trevliga trion går runt stora delsjön



Som sagt hade vi bestämt, förra helgen, att vi skulle umgås (man måste boka in helger i förväg för annars är det någon som är bortrest på någon grej), och när vi umgås, då går vi ut. Men eftersom det fanns en fest att förbereda för på kvällen, så kunde vi inte ta någon heldagsutflykt. Det blev ett varv runt Stora Delsjön istället. Och alla färger var så vidunderligt fina.







Jag tog med mig Kyle också, för vi hade precis suttit i köket och pratade om tråkiga saker när jag skulle gå ut, och då behöver man ju lite träd och luft och sådant, det är sen gammalt. Men annars var det det vanligaste gänget.






Utflykt utan fika är ej ett alternativ. Varm choklad måste man ju ha, och Johanna hade bakat så himla goda bullar.



Och dessutom hade hon sytt en ny svamptröja som hon bad mig fotografera lite, och jag är ju inte den som är den!


Bäst matchning med höstskogen var det nog ändå Lisa som stod för. :)

Ēriks Ešenvalds (& Baylor University A Capella Choir) | Stars

en helg med trevliga trion



Förra helgen hade jag det så himla fint och lyckligt. Trevliga Trion hade bokat in tid för att umgås, och vad vi skulle göra diskuterades länge fram och tillbaka (mest för att det finns så många trevliga idéer - kanotpaddling?). Till slut insåg vi att vi var tvungna att ha höstfest, ju. Och vara ute, ju.


Men vi började på fredagkvällen med tacos.


Och sedan dessa sjukt koncentrerade miner!


Vi spelade nämligen helvetesspelet framför alla andra, a.k.a. spelet där alla dör hela tiden, alltså RoboRally. Ja herregud, jag är ju så sämst på detta spel. Dock gick det bättre än någonsin, för jag kom inte sist!


Men Lisa vann, så hon var glad!


Dagen därpå gick vi runt Stora Delsjön; det kommer ett helt inlägg med utebilder sedan. Ljuset var sådär riktigt dregligt fint.


Och sedan hade vi höstfest! Men det kommer definitivt i ett annat inlägg. Och det var en så underbar höstfest. Jag känner så mycket kärlek för de här människorna, och så mycket tacksamhet för att jag får ha dem, och vara deras.


Dagen efter vaknade jag slarvig i håret och mosig i sinnet och med ännu mer rymd i bröstkorgen än vanligt. Jag smög upp försiktigt för att inte väcka resten av huset på väg ut på min morgonpromenad. Hösten så vacker i skogen upp mot ängarna, luften så krispig.


Senare: Att få sätta sig vid denna brunch!


Lisa visar stolt upp sovtröjan hon fått låna av Johanna, naturligtvis med cykeltema. :)


På eftermiddagen var det balboa boost; det glömde jag helt och totalt bort att fota. Men efter det hade vi möte med Blues Gardeners! Det vill säga, vi har ju bestämt oss för att inte göra Blues Garden 2018, men det hindrar oss inte från att koka ihop andra smarriga bluesplaner ... :)


Sedan ville Johanna ta en kvällspromenad, så då gjorde vi det.


Och när vi kom hem till mig efteråt fanns där en liten hund!


Man tänker att mer goda saker knappast kan hända på en och samma helg. Men Stina och Kyle höll på och laga mat när vi kom hem till mig, så de bjöd oss på middag. Och inte vad som helst för middag utan supersmarrig västerbottenpaj. Rimligt avslut på en himla fin helg.

gentle sorrows i köpenhamn




Förra helgen åkte Mattias och jag till Köpenhamn för att spela. Och jag vill så gärna att någon ska åka tillbaka till 2006-2008 när jag gick mina första år på musikhögskolan och var rädd för allting, och berätta för mig då, att det blir såhär sen.


Vi tog oss hem till Piotr där vi bodde.


Hans lägenhet hade takterass


och den här utsikten


och det här vardagsrummet


och vi stormtrivdes.


Piotr är en av de där goda, fina dansvännerna som jag aldrig riktigt vet vilka event han kommer åka på, men när han är på samma som jag, så är det alltid superkul. En gång på ett dansgolv utbrast jag "Next time we're at an event that has a strictly, will you compete with me?!" just because he is So. Much. Fun.



Efter lite vila och mat var det redan kväll och vi begav oss mot kvällens venue, Happy Feet.



Det är en vacker stad med ett vackert ljus.


Vi fick stadscykelabonnemang! Jag var jättejättenervös eftersom jag inte har cyklat på cirka tio år (på grund av min rygg, som ju är helt bra nu, men jag har ändå inte kommit igång, för min cykel var trasig och andra bortförklaringar) (Mattias log sitt milda "jag känner dig och tycker om dig"-leende när jag blev sådär nervös). Och sedan var det HUR roligt som helst. Jag har aldrig cyklat elcykel förut heller. Och Köpenhamn är helt platt. Så det var ju bara att flyga fram!


Åtta timmar senare: En däckad bluesduo efter avklarad spelning. Jag vet ju att jag blir såndär, men jag har aldrig sett det dokumenterat förut. :)

mutual gaze



I haven't been a fan of Marina Abramović's work. It's too much pain and suffering. I find parts of it interesting, but it makes me so uncomfortable, nauseated at times, that it's hard to focus on those interesting bits.

Last weekend, I went to Louisiana Museum of Modern Art alone. It is one of my favorite places in the world; a place where I can trust that I will always feel at ease, safe, happy, inspired, and deeply connected to myself. I have never been there alone before.

Marina Abramović's work, it turns out, does change, later in her life, from the painful performances I had seen and read about before this exhibition. It gets quiter, more introspective; less about the physical limits of the body; more about connection. Needless to say, it attracts me more. The further into the exhibition I walked, the calmer I got.


After reading the instructions and putting my bag in a locker, I was showed to a chair by one of the museum staff. I didn't wait long until a person sat down on the chair in front of me, and we started looking into each other's eyes.

So many thoughts passed through my head while I sat there. For how long? Fifteen minutes? I'm quite sure it was more. Thirty? I have never looked into another person's eyes for that long before. I passed through so many phases. There were times when I let my mind wander to serious things, never not looking into his eyes as I did so. There were phases when all I could think of was the intricate muscles around the eye; relaxing mine, studying his; all the beautiful lines and corners. There were phases when all I could think of was how my different body parts felt: How my eyes were getting tired from staring, how the wooden bench I sat on had started to feel hard, how I needed to shift my feet veeery slowly so as to make the movement invisible, when they had started tingling.

There were phases when I focused on opening myself up and letting new things in; there were phases when I focused on warmth, sending it over to him. And for most of the time, I needed to focus on keeping myself from laughing. Not because anything was funny, but because the intensity, the beauty of the situation, the meeting, the seeing, filled me up entirely with the deepest happiness. I felt carbonated with joy, the bubbles threatening to burst through the surface any second (they did, a couple of times). I saw that he felt the same; the smallest movement of the corners of one of our mouths, triggered an immediate response in the other person.

He was so gorgeous. So beautiful. While I sat there, he was the most beautiful person I have ever seen. I can't remember if he was when he first sat down. I don't think so? But somewhere, he became almost overwhelmingly gorgeous. And after some time, I thought: What if it works the other way around? What if right now, I am now the most beautiful person he has ever seen? That thought shook me; it's been years since anyone made me feel like the most beautiful person they have ever seen. But I was, for fifteen minutes, or half an hour; I was.

I started having too many emotions at the same time after a while. I felt like I was going to explode, or evaporate. That feeling came in waves, and was hard to bear, for someone like me, who would shout and sing and bite and dance and jump. Next time I need to make an effort not to explode, I'll leave, I decided. And a short while later, I did; I stood up, with the brightest smile as I looked at him, and left.

He left immediately after me; I was not surprised, I would have done the same. I remember thinking "if he leaves first, I need to leave right away, so they can't put someone else in front of me"; there was no space left in me for meeting another person after that. He walked up to me, looked into my eyes and smiled very deeply, squeezed my arm gently and said "thank you". Then he was gone. I didn't see him again after that.





I went out into the garden. I strolled slowly, looked at all the sculptures, but didn't really see them; I didn't need to. I bought a delicious passionfruit pastry, and ate it very carefully on the stairs in the garden, overlooking the water, the early autumn sun as kind as ever. No need to look at the rest of the musuem after that. I didn't need more, of anything, that day.




I said hi to my favorite artwork, Gleaming Lights of the Souls by Yayoi Kusama, where I always find beautiful parts of myself I had forgotten. And then I took the train home. Totally new, and completely unchanged; everything new had always been a part of me already, anyway.