vit choklad, gula löv och en trumslagare

Hotellfrukost alltså! Min frukost, med scrambled eggs och pains au chocolat och ost bland annat, blev alldeles för gulful och svårfotad. Jens mer brödbaserade variant såg ut som ovan.


Här sitter mamma och pappa med tidning och stickning i lobbyn innan det var dags för dem att gå till tåget.


Men Jens och jag hade bokat senare tåg för att få dra ut på helgen lite, så när vi hade sagt hejdå till mina föräldrar gav vi oss ut på promenad.


I Gamla Stan hittade vi sådana här militärpersoner, varav en hade en trumma. Jag blev nyfiken på en mängd saker, till exempel: spelar slagverkaren en melodi särskilt för trumma eller improviserar hen vad som helst så länge hen håller marschtakten?


Överraskande nog blev vi precis då upphunna av Johan! Och det var ju en extrem flax, eftersom att gå och spela på den där trumman råkar vara hans jobb (fast de är flera som delar på det, så idag var han ledig).


Jag fick svar på alla mina frågor. (Bland annat: man får nog improvisera en rimlig marsch, men just den slagverkaren spelade sin stämma ur ett speciellt stycke.)


Och efteråt fick vi sällskap genom Gamla Stan.


Vid Slussen åkte Jens till Reimersholme för att hänga med sin familj. Johan och jag, som inte setts på flera månader, passade på att ta en fika på Chokladfabriken. Mycket värt.


Frampå eftermiddagen gick jag sedan västerut tvärs över hela söder.


Och en timme senare fann jag mig här på bron till Reimersholme, för det var dags för söndagsmiddag med Jens familj innan vi klev på varsitt tåg hemåt. (Tyvärr varsitt tåg. Hade så gärna velat att det hade varit samma tåg till samma hem.)

stockholmslördag del 2

Som sagt var vi ute på Djurgården med familjen första halvan av dagen. Sedan tog familjen spårvagnen in till stan igen och Jens och jag bestämde oss för att promenera istället.




På väg in till stan mötte vi en tjusig svan!
Sedan vilade vi på hotellet ett par timmar ...


... och vips ("vips") såg jag ut såhär. Hej hej!


För det var mammas födelsedag och vi blev bjudna på middag på Le Rouge i Gamla Stan.



Det var svårt att välja bland allt gott på menyn (till och med för vegetarianer som mig). (Jag valde ugnsbakad blomkål till slut.)






Det här är mammas "ja, men nu får du väl ge dig med kameran"-min. :)


Det här är min pojkväns luriga min. :)


Och det här är min sjuuukt smarriga semifreddo.


Lisa håller pli på min bror, det är bra!


När vi hade ätit och njutit och pratat i några timmar gick "vi ungdomar" som Lisa säger vidare till Corner Club för drinkar. Och då var jag upptagen både av sällskapet och min drink, så då blev det bara den här bilden. Skål och tack för den här prima lördagen!

stockholmslördag del 1

På lördagsmorgonen i Stockholm klev vi i familjen iväg till Kungsträdgården, där vi mötte min bror och svägerska.



Vi skulle nämligen ta spårvagnen ut till Prins Eugens Waldemarsudde och titta runt. Det var soligt och klart och ett alldeles perfekt utflyktsväder.


Först gick vi in på museet, för vi ville titta in i Prins Eugens sällskapsvåning.



Där var det stiligt värre!


Sällskapsvåningen var min favoritdel av museet, men vi gick vidare och tittade på övrig konst också. (Mamma tittar på konst.)


(Pappa tittar på konst.)


(Henrik och Lisa tittar på konst.)


Sedan stod vi och pratade utanför om planer för resten av dagen och kvällen.


Och sedan bar det iväg vidare till Rosendal, för eftermiddagsfika.




Det var som sagt en sådan här förfärligt fin höstdag, klart väder men inte så kallt, ljust och vackert. Jag kan i och för sig tänka mig att Rosendals trädgårdar är trevligt andra dagar också, men det gjorde sig verkligen fint den här dagen.


Vi fikade goda kakor.



Och promenerade lite till.


Mina föräldrar!

Sedan skildes vi åt och gick åt olika håll en stund, men det får ni se i nästa inlägg! Jag mastodontfotade hela dagen, så jag tyckte att det var bäst att dela upp dagen i två inlägg.

Francis Poulenc | Sonat för cello och piano: II. Cavatine

golvet glappar: strumpologi

Häromveckan hade jag ett fantatiskt roligt fotojobb, nämligen att fota pressbilder åt scenkonstgruppen Golvet glappars föreställning Strumpologi - om vikten eller ovikten av att vara normal. De posade och skrattade och spelade och uttryckte sig med valda delar ur föreställningen i en dryg timme, och så blev det såhär:










Jag kan verkligen rekommendera den här föreställningen - trots att jag bara har sett (och fotograferat) valda delar och hört vissa av musiknumren. Jag tror att den är fantastisk och nödvändig, helt enkelt, för både barn och vuxna.

Till slut, några porträtt av Golvet glappars medlemmar: