saras åldersdomsfest

En ålderdomsfest är alltså vad vi andra skulle kalla en födelsedagsfest.


Jag var svintrött (hade som sagt sovit fyra och en halv timme natten innan), och i övrigt i rätt dålig form, så jag hade bara tänkt svänga förbi. Men så var det så himla gott att vara där. Ni vet när det bara är en massa fina människor och intressanta samtalsämnen och gott fika och liksom bara ingen anledning alls att gå hem.


Det här är Saras vän Peter. Det är så himla grymt när man träffar någon som både är mycket smartare än man själv och kan förklara grejer så att man fattar och vill förklara saker i precis min takt och inte blir uttråkad av alla mina barnsliga frågor. Det är en av mina favoritkänslor i hela världen, den där som är att man liksom blir helt mindblown när saker klickar på plats. Åh att få lära sig saker! Den här gången pratade vi foto och fysik och Hertz och ljusförhållanden och det var, ja, så himla grymt, bara. (Det är för övrigt Peter som har tagit bilderna som jag är med på.)


Sen var klockan sent och det var bara jag och Peter och Karin och Sara kvar och vi låg i soffan och pratade och trivdes. Så fin fest. Tack Sara!

Slim Gaillard | Communication

helgen v. 14

Jag är ju oftast jobbfri på fredagar, och den här fredagen var det dessutom ingen lektion i kursen jag går, så helgen började tidigt. Som vanligt började den med morgonpromenad.


Den fortsatte med fika med Åse, som ni redan sett.


Sedan var jag och mamma på IKEA och köpte nytt skrivbord till mig. Jag knarkade knalliga färger men lyckades avhålla mig från att köpa onödiga grejer.


På kvällen hade vi utvärderingsmöte för Blues Garden. I många timmar. På lapparna står våra känslor och tankar; varenda lapp gick vi igenom. Det var köttigt, mastigt och nyttigt. Jag kände mig känslomässigt manglad efteråt men tycker att vi gjorde ett bra jobb. Som tur var är vi en grupp som gärna ligger i högar i soffor och har möte. Annars hade jag nog aldrig orkat.

Framemot fyra eller så, när mötet var slut men några liksom glömde gå hem, slumrade jag i soffan, tryggt med vännernas bakgrundssorlande nattprat och med någon som strök mig över fötterna (bästa goset). När jag vaknade till vacklade jag in i gästrummet och somnade om; jag hade redan tidigt på kvällen insett att det var läge att be att få sova över. Det är så lyxigt att få sova över hos folk. Fyra och en halv timme senare blev jag väckt av en knackning och Lisas glada röst, och hennes fina ansikte var det första jag såg. Hur kan man inte vara glad då?


Och hur kan man inte vara glad åt Lisas frukost?


Sedan åkte jag på 95-årskalas. Här är min mamma och moster.


Och senare blev det ett 29-årskalas, hos Sara närmare bestämt. Jag trivdes så bra på den här festen. Det kommer ett eget inlägg från den sen.


Vaknade på söndagen efter ganska få timmars sömn och harvade mig iväg till filosofisk bastubrunch #2 på Valhallas romerska relaxbad. (Var upptagen med att slappa i bastun samt äta goda grejer och orkade inte fota nåt. Men såhär såg det ut förra gången.) Anna följde med mig hem sen och hjälpte mig möblera om. Det var på tiden. Jag är inte säker på att det är bättre nu, men det är inte sämre, och jag gillar att möblera om bara för att det är skojigt när det är annorlunda.


Och det sista av helgen var att jag och denna gentleman gick på Operan och tittade på dans. Ja, Noetic av Sidi Larbi Charkoui, igen. Jag får bara inte nog. Det är bara så vackert.

Pharrell Williams | Despicable Me

jag dansar!

Vet ni en fantastisk grej? DET FINNS BILDER PÅ MIG.

Somliga av er vet ju att jag blir ledsen ibland över att det aldrig finns några bilder på mig. Som fotograf är jag alltid bakom kameran, och ibland när jag ser på bilderna efter fester och tillställningar känns det som att alla var där utom jag själv ... Särskilt när det gäller dans. Vad jag vet finns det hittills inga, alltså noll, bilder på mig när jag dansar. Och ändå är det det jag gör mest.

Men så hade vi den fantastiska människan, dansaren och fotografen Joel Höglund närvarande på the Blues Garden. Och han fotade mig. Inte bara fotade, utan han lyckades med att fånga mig så att jag känner igenom mig själv.

Så nu, kära mamma, kan du sluta tjata! Här kommer ett helt inlägg alldeles fullproppat med bilder på mig! Såhär ser jag ut när jag dansar blues - både för och följer, faktiskt, eftersom det är Mattias jag dansar med just här:


Och så sjöng jag.


Och så sjöng vi.

Tror nog att det här var de sista bilderna från the Blues Garden. För det här året, vill säga.

hej havet

Det har börjat bli så fint att få vara nära havet en gång i veckan. I januari, när jag började jobba på Öckerö, var det alltid (kändes det som) mörkt, blåsigt och bara ruschligt. Pendligen tar tre timmar tur och retur, och det var jag väl inte heller så glad åt. Men nu när jag har lärt mig hur bussarna går därute, förstått vilken resväg som är smartast och börjat kunna varva ned på bussen, är pendlingen inte alls ett problem längre, utan bara en del av dagen som vilken annan del som helst. Och vad det gäller havet, så har det börjat se ut ungefär såhär ...


11 mars


27 mars


1 april

Alldeles precis igår fick jag reda på att mitt vikariat blir förlängt. Minst till jul, kanske hela nästa läsår. Jag är så glad och lättad. Det är bara på 25% och det räcker ju inte för att leva på, men vem vet, mina andra vick kanske också blir förlängda, eller det kanske dyker upp något annat - vem vet? Hittills har ju liksom allting löst sig, så egentligen borde jag inte ens vara förvånad över att det här händer. Allting har alltid löst sig. (Jag glömmer det hela tiden. Blir orolig. Måste påminna mig.) Och jag trivs så bra därute. Det blir nog en fin höst. Dessa vidder, denna vidunderliga tångdoft.

Lake Street Dive | Seventeen

tre fikor, sju porträtt

Förra söndagen var en av de där vidunderliga vårkvällarna. Lisa och jag kvällspromenerade en långrunda och sedan gick vi hem till mig och kvällsfikade (och bläddrade i min mönsterpärm, vilket gjorde Lisa lycklig). Sen kom David förbi efter sin danskurs och så råkade de bli kvar till midnatt. Det var fint.


Innan kammarkörsrepet i torsdags hann jag få fikasällskap av Karolina (och Johan S, men han är så jädra svårflirtad). Det är lyxigt att vara med i kammarkören; inte bara för musikens skull, utan för att jag får träffa så många fina vänner alldeles utan att anstränga mig.


Den lediga fredagseftermiddagen tillbringade jag på Kanolds med min kära Åse.

Oleta Adams | Get Here

kulturella lördan

Förra lördagen var jag kulturell!


Först var jag på vernissagen till vännerna Carolina Månssons och Maria Pohls utställning Gubbhen och andra trevande väsen på Frilagret. Den hänger till 13 april, gå och se den!


Sedan var jag på Operan med fina vänner och såg GöteborgsOperans Danskompanis föreställning Spirit. Första verket, Noetic av Sidi Larbi Cherkaoui, var helt fantastiskt. Jag var så berörd och påverkad att jag blev svag i knäna. Den var så djupt mänsklig. Ska se den igen ikväll.

Sångensemblen Amanda | Oberoende vad fursten säger

våffeldagsblues i mitt kök

Våra vanliga tisdagsbluesar är bara varannan vecka. Efter Blues Garden var abstinensen alltför stor, så jag bestämde mig för att bjuda in till impromptu dans i mitt kök. Dessutom var det ju våffeldagen, så fikat var givet. Hade tänkt att det kanske skulle komma fyra-fem personer och dansa litegrann, kort varsel som jag hade och allt. Det var också oklart hur många som egentligen ryms. Nu vet vi! Fjorton bluesdansande personer är ganska precis vad som ryms i mitt kök samtidigt. :)

En grym grej med den här kvällen var att jag passade på att köra ett knas-set med allmänna låtar som inte är blues och inte borde vara dansbara, men som jag bara ... ville dansa till. En av dem var Ubi Caritas, som är ett av mina favoritkörstycken. Jag hade äran att dansa med Lisa, som liksom jag själv var ganska tagen efteråt. Var det musiken eller dansen? Det är kombinationen. Att dansa tillsammans med någon, till musik som är fantastisk, vad det än är ... Det förhöjer allt, det förhöjer musiken, dansen, stämningen och omtyckningen. Det är grymt helt enkelt. På nästa köksblues som jag har ska jag spela ett knas-set med bara modern körmusik. Jag har redan stycken i åtanke som borde vara helt himmelska att dansa mikroblues till. Det blir fint! Och knäppt!

Ryan Adams | the Shadowlands