Vi har haft konsert med vokalensemblen och jag känner mig överväldigad. Vi har sjungit så fantastisk musik den här hösten, och en del svår - jag har fått jobba med den. Känslan vandrar vidare: Vad otroligt det är att det finns musik och att just jag är byggd just såhär, att jag får älska det såhär mycket. Och sedan vidare: Vilken tur att just jag får vara med i en vokalensemble - vilken lycka! Hur kan man ha sådan tur? Och när jag redan gått runt och sysslat i lägenheten och liksom badat i den glädjen och tacksamheten en stund kommer jag på: Det är ju JAG som har hittat på det. Ha! Det var ju jag som startade den, jag kom på det själv.
Att jag träffade Jonathan på en konsert förra våren och blev sådär genomglad som man blir av att träffa en gammal vän helt oväntat och då bli liksom översköljd av hur mycket man tycker om honom, och att se hans ansikte lysa upp på samma sätt, att man får syn på varandra precis samtidigt och får dela den känslan. Och att jag sedan föreslår en lunch och att jag sedan följer upp en tid senare och ser till att lunchen händer. Och att vi sedan sitter där och äter lunch och att jag berättar att jag har tänkt starta en vokalensemble och vilket koncept jag tänkt mig, hur det skulle kunna fungera rent praktiskt och konstnärligt, och undrar om han vill vara med.
Och han vill det och sedan löser han nästan allt - det finns en lokal där han har kontakter och nyckel, och han bjuder in de flesta av sångarna (som i sin tur bjuder in några av sina sångarvänner). Det blir nästan alltid så, jag har en idé, och så släpper jag ut den i världen och ibland får den fäste och sen visar det sig att jag egentligen inte riktigt gjorde nåt. Och den här idén har fått det allra bästa fästet. Jag tror att man kanske måste ha många idéer för att några av dem ska få fäste. Vilken tur att jag lärde mig att inte krampa så mycket om saker. (Att lära mig det var i och för sig hårt arbete - men privilegiet att ha råd med en psykolog och alla mina goda sammanhang, det var tur.) Idéer som jag krampat om har aldrig blivit bra. Det har blivit dåligt eller inget. Men det handlar om tid också - att många idéer måste vänta i några år, eller många. Och när de sedan släpps ut blir det ibland nånting. Ibland blir det att jag får sjunga Soneto de la Noche av Lauridsen ihop med sju underbara sångare. Otroligt.
Tror ni inte att många andra medelklassungar som jag själv (OBS nu tänker jag alltså inte på folk som sitter fast i extremt slitiga lågavlönade jobb för att de inte har något annat sätt att betala hyra och mat, eller folk som inte kan ta några risker med sitt arbetsliv på grund av fysisk och/ eller psykisk ohälsa) fastnar i kramp och hårt arbete för att de inte vågar testa hur det blir om man inte arbetar så hårt; vem man är om man inte har det i sin identitet längre?
Tänker också på det här med att be om hjälp; att vara flera, att få idéer och prata om dem med människor. Jag tänker på att folk ska hålla på och klara sig själva. Det är så ONÖDIGT. JAG FATTAR INTE GREJEN. Det finns ju mycket som är lätt för mig, och mycket som är svårt för mig. Så om jag ber någon om hjälp med något som är svårt för mig och lätt för hen, och sedan hjälper hen med något som är lätt för mig och svårt för hen. Då blir ju ALLT lättare för ALLA? Det är matematik! Varför fattar folk inte detta? Och så får alla inblandade mer tid och energi över till att vara ute i naturen eller ligga på soffan och ha det gött? (OBS kom inte och säg att "det är nyttigt att göra något som är svårt ibland" för det fattar jag väl också, men min poäng är att livet är REDAN TILLRÄCKLIGT SVÅRT för de allra flesta för att man ska vara tvungen att göra det VÄRRE genom att klara sig själv.) Nämen det här med att klara sig själv är så dumt, jag får bryt.
Och inte blir det någon musik heller. Om alla ska klara sig själva.
Vår nästa konsert är söndagen den 11 maj i Nylöse kyrka. Välkomna!
Chamber Choir of Europe | Soneto de la Noche av Morten Lauridsen
No comments :
Post a Comment