När jag går till spårvagnshållplatsen känns det precis, exakt, som Blues Garden. Det är något med doften. Det är något med känslan. Det är en kombination av så många kroppsliga förnimmelser, som plötsligt sammanfaller.
Det är att vara på väg till ett socialt och härligt sammanhang på dagtid, efter att ha varit i ett socialt och härligt sammanhang till sent kvällen innan. Att vara trött och lite öm i skallen, det där som jag kallar nykterbakis, när jag sovit för lite och druckit för lite vatten och går på ren och skär glädje. Det är att det är söndag förmiddag och att kroppen vet att det är det - ni vet, stämningen ute en söndagsförmiddag, hur lite trafik och människor det är, och lugnet ... Och känslan av att det inte är tidigt, men fortfarande förmiddag. De som är ute nu är de som har en plan med sin dag; de som väntar och ser hur det känns har inte kommit ut än.
Ljuset, det är att det är mars. Fyra år i rad gjorde vi Blues Garden i mars, så det är inte många morgnar jag hade på mig att sätta ett såhär skarpt och tydligt minne av att vara på väg till dagens första lektion (och på väg till allt som kommer med att arrangera ett event) efter en sen, sen danskväll. Men satt sig har det gjort. Och doften av mitten av mars. Solen som skiner och skiner och inte ger sig, doften som säger att det är nästan nästan vår, när som helst nu; så friskt, berusande.
Först känner jag mig melankolisk och saknar Blues Garden och allt med det. Sedan tacksam för att jag fick ha det. Och till slut tacksam över att även om jag inte har Blues Garden längre, så har jag allt det andra som får det att kännas precis såhär. Att minnet framkallas av de här kroppsliga förnimmelserna, rotade i min alldeles verkliga verklighet: en strålande fest natten innan, en härlig heldagsaktivitet med vänner på en söndag, doften och ljuset i mitten av mars - allt det har jag.
När jag och Lisa trillar in hos David och Marie i högvarteret i Utby är klockan strax före tolv, och Elisie, som är på besök från Stockholm, kommer strax därefter. Vi ska ha pysseldag för att få något gjort med våra medeltidskläder. När vi ses på torsdagskvällarna sysslar vi med småpyssel, handsömnad och sånt, men för att vi ska komma oss för att rita mönster och klippa i tyg behövs en hel söndag. Jag står på en pall med min halvfärdiga yllemantel i ett tunt,
gammalrosa tyg runt axlarna medan David nålar hur lång den ska bli, sedan klipper jag och pressar noggrant, noggrant sömmar och fåll, det som ska handsys sedan. Handsömnaden stör mig inte, det är som broderi, det kan jag sitta med många torsdagskvällar sedan, men det är läskigt att klippa.
Fler vänner droppar in och efter lunch tycker några av oss att det är dags för en promenad. Det är strålande sol och vårlukt, och fullt av klättrare i Utbybergen. Vi håller oss på marken, men högt upp kommer man ändå, högt nog för att beundra utsikten. Och luften är full av drömmar och framtidsplaner: vi pratar om fjällresor, hajker och Medeltidsveckan, jag njuter redan av längtan efter äventyren.
När vi kommer tillbaka till huset äter vi Lisas hembakade semlor - årets sista, tror jag - och pysslar vi lite till, och sedan somnar jag i soffan, bara sådär. David och Marie sitter i soffan och planerar något, den nya yllekjorteln Marie håller på med, kanske, och andra grejar i köket. Bakgrundsstimmet är det tryggaste, jag somnar som en stock. Och när jag vaknar hinner jag stryka lite till på min mantel innan det är dags att beställa pizza. Liam dyker också upp, och sedan tittar vi på Encanto på Davids och Maries stora duk, och åtminstone Liam, Lisa och jag gråter. Det är som det ska. Det är allt jag behöver en söndag.
Rambling Sailors | Row Me Bully Boys
