satellite call: en collagebok



Det här är en collagebok som jag gav i present åt Jens på hans födelsedag för knappt ett år sedan. Den bygger på Satellite Call av Sara Bareilles, en låt som jag lyssnade mycket på då och som fanns på en spellista som vi lyssnade på ofta precis när vi blev tillsammans. Och förstås bygger den på alla våra samtal om rymden, eftersom det är Jens kanske största intresse (det skulle han eventuellt inte gå med på eftersom han är intresserad av nästan allt, men utifrån uppfattar jag det så :)).

I början tänkte jag att jag inte skulle visa den för någon annan än Jens, för att den kändes så mycket oss men framförallt för att allt var så skört och nytt och stort och läskigt. Och nu när vi har varit tillsammans en aning längre än då, och jag bara tänker att jag vill vara med Jens jämt jämt så känns det inte alls skört och nytt och läskigt. Men fortfarande stort. Och tryggt och bara världbäst. Så nu kan jag visa boken för precis vem som helst, eller rättare sagt - jag vill visa boken för vem som helst. Er, alltså. :)


Här är framsidan. Det mesta av urklippen kommer från en gammal atlas jag köpt på loppis (det är den finaste atlas jag sett. Jag har köpt två precis likadana, en som jag klipper i och en som jag inte klipper i). Klantade mig lite när jag klistrade och fick försöka justera papperet lite vilket gör att man ser en klisterrand på ena kanten, men den syns mycket mindre i verkligheten än på bild, vilket ju trots allt är vad som spelar roll.




Och när folk undrar varför jag sparar på små pappersbitar i alla möjliga former, mönster och storlekar - här är skälet. :)


Guldpenna på svart, inga konstigheter.


Det här uppslaget, som är mittuppslaget (man ser stygnen jag sytt i ryggen om man tittar noga här), är egentligen bara två baksidor som jag tyckte var fina ...


... för hela poängen är att man kan lyfta upp flikarna ...


... och få hela stjärnhimlen framför sig.


De här "taggarna" är mekanismen jag uppfann för att limma fast sidorna med stjärnbilderna. Trycket gick nämligen hela vägen ut på kanten, så det fanns inte direkt någon sömsmån att limma på. Då klippte jag ut taggkanter, för att missa så lite av motivet som möjligt.


Taggkanter funkar så att man klipper en taggig kant på papperet som man vill fästa motivet i - i det här fallet det svarta papperet som jag sytt fast tillsammans med de andra - och så klistrar man fast varannan tagg på baksidan och varanna tagg på framsidan av det motiv man vill ha insytt med de andra, fast utan att behöva vika själva motivet på mitten och sy direkt i det. Om ni fattar. :)


Solsystemet. Ej skalenligt som ni förstår. :) Tårtpapper till sol och små notbolllar till planeter; de inre något mindre bollar än de yttre bara för att markera. Och sångtexten som asteroidbältet mellan Mars och Jupiter.



En sorts tidslinje över vår relation fram till då.


Och baksidan.


Tänkte ni på att ett streck försvann ut över kanten, "Vårt solsystem ligger ungefär här"? Det gjorde jag med när jag klippte ut det. Det bestämdes förstås av stjärnkartan på andra sidan av samma papper, men jag tyckte ändå att det var fint att just på uppslaget med textraden "lost somewhere in this great big beautiful sky" så började en pil, en som ska leda hem till vårt solsystem, och som man inte genast såg vart den tar vägen.


Och så, här på sista uppslaget, där vår tidslinje börjar med en bild på en älgkalv ...


... så slutar den såklart inte, eftersom vi fortfarande är tillsammans ...


... utan det vita strecket som binder samman vår tidslinje fortsätter på baksidan ...



... där jag har klippt in vårt solsystem och slutet på den orangeröda pilen som jag kapade på en tidigare sida, så att man på baksidan av collageboken hittar hem till vårt solsystem.

Det tyckte jag var fint.

Sara Bareilles | Satellite Call

milt ljus, frisk luft och matsäcksbullar



I lördags, på påskafton, hade varken Johanna eller jag något för oss, och vi längtade båda ut på långpromenad. Sagt och gjort, vi möttes i Skatås och tog oss runt åttan i en lagom takt. Det var sent på eftermiddagen och doftade vår och ljuset var milt och friskt.











När vi pratade i telefon tidigare på dagen sa vi först att vi inte behövde någon matsäck eftersom vi inte skulle vara ute så länge. Men mot slutet av samtalet tyckte jag ändå att jag kanske skulle ha med mig en termos choklad? Och då insåg Johanna att hon nog kunde skrapa fram några bullar ur frysen. Dagens smartaste beslut! Man ska alltid ha fika med sig. Förvandlar vilken promenad som helst till en Utflykt värd namnet.


Jag stannade och fotade träd rätt ofta.


Och när jag mot slutet av rundan visst stannade lite för ofta och Johanna började huttra menande bredvid mig sa jag "spring en vända då! Tre lyktstolpar och tillbaka! Spring spring!". Och då gjorde hon det (vilket jag också visste att hon skulle, eftersom hon är en sådan där äkta hurtbulle). Och så kom hon tillbaka varm och glad och jag fick fota ifred. Alla vinner. :)


Sedan åkte vi hem till Johanna och gjorde våfflor.


Elin och Kristian kom förbi helt spontant och de fick våfflor, de också. Det är så fint när folk kommer på att de kan komma spontant, tycker jag. Mer sånt!


Och här sitter Johanna i trappan och är lördagströttglad.

Ingrid Michaelson & Trent Dabbs | Open Hands

the blues garden 2016



I år var jag sjuk under Blues Garden*. Jag säger det först så är det sagt. Som jag grät! Jo, på riktigt. När jag vaknade på fredagen och inte var ett dugg bättre än dagarna innan, fortfarande feber, svid i halsen och besvärlig hosta ... Usch, vad jag var ledsen.

På lördagen tog jag en ipren och gick dit en sväng på kvällen. Mycket för att få träffa alla mina tillresta vänner, men kanske allra mest för att bara vara där - bara insupa stämningen - känna av och känna in, allt det här som vi har byggt i tre år nu och som bara blir bättre och varmare och djupare och allt som vi ville.

Och på söndagen mådde jag äntligen mycket bättre. Jag gick inte på några lektioner, men jag var där i flera timmar och bara umgicks, och hann dansa med de som är allra viktigast för mig, de som jag bara träffar en eller ett par gånger om året för att de bor någon annanstans i bluesvärlden.

Det blev inte många bilder som ni förstår, bara några snapshots. (Vår fotograf Joel tog som vanligt en mängd helt underbara bilder, man kan se dem här.)










Och nu, ni vet det där sättet jag har att fungera på, när det har gått drygt två veckor sedan dess; att jag minns det goda. Jag minns ju inte det jag missade, jag minns de ögonblick jag fick. Jag minns att jag var där, även om det var kort. Jag minns hur tårögd och rörd jag blev av kortet ovan, som Jens hade med sig till mig när han kom hem för att äta lunch mellan några av lördagens lektioner. Jag minns hur översköljd av kärlek jag blev när jag dök upp. Jag kände mig så saknad, så viktig och älskad.

(*The Blues Garden är en bluesworkshop i Göteborg som jag och mina vänner arrangerade i år för tredje året. Ett helt långt år av planering, och sedan en enda helg av danseufori och blues. Här kan man läsa hur jag förklarade det hela inför vårt första år; mycket av detaljerna har ändrats, men våra grundtankar är kvar.)

Sara Bareilles | Soft Place To Land

blandade samkväm i påsktid



Påsk! Så himla rimlig högtid. Massa klara färger och pasteller, vårväder, ägg och påskharar och andra fertilitetssymboler, en och annan brasa och högar med godis. What's not to like?


Årets påskeld var av den mindre sorten; på jobbet där vi hade påskfest med barnen i torsdags. (Det var även där man möttes av det dekorerade trädet ovan.)


På skärtorsdagskvällen hade vi påskmiddag hemma hos Lisa och åt bland annat toksmarrig äggröra med bröd i form av ett litet påskfår.



Efterrätten var lika god den, men den hade en tendens att smälta ned och svämma över från fatet ...



... och man fick brått att äta upp sin tårta innan den smälte bort helt och hållet.



Sedan flamsade och tramsade vi i största allmänhet.


Dagen därpå var Jens och jag hos Anna på eftermiddagsfika och blev bjudna på magnifika muffins. Själv fastnade hon inte på bild (min gissning är att det beror på att hon satt i motljus) ...


... men Jens såg ut såhär.


På långfredagskvällen åt vi middag hos mina föräldrar, men det glömde jag helt bort att fota, förutom mitt finfina påskägg (somliga saker ändras visst inte fast man är över trettio! <3).

Ralph Vaughan-Williams | the Lark Ascending