Nu har jag kommit till den tidpunkt i min höst då jag hittar andningshål här och var, och då vänder jag mig till bloggen. Det är en av mina bästa former av avslappning, att redigera några bilder i lugn och ro, skriva några ord till, och tänka på livet. Att blogga håller tacksamhetsmuskeln i form: Vad mycket vackert jag har. Hoppas jag aldrig glömmer det.
Det här var en av de vackra stunderna, veckorna: Liam och jag åkte till landet i slutet av juli. Det blev en kort vecka eftersom den var inklämd mellan två bröllopsjobbslördagar, men jag var glad åt det Bohuslän jag fick i år.
När vi kom dit ösregnade det och dagen efter hade jag magont, så då låg jag mest hemma på sängen och tyckte synd om mig själv. Men dagen efter det strålade solen och medan Liam jobbade på distans tog jag en lång, lång promenad.
Över ängen
längst ut på Båsen
ut till havet.
Vissa dagar är dessa klippor det vackraste jag vet.
Och havet så blått
och så klart.
Sedan gick jag hem igen och åt middag på altanen med min älskade.
Och sedan blev det kvällsbad!
Ja för mig då, inte för Liam. :)
Man kan faktiskt undra hur det är möjligt att vara så gulliga som vi är, men på nåt sätt klarar vi det ändå!
Det här kvällsljuset ändå. Det går rätt in i själen.
Jacob Collier | the Sun Is In Your Eyes
No comments :
Post a Comment