ellinor + viktor

Bröllop bröllop! Sommarens andra kommer här. Även denna gång var jag både gäst och fotograf och jag njöt i fulla drag av denna dag, som både var storslagen och gullig. Här kommer mina foton från vigseln:






Kolla blicken, man vill ju dö lite? del 1.


(Även musikvalet var tokfint på denna vigsel. Bland annat fick vi höra Teiturs One And Only, en av mina egna gamla favoriter, i en version som jag tyckte var ännu finare än originalet. Det var ingen liten bedrift!)


Det snyftades både här och där. Jag dog av gullighet.


Kolla blicken, man vill ju dö lite? del 2.







Pusskalas! Hurra!



Efter en hel massa mer pussande och kramande och fotande och minglande bar det iväg till festlokalen för vidare kalas. Men det tar vi i ett annat inlägg!

Teitur | One And Only

en fredagsnatt i herräng



Fredagskvällen, som var min sista kväll i Herräng, började här; en promenad till förfesten med Karin, Fia och Bertil.


Och fortsatte här, med en improviserad förfest-cabaret med ett gäng andra göteborgare. Helt hysteriskt och väldigt, väldigt roligt.


Gruppbild! (Hur fick vi ens plats så många i det lilla huset?)


Det var Become your opposite-tema på veckans fredagsfest och när vi kom fram till Folkets Hus var allt uppochner!


Fika vid halv fyra. Så gott.


Filip hade gått all in för det här med Become your opposite. :)


Fia tog några fina bilder på mig. Jag hade en strålande dans- och umgängeskväll och vad alldeles glad. Hej hej! :)


Alltså ser ni håret? Such perfection! Och jag gjorde inte ens nåt.


Henrik och Ina var också fina och glada!


Framåt femtiden på morgonen började vi bli aningens trötta. Eller hur, Mio? :) (OBS! Minen är fejkad. Riktigt såhär trött var hon inte. :))


Alba och jag däremot, vi var precis såhär trötta. Det är ganska rart faktiskt. :)


Och så Gas och Mattias, fräscha och stiliga som alltid!


När jag hade tagit min (vad jag trodde) sista dans för kvällen vid tjugo i sex såg dansgolvet i stora salen ut såhär.




Men på väg ned för att byta skor och hämta mina saker gick jag förbi ett stealingjam, och var tvungen att stanna och både dansa och fota en liten stund extra.

Dagen efter var min Herräng-vecka slut och det var dags att åka hem. Jättetrött, jätteglad och fylld med upplevelser och utmaningar. (Jag planerar redan för nästa år. Jag tror nog inte att jag kan vara utan Herräng.)

Duke Ellington | Johnny Come Lately

en torsdag i herräng

Ni vet, jag gillar inte när verkligheten framställs som idel glädje och solsken i bloggar. Visst, visst, jag har hört argumenten om att det finns de som läser bloggar för att drömma sig bort, och att perfekta fasader tjänar som någon sorts inspiration - well, det inspirerar inte mig. Och jag har ingen lust alls att enbart skriva om det som är skoj och kalas i den här bloggen.

En annan sak jag inte gillar är när Herräng framställs som idel glädje och solsken. Missförstå mig rätt: Herräng är fantastiskt. Underbart. Rent euforiskt, som jag också skrivit om. Men det kan också vara så sjukt himla tröttsamt. Man sover dåligt. Man kan bli förkyld. Man kan bli matförgiftad. Man skadar foten, knät eller benet och kan inte dansa för resten av kvällen (eller på flera dagar eller resten av sin planerade Herrängvistelse om det vill sig illa). Allt kostar väldigt mycket pengar. Det är myror i tältet. Myggorna äter upp en. Man går sin partner eller sina vänner på nerverna. Man får tung feedback på sin kurs eller privatlektion. Man jobbar som funktionär och sliter ut sig många timmar om dygnet för dålig ersättning. Man har dåliga danskvällar. Man känner sig sämst. Man blir inte uppbjuden en enda gång på hela kvällen. Det är ett sådant följaröverskott på dansgolvet att man måste slåss och armbåga sig fram för att lyckas bjuda upp någon, och sedan är man nervös hela dansen för att inte vara bra nog för den man bjöd upp och rädd att hen bara tycker att man tar upp hens tid.

Alltså, ni förstår. Herräng är inte himlen per automatik - med rätt förutsättningar och en hel del tur kan det vara det, man det finns så gott om saker som kan gå fel, också.

Och på grund av dessa två anledningar är jag glad att jag bestämde mig för att fotodokumentera torsdagen i Herräng, liksom jag gjort två dagar tidigare med tisdagen. Torsdagen var nämligen en bit av just det där man inte vill ha i Herräng: deppigt. Varsågoda!


12:41 Småfuktigt i tältet och riktigt otrevligt att gå upp. Jag låg kvar i sovsäcken och drog mig en lång stund. Men fint sällskap hade jag! (Johanna och Sebastian åkte hem dagen innan, och jag flyttade över mig och mina grejer till Fias tält.)


14:12 Regnet hängde tungt i luften när jag gick till Kuggen för att köpa frukostyoghurt.


14:40 Och mycket riktigt: precis när jag hade tagit denna bild började det ösa ned. Verkligen ösa ned! Jag tog min tillflykt in under närmsta tak och åt följaktligen frukost inne i ett fuktigt, svettdoftande omklädningsrumm. Nåja, jag höll mig torr i alla fall.


15:52 Sen blev det uppehåll och jag gick för att möta Fia, som tog denna bild på mig. Det jag illustrerar här är att något magiskt i Herrängluften (inte regnet, för jag hade dem hela veckan, även när det var varmt och torrt) gav mig söta små korkskruvslockar och ovanligt fint fall på håret. Så sjukt nice alltså.


17:50 Jag kröp in och gömde mig undan regnet i baren. Satt och skrev dagbok med ungefär den här utsikten i någon timme.


18:20 Lunch! Skoja, det här är efterrätten. Jag hade ätit riktig mat också.


18:47 Eftermiddagsluren i tältet.



21:09 De här tre personerna, i vars sällskap jag åt middag och tittade på kvällsmötet (i baren igen), var ett klart o-deppigt tillskott till min torsdag. Tack och lov för det!


23:22 Efter mötet gick jag min vana trogen ned i källaren på Cinemateket. Denna kväll visades smått underbara jazzmusikalen New Orleans från 1947 (här på bilden sjunger Billie Holiday). Den tycker jag att ni ska se! Men tyvärr tappade jag bort Fia på kuppen, så sedan kände jag mig lite ensam. Ensamhetskänslan, om man har oturen att råka på den på Herräng, förstärks så lätt av att alla andra har något så ofantligt trevligt runt omkring.


01:07 Hur som helst slog jag med ned för att titta på den traditionsenliga torsdagscabareten. Den var helt okej. (Den är för det mesta helt okej i snitt - några nummer är riktigt bra, några är riktigt tråkiga, och allt däremellan.)

Och efter cabareten hade jag en riktigt dålig danskväll. En av de där jag nämnde ovan - när ingen bjuder upp och det var så mycket folk att jag själv inte kom åt att bjuda upp någon. Jag var trött, så väldigt trött, och kände mig ungefär som den sämsta och fulaste dansaren i världen. Det där blir så lätt en negativ spiral som det krävs (för mig) gott sällskap att ta sig ur, och det hittade jag inget. Inte kul!

Så vad gör man då? Man går och lägger sig. Men icke! Det regnade för mycket. Det regnade så mycket att jag inte vågade gå ut ens med paraply. Som om himlen öppnat sig. Det hade jag väl riskerat för att få gå och lägga mig om jag hade bott inomhus, men att gå och lägga sig genomblöt i tält ... nej, det är ingen hit. (Jag fick höra sedan att regnmängden den här natten hade varit helt bisarr.) Så jag vandrade omkring och kände mig sämst ett tag och sedan slumrade jag oroligt i ett soffhörn ett par timmar. Det kändes miserabelt.


04:27 Äntligen! Regnet har som synes avtagit, det har ljusnat, och jag kan gå hem. Hejdå och godnatt, Herrängs sämsta danskväll!

daniel + ellinor

Så. Som ni har sett var jag i början av juli både porträttfotograf, sångerska och gäst på samma bröllop. Det var en ära att vara där och en ära att få vara fotograf åt mina kära vänner. Jag har ju en tendens att alltid tycka att det senaste bröllopet jag fotade är mina bästa bilder, men ändå ... är inte de här superfina ändå?



















(Hörni förresten, om ni vet någon som ska gifta sig under hösten eller nästa år och letar fotograf, då tipsar ni väl om mig? Det vore himla snällt! Min portfolio hittar man på kristinladstrom.se.)