Kristin Ladström

våffelkalaset del I

Få saker är så roliga som kalas tycker jag! Och då särskilt födelsedagskalas (utom kanske julkalas som är det allra bästa kalaset). Och allra roligast är det när jag fyller år! För jag älskar att fylla år. När man fyller år får man ha höstmysfödelsedagsvåffelkalas och så kommer alla ens finaste vänner.

Haha, vi hade köpt marshmallow fluff att ha på, det var ganska groteskt men lite roligt sådär!

Åse var DJ ihop med mig, så det blev en prima blandning av gammal jazz av svarta amerikanska tanter, ny jazz av unga svenska pojkar, svensk folkmusik och indiepop. Vi fungerar bäst ihop!

Ungefär det första som hände var att det ena våffeljärnet gick ohjälpligt sönder, så sedan fick vi köra med bara ett. Men det var nästan lika bra det, för om man måste vänta på nästa våffla och äta bara en halv i taget så får man rum med fler över längre tid!

Detta med våffelbuffén kan vara ett av mina bästa koncept någonsin. Vi hade: glass, vaniljvisp, hallonsylt, lemoncurd, banan, kiwi, chokladsås, nutella och marshmallow fluff. Det var lite crazy!

***

On Saturday I had my birthday party, this year with a waffle theme which was quite amazing, if I may say so myself. :)

Esbjörn Hazelius | Malåberg

vad det blir vet vi inte än

Jag bygger något märkligt i gestaltningskursen. Det är meditativt att bara sitta med det. Ståltråd. Och det blir nånting. En struktur. Men vad det är som det blir vet vi inte än ...

Terence Blanchard | Passionate Courage

den fabulösa eftermiddagen

Igår hade jag en helt fabulös eftermiddag ihop med Åse och Anna. Vårt primära mål var att hitta en klänning som jag ska ha på ett bröllop nästa helg, men vi hann också fika (förstås) och prata en massa strunt och viktigheter. Vi hittade ingen klänning (alla var för korta/ sliskiga/ fyrkantiga (vilket jag inte har något emot i vanliga fall, det mesta av mina vardagskläder är fyrkantiga, men jag vill ha något mindre vardagligt den här gången)/ små/ helt enkelt dåliga), så då var jag trött och lite ledsen. Men det var trots det en fabulös eftermiddag.

***

Yesterday i had a fabulous afternoon with Åse and Anna. Our primary goal was finding a dress for me for a wedding next weekend, but we also had a fika (of course) and talked a lot. We didn't find a dress (they were all to short/ tacky/ boxy (which I don't mind, most of my "everyday" clothes are boxy but I want something not so everyday-y this time)/ small, so I got a little tired and sad afterwards. But all in all it was a fabulous afternoon.

Oscar Peterson Trio | Georgia On My Mind

raka kanter

Man börjar upptäcka mönster - helt omedvetna - i sitt fotograferande efter ett tag. Till exempel har jag insett att jag fotar väldigt mycket byggnader i solsken mot blå himmel. Helst byggnader med raka kanter (men en och annan krusidullig slinker med också ibland) och lite balkonger och fönster och sånt. Alltså, när det ser ut som ovan så kan jag bara inte låta bli! Jag har haft några köriga dagar och då är det tur att man bor i en stad - världens bästa stad - med så mycket fina raka kanter, så att jag blir glad för en liten stund.

Undrar vad jag har mer för fotomönster. Har ni tänkt på några?

***

You start seeing patterns - totally unconscious ones - in your photography after a while. For exampel I realised I take lots of photos of buildings in bright sunlight against blue skies. Preferably buildings with sharp edges (although a few with scrolls and flourishes can be seen, too) and some balconies and windows and such. When it looks like above I just can't help myself! I've had some struggles these past few days, so I'm lucky to live in a city - the best city in the world - with so many sharp edges. They make me happy for a little while.

I wonder what other photographic patterns I have. Have you thought of any?

Keith Jarrett | the Köln Concert pt I

hipstamatic hiking del III

Så till slut är det dags för de allra sista fjällenbilderna från i somras. Klicka på travels-taggen för att se resten!

***

So these are the very last of the mountain photos from this summer. Click the travels tag to see the rest!

Dave Grusin | Mountain Dance

processen

Bilder från dagens basgruppssamtal.

Jag har funderat över min brist på stress och oro i det här projektet. Och kommit fram till en teori: Jag tror att jag känner så för att jag inte bryr mig om resultatet. Jag gör faktiskt inte det! Jag är inne i en så spännande process nu att jag inte vill bry mig om resultatet. Sa inte en av handledarna det på någon av våra första träffar, att om man är alldeles för bestämd över vad målet är så blir vägen alltför rak? Eller något i den stilen. Precis så känner jag nu. Jag struntar i resultatet! Jag vill bara gräva och gegga och leta och joxa och bygga och fixa och skapa.

Jag tänker mycket på eleverna på gymnasiet där jag har min VFU och jag tänker på vem jag var när jag gick på gymnasiet. De är så himla, himla fina, eleverna. Och jag tänker på en uppgift vi fick någon gång i början av musikhögskolan: På tio minuter skulle vi redovisa vår musikaliska bakgrund, med musikexempel. Är det inte alltid det man gör, tänker jag, i sina projekt och processer, i sina relationer och funderingar, misslyckanden och nya försök: berättar sin bakgrund. Är det inte den som är ens framtid också? Mina framtidsdrömmar kommer väl ur min bakgrund? Min identitet?