När vi går ut från kapellet har molntäcket spruckit upp. Snart strålar solen över gröna gräsmattor. Hand i hand och med armarna om varandra följer vi efter kistan.
Oskar spelar What A Wonderful World på solotrumpet. Det är så vackert att jag baxnar. Jag står på en gångväg på en kyrkogård och ser kistan sänkas ned i jorden och inser: Jag är inte olycklig. Jag är väldigt, väldigt ledsen, men jag är inte olycklig. Kärleken här är så tydlig att luften vibrerar av den. Jag kan inte vara olycklig åt all denna kärlek. Jag har en väns arm runt mig och en annan väns hand i min. Det fyller mig med så otroligt mycket tacksamhet att jag får stå här, omhållen fysiskt och psykiskt. Jag är väldigt, väldigt ledsen, men jag är inte olycklig. Kan inte vara olycklig åt att Elma fanns i mitt liv en stund.
De tvära kasten mellan detta och i tisdags, då jag dansade, sprudlade, var mitt lyckligaste jag, är alltså inte så tvära, ändå. I tisdags var jag omgiven av kärlek. Idag är jag omgiven av kärlek. Sorgen och glädjen.
Karin bjuder oss hem till sig för att vi ska kunna vara tillsammans en stund till. Tjugofem personer. Pizzor, kladdkakebitar, servetter, vattenglas. Vi sitter där vi får plats. Kristian hamnar bakom mig i soffan och masserar min spända nacke tills gråthuvudvärken långsamt ger med sig.
- Vad Elma skulle vara nöjd om hon såg det här! utbrister Fia. Hur vi sitter på varandra, ligger i högar, pratar, skämtar, skrattar; nära vänner och nya vänner som aldrig träffats förut. Elma skulle varit nöjd. Karin läser Elmas ord om att vara en blinkning i universum. Om privilegiet att få leva sin blinkning samtidigt med andras blinkningar. Och nu: Elmas blinkning blev så kort, så ogripbart kort, så plågsamt, orättvist kort. Men vi lever fortfarande, samtidigt med varandra; en blinkning. En stund till kan vi leva varandras blinkning.
Vi berättar historier, om Elma och om livet. I nästan sex timmar sitter vi där. Vi pratar om lindy hop, om naturvetenskap, om feminism, om sexualitet, om familjer, om hur stort Åland är. Alex berättar om sin tama snigel. Ingen av oss vet hur det går till när sniglar bildar sina skal. Vi googlar och gissar, skrattar åt att ämnet kommer upp gång på gång under kvällen, att vi inte ger oss. Någon inser att just detta binder oss samman, med varandra och med Elma: nyfikenheten, vetgirigheten. Jag tänker att detta, just detta, är så otroligt mycket värt: Att vem som har rätt spelar mindre roll än den gemensamma nyfikenheten - känslan i att få utbrista
men hur?.
De som berättat om hur Elma var den första som fick dem att känna sig välkomna i vår dansförening är många.
Vi måste bli mer Elma nu, för att inte WCJ ska bli lidande säger någon. Och nej: ingen får ensam ta på sig att försöka fylla hålet efter Elma. Det är ingens uppgift. Men vi måste alla bli en bit mer Elma nu. För att inte
världen ska bli lidande.
Detta har jag lärt mig: Att tiden är böjlig. Man tror att åren alltid går lika fort, att de kommer ticka på och ta oss längre bort från den stund då vi senast träffade Elma - från alla stunder vi har delat med Elma, ta oss längre bort från henne. Man tror att om femton år kommer vi vara femton år längre bort från Elma. Att det är mekaniskt, att alla sekunder är lika långa, men jag vet att det inte är så. Sekunderna är lika långa bara på papperet, aldrig i livet. Vissa dagar, veckor, månader är längre än andra. Det som hände för fem år sedan kan vi fortfarande leva i. Det kan kännas som igår. En månads händelser kan kännas som ett helt år eller mer. Saker som hände mig för tio år sedan känns närmare än det som hände för tre år sedan. Hur skulle det kunna vara så om tiden var något mekaniskt, något stelt och obarmhärtigt? Tiden är böjlig.
Och tidens böjlighet är på vår sida här. Vi och tiden vandrar vidare därför att vi måste det, men Elma behåller vi nära. Det kommer kännas annorlunda sen, men inte avlägset. Det gör så ont nu: Att förknippa Elma med sorg, att hon försvann från oss. Så kommer det inte att vara för alltid; tiden kommer dämpa sorgen men inte bleka några av hennes färger. Tiden vi fick tillsammans med henne kommer alltid att väga tyngre än tiden vi tvingas vara utan henne. Hur lång den tiden än blir i faktiska år. Också i det fallet är tiden på vår sida.
Sådan är tidens böjlighet.
