cats & dinosaurs releasemaskerad

Men kolla här då! Är det inte det eminenta, feministiska, socialistiska swingbandet Cats & Dinosaurs som har releasekalas? Jomenvisst är det det!



Det hölls allehanda kamptal och andra mellansnack. Gillas!



Vi fick tårta! Med bild av Sara Granér! Så starstruck.


Ja, här är hon förresten.




Och så dansades det en väldig massa. Så sjukt dansvänlig musik nämligen. (Men det vet ju ni som har sett dem i bloggen förr, t.ex. här, här och här.)






Det fanns dinosaurier överallt!




Även på dansgolvet var det fullt av både dinosaurier och katter, för det var maskerad och pris till bästa utklädnad.


Katt-klassen vanns av denna leopard.









Tack för kalaset Cats & Dinosaurs!

Här kan man lyssna på skivan förresten och här kan man se den eminenta videon till låten Manligheten är ett socialt problem. Gört!

Cats & Dinosaurs | Jobba mindre!

farväl till vasastan

Ett flyttinlägg har jag ju gjort om min lägenhet och en liten del av allt det som hände i den. Men en minst lika viktig del i det som gjorde min bostad till ett hem under de tre och ett halvt år som gått, var min stadsdel; hemma i Vasastan. Jag trodde att jag aldrig skulle gilla att bo smack mitt i stan, och det krävdes en uppvärmingsperiod på några månader ... Men sedan. Sedan blev det mitt hem. Här är några av anledningarna:








Så många frukostar, så mycket fika ...



Till lunch åt jag chèvresallad på Le Pain Francais eller falafel på Sunset Falafel Kungen [sic].


Här är min ICA-affär! Ja, jag kallar den min, för jag lärde känna flera ur personalen, och tyckte att det var så trevligt att gå och handla.



En tidig vintermorgon på Avenyn och en sen kväll på väg hem från Centralen ...





... och så vansinnigt många morgonpromenader.




Jag tyckte om våren.





Jag tyckte om vintern.





Men allra mest tyckte jag om hösten.

Det är en ynnest och en lyx att vara tacksam över, att få trivas som jag har gjort. Och vet ni vad det bästa är? Att jag njöt så mycket det varade; att jag verkligen kan säga att jag gjorde det bästa av att bo så centralt. Jag missade inget. Jag gjorde precis allt det där som jag ville. Jag var ute precis hur sent jag ville och dansade; behövde aldrig passa någon nattvagn, för jag kunde promenera, ofta bara några kvarter. Jag gick upp ur sängen en kvart innan jag skulle möta en vän för frukost, smet inom därhemma för att hämta och lämna saker, gjorde små ärenden på stan på väg hem från spårvagnshållplatsen eller längs morgonpromenaden. Mina vänner trillade förbi på fika på hemväg från något. Precis så som jag ville att det skulle vara. Så fick jag ha det.