louisiana & söderåsen

Ulrik och jag åkte på semester! En liten. Bara sådär, över en natt, för att vi kunde. Det var underbart.


Vi kom iväg ganska sent en fredageftermiddag och kom fram till Lousiana vid tretiden.


Först: varm choklad på trappan ned mot havet bredvid min älskade. Jag var hundra procent lycklig.




Sedan promenerade vi genom parken medan det mörknade. Så fint, jag kan inte minnas att jag har gått omkring i trädgården och tittat på de här välbekanta skulpturerna i skymningen någon gång.


Sedan gick vi in och tittade på utställningarna, här Marisol. Jag fastnade inte för den, men som alltid är det roligt och mysigt att gå runt på ett konstmuseum ändå (särskilt om det är Louisiana).


Vi smet in i konsertsalen och hälsade på min gamla vän, A Closer Grand Canyon av David Hockney.


Och sedan middag: morotstartar och tomatsoppa med ost, GOTT


Och bakelser till efterrätt.


Sedan gick vi och tittade på The Mapping Journey Project av Bouchra Khalili. Otroligt gripande.

Och så gick vi igenom samlingarna (Gleaming Lights of the Soul som jag alltid besöker var stängt, men det gör inget, för vi kommer åka tillbaka snart ändå) och sedan var klockan plötsligt nio på kvällen och det var dags att åka vidare. Vi tog färjan tillbaka till Sverige och landade på Villa Söderåsen, en bed & breakfast i norra Skåne.


Vaknade här.




Här vid kaminen satt vi och åt frukost. Det var otroligt trivsamt.


Och sedan körde vi de fem minutrarna ...


... till Söderåsens nationalpark.


Vi gick en slinga på nio kilometer i den frostiga, krispiga bokskogen. Allt var så vackert åt alla håll.





Den här utsikten från Kopparhatten var det inget fel på.


Och jag var mycket lycklig.


Tack och hejdå Söderåsens nationalpark! Det var mycket fint!


Sedan var det redan eftermiddag och dags att köra hem. Vi stannade här för en fika på vägen.



Och vid åttatiden på lördagkvällen var vi hemma efter en underbar novembersemester.

Sara Parkman | Neonljusen

spaces and memories at louisiana

While we were in Copenhagen, I took a solo daytrip to Louisiana. I didn't like any of the exhibitions, and I had an absolutely marvellous time.


Louisiana is almost magical, for me. As soon as I step inside - almost as soon as I see the building from the outside - I breathe out and relax. It's a combination of two things: I know I'm about to see some possibly fantastic art, and I know I'm about to spend some really awesome quality time with myself. It's a good place for thinking about life. I'm good at thinking about life. ("Det är en tillflyktsort och en fristad för mig, ett sätt att koppla bort allt som är svårt och samtidigt komma närmare det", I wrote in 2013.)


The exhibitions matter, of course; but they don't matter as much as being in this space. And this time, I experienced something interesting. The exhibitions were not very interesting to me - not because they weren't great exhibitions, they just didn't speak as much to me personally ("The Cold Gaze - Germany in the 1920s" was exactly that, cold; August Sander's portraits were too same-y, and Richard Prince just seems like an asshole).

Because the exhibitions didn't inspire me, they became a backdrop, almost neutral, and instead, the rooms themselves started speaking. All the halls at Louisiana are different in shape and size; I saw, almost felt, memories of past exhibitions that I've seen in each space, as I entered them. It was quite spectacular. After I noticed it happening, I had a beautiful experience. This is what I saw:


This is part of the Cold Gaze exhibition, in the south wing.


But in 2014, the south wing was filled with Olafur Eliassons Riverbed, a strange world to step into, nature captured within stark white walls; the effect was powerful. (Blog post from that visit here.)


And earlier that same year, I saw a Hilda af Klimt exhibition in that same space. Marvellous! The colours! (Blog post from that visit here.)


This is part of the August Sander exhibition.


And in 2015, this room housed parts of a Yayoi Kusama exhibition which I LOVED. Or, at least ... I think this room was part of it! That exhibition transformed the spaces so much that I actually don't trust my memories from that visit entirely. (Blog post from that visit here.)


I've never understood that trampoline.


But in 2017, this room housed an artwork called Mutual Gaze, part of an exhibition by Marina Abramović. Experiencing that work was life-changing; I write about it here.


The west wing was closed - which is a shame - but I only need to walk past to remember the David Hockney exhibition from my very first visit to Lousiana, in 2001, two days before my 17th birthday. Now that was an experience that probably changed me for life.


And then there's Gleaming Lights of the Souls, of course, my favourite. I didn't take any photos in there this time, but I've taken many before, like this one above. This visit, by the way, was the first time I realised how low the ceiling really is in there. That is how transfixed by the ambience of the room I have been every time I've stepped in there.


And then, of course, all the memories of individual artworks, of the sculpture garden, of all the people I've spent time with at Louisiana, and the view of the sea from the garden. All of the small memories that I mostly can't tell apart, that together form this idea of Louisiana that I carry with me.


Until next time, Louisiana!

lördagsutflykt med fjällfoto

Förra lördagen, för precis en vecka sedan, var Lisa och Alexander och jag på en så mysig utflykt. Det var en ganska trist februarilördag, gråmulet och lite allmänt hängigt; perfekt väder för konstmuseum!


Vi åkte till Abecita Popkonst och Foto i Borås. Framför allt för att jag hade sett att de just nu har en Claes Grundsten-utställning. Alltsååå! Claes Grundsten är en av Sveriges mest kända naturfotografer och framför allt har han fotat mycket fjäll och andra berg, så för en fotointresserad fjällgalning som jag är det ju omöjligt att inte känna till honom.


Blev så inspirerad till att fota mer natur. Blev så sugen på nästa fjällresa. Jag är ju noll äventyrlig och har alls ingen lust att sitta i fem timmar och vänta på den perfekta bilden som Claes Grundsten gör. Så det är ju tur att jag inte är professionell naturfotograf till yrket och bara fotar fjäll som jag ändå råkar gå förbi. Det passar mig utmärkt, det gör mig lycklig, och nu längtar jag rejält till nästa gång. Men åh vad härligt att gå där med Lisa och Alexander och titta på allt och småprata om bilderna och vad vi tyckte mest om och varför! Jag lär känna mig själv lite bättre, hela tiden.


Sedan tog vi paus för fika


och sedan tittade vi på de andra utställningarna


bland annat det här lilla rummet om Abecitas historia - det var ju korsettfabrik där i huset förut.




Kolla bara!


Och den här originaldörren va.


Sedan tittade vi vidare, bland annat på den här utställningen av Alison Jackson: Fake Truth. Oerhört kul och tänkvärt. Rekommenderas!


Sedan dreglade jag lite över fotoböcker ...


... och sedan kurrade det i magarna, så då åkte vi till Bruket i Wiared för en sen lunch.


Gulligt va?


Också gulliga!


Det var ett allmänt fint ställe, men så märkligt att exakt all inredning gick i beige, grått och brunt. Jag fattar att det finns folk som har den smaken, men ... allt? Det blev lite trist. Och kändes otidsenligt till ett hus som var så välbevarat utanpå, att vara så urblåst och historielöst inuti.


I alla fall! Mysigt var det och maten var god, så vi var glada ändå!

Och när jag kom hem var det så gött att känna att jag hade laddade batterier. Tänk att jag glömmer att det finns konstmuséer? Måste bli bättre på att själv inse när jag behöver fylla på med inspiration. Det finns ju hela hus fulla, bara att hämta.

the Weeknd feat. Daft Punk | I Feel It Coming