detta hände


Efter ett tag var jag inte lika ledsen längre över att inte få vara ihop med Viktor. Efter ett tag saknade jag honom inte lika mycket längre - inte som pojkvän. Efter ett tag älskade jag honom inte längre. Efter ett tag började jag tänka att jag nog skulle överleva.

Efter ett tag visste jag att jag inte ville ha honom tillbaka.

Efter ett tag var det mest det kvar att han inte ens ville ha mig kvar i sitt liv. Hur lätt det var för honom att göra sig av med den som varit närmast i tre år. Att han inte bryr sig om mig mer. Att han kunde säga till mig att han inte vill prata med mig mer. Inte nu och inte sen. Och det var inte mitt val. Det var inte jag som inte vårdade den relationen. Inte mitt fel. Det var han som valde så, att lämna mig när jag som mest behöva reda ut och bearbeta. Han klippte allt; jag har fått bearbeta honom som om han hade dött. Det har han utsatt mig för. Och tankarna som kommer av det: Hur kan han någonsin ha älskat mig då?

Och så detta: att det är så viktigt för mig att se oss som något som var fint och viktigt och starkt, något som förändrade oss för alltid, något jag inte ville vara utan. Något jag inte glömmer. Det är slut nu och så ska det vara, men det fanns och det gjorde mig till en bättre människa att jag kände honom. Så behöver jag se på mina relationer; så behöver jag se på livet. Men det att han kom över mig så fort, att jag var så lätt att klippa bort ur hans liv, för mig blir det att han inte kan ha älskat mig så himla mycket då. Det kändes som om han tog det ifrån mig, de här åren, genom att värdera det och mig så lågt. Han fick mig att känna att jag har inbillat mig att det var vackert, allt det som var vårt.

Så det här inlägget är till mig. För att jag ska komma ihåg hur det var. När det var vi. Att det hände.


Det hände att jag träffade en ung man och blev golvad av hans känslighet. Det hände att jag tog den här bilden och bara fem minuter tidigare hade blivit kär.


Det hände att jag fick honom.


Hundra helger i Trollhättan hände; det här är den första. Hur jag smög upp i gryningen, ut i trädgården så lycklig att jag trodde att jag skulle spricka av det.


Den här promenaden hände.


Bruncher och fikor och restauranger och morgnar hände.


Den där första sommaren i Trollhättan hände, en sommar bland slussar och fall, cyklar och kvällar.


September på Restenäsön hände.


Det hände att jag skrev i min blogg att Some days I can't even take in that this insane luxury - being able to breathe in and feel this autumn, and being allowed to fall asleep in this young man's arms every night - is actually mine.


Vintern hände, med knastrande is och korta dagar och över allt denna mjuka lycka och trygghet.


Sälen 2011 hände.


Det hände att jag blev sjuk och att han kom ned till vårt rum mellan alla lektioner och rep, lånade böcker åt mig på biblioteket, höll om och tröstade, kom med nytt honungsvatten när det gamla kallnat.


Vår ettårsdag hände och att jag undrade hur jag kunde få lov att ha det så perfekt.


Det hände att han spelade, och sjöng för mig, milt, så tyst att det nästan inte hördes. Jag vet precis vilken låt han spelade vid precis det här tillfället. Den har krossat mig i efterhand, och gjort mig så mycket starkare.


Valborg på Ljungskile hände.


Tusen rep och spelningar, dagar och nätter med musik och att jag alltid bara behövde andas för att han skulle förstå. Allt han lärde mig!


Liseberg hände, hur många gånger som helst och alltid på olika vis, men mest av allt den här julikvällen.


Helgerna när han kom hit, promenaderna, den här födelsedagen.


Arvika sedan och tryggheten och lugnet jag sökte. Och alltid fick, men utan att förstå.


Detta hände att alla julaftnar fick jag vakna i hans famn. Det var mina bästa.


Trettondagsbalen på Operan hände.


Påsken i Trollhättan hände, fyra dagar då vi knappt vågade näsan utanför täcket, än mindre ut genom dörren, och när vi gjorde det kröp vi snabbt ned igen.


Och ni vet lika väl som jag att allt det andra också hände: hur jag har gråtit, hur jag har trott att ångesten aldrig skulle gå över, men den gjorde det. Och ingenting kan ta ifrån mig att jag hade detta, att jag upplevde det och att jag är en bättre människa därför, även om han har glömt allt. Inte ens jag vill aldrig prata med dig mer, inte ens det. Och det är den vetskapen som gör att jag kommer kunna lämna det bakom mig sedan.

Och nu är det snart sommar. Och något annat ska hända.

6 comments :

  1. Vilket starkt inlägg kristin. Vet inte riktigt hur jag ska kommentera det. Men jag är glad över att du verkar ha kommit ut ur tunneln på andra sidan. Å visst hände allt som hände. Å hur allt kunde förändras så snabbt kanske du aldrig får reda på. Stor kram

    ReplyDelete
    Replies
    1. ja, jag har kommit ut ur tunneln. jag är också glad. och tack för att du sa något även om det är svårt att veta vad man ska säga ... kram!

      Delete
  2. Vilket fantastisk inlägg, Kristin. Så starkt och viktigt. Och en mycket fin påminnelse om hur sorg kan hanteras. Det hände, så var det.

    Och något annat ska hända.

    ReplyDelete
    Replies
    1. tack! vad fint att du säger det. jag har inte tänkt på att det är ett sätt att hantera sorg, att det är så jag hanterar sorg. men du har nog rätt. det känns fint. kram!

      Delete