vad som har hänt

Jag har inte vetat vad jag skulle skriva. Jag har inte fotat något på tre veckor och har inte haft några ord. Men det har inte varit meningen att ni ska bli oroliga, som jag har märkt att ni börjar bli. Det här är vad som hänt.

I början av november började Viktor och jag prata om vår relation och om att bli ihop igen. Jag hade insett hur många misstag jag gjort och hur olycklig jag blivit utan honom; att jag inte var på väg att komma över honom, utan tvärtom. Jag hade insett att jag inte trodde att det var slut, inte på riktigt. Han sa att han älskar mig, men att han var förvirrad; att han behövde få tänka, men att det mycket väl kunde sluta med att vi blev ihop igen. En månad senare sa han att han kunde komma ned till Göteborg och träffa mig. Det var dagen före första advent. Jag var så lycklig och hoppfull. Och han kom för att berätta att han träffat en annan.

Hela min värld gick sönder. Jag har aldrig varit med om något liknande. Jag har haft så ont, så fysiskt ont i bröstet, att jag på allvar inte har kunnat förstå hur det inte blöder. Jag hade aldrig förstått att det var så det skulle kännas att bli hjärtekrossad. Efter några dagar ringde jag honom för att försöka få några svar. På varför, hur? Hur kunde det bli såhär, hur kunde han komma över mig så fort när vi älskat varandra så? Han hade förstås inga svar. Utom att de är kära i varandra, att han är lycklig nu, att han är lättad nu. Sedan sa han att han inte vill prata med mig mer.

Jag kan inte vara ensam. För när jag är ensam vill jag bara dö. Så jag har flyttat hem till mina föräldrar. Jag vet inte hur länge jag blir kvar här. Jag kan inte se framåt alls, tiden skrämmer mig, våren skrämmer mig. Min psykolog (som jag tack och lov hade redan sedan i våras, på grund av mina prestationskrav i skolan) säger att jag är i chock. Att jag har en krisreaktion som kan likställas med när någon dör. Smärtan, gråten, att hela livet känns helt meningslöst. Och så sa hon att för en tid framöver så handlar det bara om att äta, sova och distrahera sig.

Jag saknar Viktor så att jag blir galen. Jag ångrar allting som jag har sagt och gjort som har lett till det här, att jag inte förstod mina misstag tidigare, att jag inte ringde tidigare ... men inget av det gör någon skillnad. För han är med henne nu. Han har klippt bort mig ur sitt liv. Och även om jag på något sätt kan se med intellektet att det kommer gå över, nån gång, så kan jag inte känna det, inte förstå det.

Äta, sova och distrahera mig. Jag gick till skolan och till jobbet, så länge terminen varade. Det hjälpte att sjunga. Två saker har jag hållit mig i: terminsuppsjungningen och jazzkonserten. Jazzkonserten, som kanske är det svåraste jag någonsin gjort, för att jazzen är hans. Det är han som har lärt mig jazzen. Varje ton i mina sånger har han hört först. Och han skulle ha varit så stolt över mig. Det är bara en månad sedan han sa att han gärna skulle vilja komma och lyssna. Nu finns jag inte i hans liv mer. Men jag gjorde konserten. Jag tog mig igenom. Jazzkonserten var mitt stora ögonblick, och han var inte där, han var inte där.

Min psykolog säger att jag har en egenskap som kommer hjälpa mig igenom det här, och det är den att alltid släppa ut allting. Hon säger att det kommer hjälpa mig nu, att känslorna kommer ut, att jag berättar om det, gång på gång. Här också, i bloggen, fast jag vet att folk (= min mamma) kommer tycka att jag lämnar ut mig för mycket. Jag lämnar inte ut mig. Det finns inget hemligt med det här. Det bara blöder.

Mina vänner har varit fantastiska. De lyssnar och bär. Jag sover hos dem. Människor omkring mig. Det är det jag har att hålla mig i just nu. Att kunna prata om något annat i fem minuter, och att de tröstar när jag faller tillbaka igen.

Julen. Julen finns inte. Jag känner den inte. Den är distraktion, saker som händer utanför som gör att jag inte blir ensam med mina tankar, men den betyder ingenting.

Så nu vet ni.

11 comments :

  1. Det låter hemskt. Mina allra mesta omtankar. Och ja, det kommer att gå över, och ja, det som gäller nu fram tills det inte gäller mer är att äta, sova och distraheras. En fot framför den andra. Och ja, det bara blöder. Det bara blöder tills det inte blöder mer.

    <3

    ReplyDelete
  2. Älskade du, önskar jag kunde bära en del av din smärta så du slapp ta allt själv. Stora kramar!

    ReplyDelete
  3. Hej! Jag har läst din blogg länge, länge men sådär som det kan bli tror jag aldrig att jag lämnat en kommentar innan. Det känns oanständigt att inte göra det nu.

    Jag tänker på dig, och känner med dig, och hoppas att det lättar för dig snart.

    Och jag tänker att det på många sätt vore en bättre värld om alla kunde vara lite mindre hemliga, det skulle bli mindre som låg och skavde i tysthet, som taggar i björntassar, och ledde till en massa olycka. Tänker jag mig.

    ReplyDelete
  4. "Du kan inte hindra sorgens fåglar från att flyga över ditt huvud, men du kan hindra dem från att bygga bo i ditt hår" // kinesiskt ordspråk

    Hjärtesorg är den värsta sorgen, tycker jag. Och man tror att det aldrig aldrig ska gå över.. men på nåt lustigt märkligt sätt så fixar man det också. Hang in there!

    KRAM Malin Edblad

    ReplyDelete
  5. tack för era fina kommentarer och kramar. de når in, någonstans i allt det mörka så når de in ändå, det blir lite lite ljusare, för en liten liten stund, tack vare bland annat er. och det är skönt att det finns andra som tror att det kommer gå över, nu när jag själv inte kan tänka mig att det någonsin går över. så tack. <3

    ReplyDelete
  6. Sorg ar sorg. Den gor att man kan kanna att livet ar omojligt att leva, det enda man kan och klarar da ar att overleva. Den kan se olika ut. Olika vid olika tidpunkter i livet och olika for olika manniskor. Aven om det ar oandligt svart ar det en del av livet. Jag ar innerligt ledsen for din skull. Det ar nu ett nytt ar. Det blir ljusare utomhus, varje dag, ocksa innuti dig, kanske inte direkt men langsamt - det lovar jag. Det kommer att komma dagar med klar luft och ett ljus du inte kan motsa att foreviga med din kamera igen. Du kommar att ha tankar och texter och musik i och runt dig du inte kan motsta. Stunderna som ar bra blir langre och langre. Och kommer oftare och oftare. Overlevandet overgar i levande igen. Det lovar jag dig. Moster Karin

    ReplyDelete
  7. Nu var det längesen jag läste det här inlägget. Hade tänkt skriva några rader till dig för att du kanske skulle kunna må lite bättre. Tycker inte om när människor jag tycker om mår dåligt. Men nu har det gått lång tid och jag har inte kommit på nåt att skriva så nu skriver jag ändå. Stackare som mår så dåligt och för hela din situation. Hoppas att det blir bättre snart så att du kan börja njuta av livet igen för det är du ju egentligen väldigt duktig på. stor kram!

    ReplyDelete
  8. Jag känner inte dig men har följt din blogg ett bra tag, och det gjorde ont i hjärtat att läsa det här. :( Minnen av en egen gammal hjärtesorg kom tillbaka ... Hur det känns att inte kunna äta, sova, skratta, knappt andas, hur tårarna rinner hela tiden och det gör så ont att man inte vet vad man ska ta sig till. Det är fruktansvärt. Jag hoppas innerligt att det börjar kännas bättre för dig snart.

    ReplyDelete
  9. Hej Kristin,
    Jag har varit där du är. Jag har haft det svarta hålet i bröstet som gör så ont att det är svårt att andas. Jag åt, sov och satte den ena foten framför den andra, inte mycket mer. Tiden gick och det gjorde ont, men en dag upptäckte jag att det inte gjorde lika ont längre. Att jag kunde tänka på honom utan att falla ned i gråt. Sakta, sakta började det svarta hålet i bröstet att krympa och det blev lättare att andas igen. Vet inte riktigt vad det är jag vill ha sagt med detta egentligen, mer än att jag känner och lider med dig. Jag håller din hand i tanken och skickar styrkekramar till dig. / Felicia

    ReplyDelete