fjällbacka del 3: morgon



Bangar ju inte min morgonpromenad. Särskilt inte vid havet.

fjällbacka del 2: kväll



Så, vi var alltså i Fjällbacka med skolans kammarkör för några veckor sedan. Vi genrepade och hade konsert i vackra Fjällbacka kyrka. Tokgrät under Stenhammars Vårnatt på repet men klarade mig under konserten. Det var den där bra gråten, ni vet, den som man behöver.


Efteråt var vi några som smet upp på ett berg medan vi väntade på att grillarna skulle komma igång.


Vargklämman! (Ja, den i Ronja Rövardotter-filmen.)


Så vackert.


Och så vackert sällskap.


Sen åt vi middag och hade kalas och sjöng och det var stundtals ganska magiskt.

helgen v. 21

eller: Jag kan inte ens fatta själv hur det kan få plats så mycket som är lyckligt och vackert på en enda helg

Ni vet en sådan där helg när allting börjar bra och sedan bara fortsätter, för att man är så glad, och allting som är roligt bara händer av sig självt? Och man sover knappt och man äter lite när man hinner och när det blir måndag ser det ut som fan i lägenheten för att det har varit så oviktigt att diska och bädda och fixa. En sådan helg har jag haft. Såhär såg den ut.


Helgen började på fredagmorgonen - eller förmiddagen snarare, men allt som är före frukost räknas ... - med min vanliga morgonpromenad. När jag går den tänker jag på hur det såg ut när isen lade sig, och när isen lossnade, och att jag överlevde. Tänk! Tänk att jag överlevde vintern. Jag är så glad. Och nu. Nu är det så vackert så ofta.


Efter lunch satte jag mig i mitt älsklingsövningsrum med några notböcker från biblioteket och spelade bara för att det var roligt. Inget tvång, ingen övningsmetodik. Bara roligt. Sedan hörde Hanna av sig och frågade om jag ville ha en fribiljett på hennes premiär på operan på kvällen. Jahadå! Så då gick jag på familjekonserten Nu börjar det, med massor av barnprogramsmusik, glada färger och tjusiga dansare. Och alltid så himla fint att se Hanna på scen förstås. Efteråt åkte jag hem till Karro och hängde med Karin och Johan S och Fredrik och de andra, men då glömde jag fota. Fin kväll hur som helst.


Och sen. Vi tog sällskap till Korsvägen när vi gick därifrån. Det var en sådan ljum natt. Och när Fredrik och Julia klivit på sin spårvagn vid klockan ett eller sådär och jag vände hemåt kände jag plötsligt den här kvällen är inte slut. En så otroligt märklig känsla, som jag var tvungen att följa. Så jag tog vagnen upp till Guldheden och gick på blues night i min lindy hop-förening. Och hade den mest magiska danskväll jag haft på flera år. Inget annat ord än magisk räcker. Ni vet när man dansar och dansar och sedan tittar man upp och märker att man visst dansat med samma person i en och en halv timme utan att vilja sluta och att det börjar ljusna utanför det öppna fönstret och fåglarna har börjat sjunga så att de nästan överröstar musiken: inte kvittra utan toksjunga, sådär som de bara gör allra först på morgonen; och sedan är klockan halv fem och man promenerar hem i gryningen, stannar till på 7-Eleven på Vasaplatsen som är öppet dygnet runt och köper en brownie till nattamat och är bara helt lycklig. Så, ni vet.


Lördag och fantastiska Almas examenskonsert. Så fint att jag grät i extranumret.


På kvällen gick Fia och jag och hennes vän Malin på musikaltreornas slutprojekt Rent på skolan. Det är verkligen en fantastisk musikal. Sen blev det glass på en bänk på Avenyn och samma sorts ljumma sommarkväll som dagen innan.


Och sen ringde Karro och undrade vad jag höll på med, så då satte vi oss på en uteservering och pratade om livet och sånt tills det blev natt.


Söndag förmiddag och morgonpromenad. Offrar den sällan.


Sedan åkte vi, liksom ungefär hela resten av Göteborg, ut till megaloppisen i Majorna. Promenerade runt i värmen, jag fyndade inget men var lika glad för det (jag har för mycket saker ändå). Bara njöt av solen och av sällskapet.


Tjusigt folk!


Sedan tillbaka till skolan för Majas examenskonsert. Så himla grymt.


Eftermiddagsglass med snygg man.


På kvällen var jag på Leanders examenskonsert. Ville inte fota när han spelade orgel, för det är ju mest bara en rygg man ser då, och när han dirigerade kunde jag inte fota för då sjöng jag ju. Här är en kram istället.


...


Och sen hade ju Anna och jag varit ifrån varandra sedan i torsdags och bara pratat i telefon sedan dess så då fick vi ju ta en extra kvällspromenad på hemvägen för att hinna ventilera allt. Vilket man ju ändå aldrig hinner. Men ändå. <3

detta hände


Efter ett tag var jag inte lika ledsen längre över att inte få vara ihop med Viktor. Efter ett tag saknade jag honom inte lika mycket längre - inte som pojkvän. Efter ett tag älskade jag honom inte längre. Efter ett tag började jag tänka att jag nog skulle överleva.

Efter ett tag visste jag att jag inte ville ha honom tillbaka.

Efter ett tag var det mest det kvar att han inte ens ville ha mig kvar i sitt liv. Hur lätt det var för honom att göra sig av med den som varit närmast i tre år. Att han inte bryr sig om mig mer. Att han kunde säga till mig att han inte vill prata med mig mer. Inte nu och inte sen. Och det var inte mitt val. Det var inte jag som inte vårdade den relationen. Inte mitt fel. Det var han som valde så, att lämna mig när jag som mest behöva reda ut och bearbeta. Han klippte allt; jag har fått bearbeta honom som om han hade dött. Det har han utsatt mig för. Och tankarna som kommer av det: Hur kan han någonsin ha älskat mig då?

Och så detta: att det är så viktigt för mig att se oss som något som var fint och viktigt och starkt, något som förändrade oss för alltid, något jag inte ville vara utan. Något jag inte glömmer. Det är slut nu och så ska det vara, men det fanns och det gjorde mig till en bättre människa att jag kände honom. Så behöver jag se på mina relationer; så behöver jag se på livet. Men det att han kom över mig så fort, att jag var så lätt att klippa bort ur hans liv, för mig blir det att han inte kan ha älskat mig så himla mycket då. Det kändes som om han tog det ifrån mig, de här åren, genom att värdera det och mig så lågt. Han fick mig att känna att jag har inbillat mig att det var vackert, allt det som var vårt.

Så det här inlägget är till mig. För att jag ska komma ihåg hur det var. När det var vi. Att det hände.


Det hände att jag träffade en ung man och blev golvad av hans känslighet. Det hände att jag tog den här bilden och bara fem minuter tidigare hade blivit kär.


Det hände att jag fick honom.


Hundra helger i Trollhättan hände; det här är den första. Hur jag smög upp i gryningen, ut i trädgården så lycklig att jag trodde att jag skulle spricka av det.


Den här promenaden hände.


Bruncher och fikor och restauranger och morgnar hände.


Den där första sommaren i Trollhättan hände, en sommar bland slussar och fall, cyklar och kvällar.


September på Restenäsön hände.


Det hände att jag skrev i min blogg att Some days I can't even take in that this insane luxury - being able to breathe in and feel this autumn, and being allowed to fall asleep in this young man's arms every night - is actually mine.


Vintern hände, med knastrande is och korta dagar och över allt denna mjuka lycka och trygghet.


Sälen 2011 hände.


Det hände att jag blev sjuk och att han kom ned till vårt rum mellan alla lektioner och rep, lånade böcker åt mig på biblioteket, höll om och tröstade, kom med nytt honungsvatten när det gamla kallnat.


Vår ettårsdag hände och att jag undrade hur jag kunde få lov att ha det så perfekt.


Det hände att han spelade, och sjöng för mig, milt, så tyst att det nästan inte hördes. Jag vet precis vilken låt han spelade vid precis det här tillfället. Den har krossat mig i efterhand, och gjort mig så mycket starkare.


Valborg på Ljungskile hände.


Tusen rep och spelningar, dagar och nätter med musik och att jag alltid bara behövde andas för att han skulle förstå. Allt han lärde mig!


Liseberg hände, hur många gånger som helst och alltid på olika vis, men mest av allt den här julikvällen.


Helgerna när han kom hit, promenaderna, den här födelsedagen.


Arvika sedan och tryggheten och lugnet jag sökte. Och alltid fick, men utan att förstå.


Detta hände att alla julaftnar fick jag vakna i hans famn. Det var mina bästa.


Trettondagsbalen på Operan hände.


Påsken i Trollhättan hände, fyra dagar då vi knappt vågade näsan utanför täcket, än mindre ut genom dörren, och när vi gjorde det kröp vi snabbt ned igen.


Och ni vet lika väl som jag att allt det andra också hände: hur jag har gråtit, hur jag har trott att ångesten aldrig skulle gå över, men den gjorde det. Och ingenting kan ta ifrån mig att jag hade detta, att jag upplevde det och att jag är en bättre människa därför, även om han har glömt allt. Inte ens jag vill aldrig prata med dig mer, inte ens det. Och det är den vetskapen som gör att jag kommer kunna lämna det bakom mig sedan.

Och nu är det snart sommar. Och något annat ska hända.