jag.


Precis så fint som de säger.


Den här biten tyckte jag var så märklig, den påminde så mycket om något gammalt romerskt, Pompeji eller så? Men senare insåg jag att det kanske bara var hettan och stengången: När jag var i Pompeji var det lika stekhett som det var i Sverige den här helgen, och det blir ett speciellt ljus när solen ligger på på det viset.



Efter det här svettiga morgonpromenaden pallrade jag mig till Centralen och tog tåget hem, och så var det slut på Stockholmsbilderna för den här gången!

Salem al Fakir | Astronaut

amanda i stockholm



Förra helgen åkte vi till Stockholm med Sångensemblen Amanda för att spela vår föreställning Hjälp! på Sveriges Körförbunds festival Körkraft. Det var intensivt, och väldigt fint.



Vi började med att repa hela lördagen. Eric Ericsonhallen är himla fint, men som scenrum sett totalt olik Musikens Hus där vi spelat innan både till form och storlek, så vi hade en del ny regi att sätta.



När vi gick ut för att fixa mat mitt på dagen höll vi på att smälta bort av tokvärmen.




Sedan repade vi lite i hemlighet i ett annat rum medan det pågick en workshop. :) Älskar de här uttrycken förresten. :)


Och så dags för ett sista prat innan föreställning


och en sista stämning


och såhär såg jag ut.

Det hela gick väldigt fort över, som det tenderar att göra, fast vi spelar två akter med paus och allt. Vi har ju gjort Hjälp! väldigt många gånger nu, och det sitter i ryggmärgen även om det var många riktningar som var nya i det här scenrummet. Jag var sång- och scenglad i största allmänhet. Och en publik så gott som full av körfolk var ju ganska tacksamt som ni kan förstå. :)





Sedan kalasade vi en aning innan det var dags för nedroddning och packning (det glamorösa artistlivet vet ni)


Och sedan traskade jag hemåt i natten.

bluesband i sommaridyll



I torsdags hade vi repdag med the Sky is Crying. Och inte var som helst, utan mitt ute på landet.



Marcus kan ju inte vara med i Amsterdam, så jag frågade om Anna ville komma med som vikarie, och det ville hon gärna.




Vi tog paus i repet för att äta rabarberpaj.


Och sedan tog vi paus i repet för att gå och bada. Jag som varit förkyld i flera veckor hade inte kunnat bada än trots värmeböljan, så jag var extra lycklig.


Och så hittade vi en kompis!



Så himla fint här!




Anna och Gustav hade matchande nagellack <3


Sen åt vi Noblesse och repade lite till innan det blev dags att återvända till Göteborg. Så glad åt detta fina; de bästa banden är ju de man har med sina goda vänner.

Amos Milburn | One Scotch, One Bourbon, One Beer

försommaren



Det har ju varit en bisarr försommar: det är väl alla svenskar överens om, i den här värmen. Jag har varit förkyld och alls inte kunnat bada som jag velat. Bu! Men här är lite annat skrufs som hänt de senaste veckorna:



Först några från tåget till London, innan jag kom hem från långresan, som var för gulliga för att inte få vara med i bloggen.


Det är för varmt för att vara inne och för varmt för att vara ute, men lunch på trappan i skuggan går i alla fall att stå ut med.


Rep med Sångensemblen Amanda inför ett gig vi hade i Stockholm i lördags (mer om det snart) (ja, det här ledet med armarna är på riktigt med i föreställningen :)).


Häng i trädgården morgonen efter sommarfesten. Vi försökte flytta med skuggan så gott det gick, men till slut flydde den från oss helt och hållet.



The Sky is Crying giggar i Amsterdam snart och Marcus kan inte vara med, så vi tog in Anna som vikarie, och repade i vardagsrummet häromsistens.


Kvällshimlen.




Och sedan hade min ena popkör, Sirius, vårkonsert, och jag hade förstås för mycket att tänka på för att fota något av det arbetet. Men jag fick en stor bukett störtfina blommor och var alldeles mild i hjärtat av stolthet över hur långt de kommit på bara ett år sedan jag startade kören. På jobbet är jag rätt person på rätt plats.

Jag tänker på vikten av de här inläggen (i jämförelse med andra inlägg jag gör som handlar om något mer intensivt, inte i jämförelse med att inte blogga alls och göra något helt annat med sin tid - för det är en helt annan diskussion). På senare har jag fått så mycket beröm för min storytelling (historieberättande, det blir en exakt översättning men om den blir helt rätt vet jag inte) och det gör mig så glad - att folk tycker att jag berättar historier med mina bilder och de ord som hör till. Jag gör det inte med flit, och det är det som gör mig allra gladast, att de här historierna som folk hör och ser, att de rinner ur mig fast jag inte hade tänkt det, för det allra mesta. Så mycket är berättandet en del av min vardag nu.

Och då är väl det här inlägget kanske det allra viktigaste. Det där vi bara sitter i en trädgård. Det där jag bara repar inför det som kanske sedan ska bli något spännande eller intentivt (man vet aldrig med konst). Det där jag sitter på ett tåg med min älskade. Det där jag kommer hem från jobbet med en blombukett och tycker att jag gjorde något bra.

Audra McDonald | Some Days