början av november



Början av november känns redan som en evighet sedan, för att det var så annorlunda då - då när vi fortfarande trodde att det gick bra att träffas inomhus i våra smågrupper, så länge man bara träffade samma smågrupp. Nu har vi slutat med det, men här är i alla fall några bilder från då.


Första helgen i november var Liam och jag på balboakurs. (Bara det!) Vi var sju par i stora salen, vi roterade inte mellan paren (alltså man dansade bara med den man anmält sig med) och vi satt långt ifrån varandra och åt lunch. Det kändes huuur säkert som helst. Men. Kanske inte. Roligt var det hur som helst, Oskar och Nina var fantastiska lärare, och jag är glad att vi gick.


En tisdag hade jag Lisa, David och Marie hemma på spelkväll.




Vi spelade Everdell, eftersom jag fick det i födelsedagspresent men så sällan får möjlighet att spela det. Världens finaste spel!


En lördag hade vi häng i Utby och började med våffelbrunch. Lisa experiementerade med chokladvåfflor, men det var inte så gott som det lät. Vanliga våfflor däremot och de två favoritkombinationerna: vaniljglass + kolasås + hackade jordnötter, samt lakritsgrädde + rivet citronskal. Sjukt gott alltså.


Sedan gick David, Marie, Lisa och jag ut på promenad medan de andra slappade. :)




Brädspel på eftermiddagen, här Camel Up som var heltokigt men roligt. :)


Och sedan kollade vi på Hoodwinked och Hercules tills det blev natt. ("Mer chips!") Det var en himla fin dag och tänk att det bara ett par veckor senare skulle kännas som en avlägsen lyx att träffas såhär?


Och så repade jag med mitt the Sky is Crying. För ...


... vi hade ju gig! Vi livestreamade på facebook och det var så himla himla kul. Jag önskar att jag hade kunnat ta bilder samtidigt som jag sjöng ... men det går ju inte. :) Det här är en knastrig stillbild från filmen bara. Vi var hemma hos Gustav (pga flygel och eldstad, förstås) och det blev precis så mysigt som vi önskade oss. Och jättemånga som kollade och lämnade superfina kommentarer; efteråt var vi ense om både att vi inte hade trott att det skulle kännas så fint och nära trots att publiken var på andra sidan skärmen, och om att vi kommer leva på det här länge. Det kommer jag. Det gör jag.

James McAlister, Sufjan Stevens, Bryce Dessner, Nico Muhly | Mercury

I miss photographing dance events



I miss shooting dance events.

I didn't think I would. I had started to feel like I'd had my fill. That was mostly, in all honesty, because of the money.

I had started to think of dance photography as my way of putting something back into the community. Every dance photographer knows that very few events can afford to pay an actual, real life photographer fee. So I saw it as part time paid work and part time volunteering. Other dancers give so much back to the community through volunteering - so I can too.

This decision of mine, to accept less money and do it partly to give back ... It clashed "a little" with some event organisers going "you want to get paid ... this much?" I have already lowered my fees by A LOT, and am essentially asking for the lowest fees I can survive on. Organisers thinking that they can just give me a free ticket to the event as payment ... that means I'm essentially paying to work. There is a common misunderstanding that as a photographer, I will also have time to dance and enjoy the event. I'm sure some people can do that, but I can't. I'm either working, or not; jumping between is too hard.

Another mistake organisers make is they think they are just paying me for the time I spend at the event. But it takes much longer to sort through and process my photos, than to actually take them. Not to mention the (quite expensive) equipment, taxes, website fees ... Where is that money supposed to come from?

I have to mention here that far from all organisers do this! Some have already budgeted to pay a decent amount of money for good photography (yay!). Some say "I'm sorry, we can't afford that". That is obviously totally okay! I know how hard organisers have to struggle to make ends meet. It's the ones claiming that I'm being unreasonably expensive that started to really grind my gears. It wears you down, putting SO much time and effort into delivering good work, just for people to be surprised (or even rude) that you want and need to get paid for the work you do. In short: I was starting to feel used, and I sucked the joy out of photography for me.


And then all dance events disappeared and slowly, slowly I started to miss it.


I started looking back at my photos and thinking "this work isn't actually so bad".


I remembered the joy of capturing a moment that feels real and unexpected



or rehearsed and tweaked into perfection


and I love it all.


I missed capturing the comps,


the shows,



the learning,


the hanging out,


the jam circles,


the music,


the connection,


but most of all
















the joy.

There's such joy in photography for me. Through having other people devaluing my work, I started devaluing it, too. And then, because of the pandemic, I became separated in time from the negative experiences I had ... But the positive ones shine as brightly as ever. And I can't wait to do it again. I can't wait. I just need to remember that I know the value of my own work. Even when others don't.

(I told Liam about this and he joked that "you started to feel used and now that it's been a while, the negative feelings have subsided and you're ready to be used again?" to which I didn't know what to say ... other than ... I hope it won't be like that.)

(The photos in this post are favourites from 2019 and early 2020. Here are favourites from 2017 and 2018.)

Also, while I'm at it, and since you're here: Yes, I think it's problematic that I have been, and still want to continue, making money off of a culture that is not inherently my own. I'm still trying to navigate this and I'm not sure yet what to do. I don't think that I'll reach the conclusion that the right thing to do is to stop dancing entirely. It might be the case that the right thing to do is to stop doing dance photography. While I'm figuring it out, I feel that the best course of action is to donate to anti-racism charities. Please let me know if you have other ideas or think I could be acting differently, and have the spoons to help me with this!

Ella Fitzgerald with Chick Webb and His Orchestra | Love and Kisses

utomhusumgänget



Förra helgen var det utomhusumgänge som gällde! På fredagen var ju Liam och jag på Särö. Och på lördagen träffade jag de här urgulliga personerna.


Johan var trött och sliten, så jag tog med mig fikat (annars har han alltid bakat något och jag tar mig med varm choklad till oss båda). Tänk att jag blivit en sådan som har hembakta kakor i frysen! Vavava! (Dammsugarna var i och för sig över sedan födelsedagskalaset. Jag hade sparat dem speciellt eftersom Johan inte kunde komma då och jag gärna ville bjuda honom på dem, eftersom han i så många år har bakat så mycket som jag fått äta.) Han var extremt tacksam? "Du anar inte vad lyxigt det är att äta fika som någon annan har ordnat", sa han. Jag minns nu att Maria sa något liknande när vi var och badade i somras och jag hade gjort lunchwraps till oss båda. De var lite taffliga tyckte jag, men hon sa bara "vad menar du? Det är mat som någon annan har gjort till mig!!!". Småbarnsföräldrar va, de är för roliga.



Just nu är det himla kul med vatten, tycker Gabriel. Särskilt att kasta stenar i det och vispa i det med pinnar. Och han pratar som en kvarn! Så roligt!



Kolla förresten vad Johan har GJORT. Det är ju HELT SJUKT att man kan göra något så fint.


Den största grenen måste man bära på!



På söndagen var jag ute och gick med Rimliga kvinnor, utom Anna som var i Linköping.




Vi promenerade och fikade vilket ungefär är det vi gör nuförtiden.


Och beundrade den här skrutten. Alltså trampdynorna! Jag dör. Är förresten mycket glad att meddela att Sofia trots föräldraskap fortfarande är sig själv. Hon har inte förvandlats till en sån där föräldramarodör man inte orkar umgås med, som ENBART är kapabel att prata om barnet. En del tålamod har man ju för sådana föräldrar när barnet är precis nytt ... Men det här barnet är precis nytt och Sofia är ändå som en normal person som för normala konversationer och frågar hur det är med en! Mycket bra.


Solen kom fram!


Karin fick hålla. <3


Det här sena vinterljuset är så speciellt! I det traskade vi tillbaka mot spårvagnshållplatsen där vi skildes åt efter en fin eftermiddag.

Lina Nyberg & Musicmusicmusic | Something's Coming