Dag 4! (Här är första halvan av årets vecka i Grövelsjön.)
Det hade snöat på natten och jag var lycklig! Äntligen äntligen nykörda spår! Vi bestämde oss först för att åka från Valdalsbygget över fjället till Sjöstugan, den långa vägen via Ryan och Lövknuln.
Fram till Valdalsbygget var det ganska dåliga, lösa spår som jag halkade runt i, men världen var så vacker att det inte gjorde så mycket; en blek sol lyste bakom grå moln, sådär så att snön gnistrar och det ligger som ett skimmer över allting.
Glad kvinna i skidspår!
På norska sidan blev det först bättre (Anders förklarade skillnaden mellan vilka maskiner som används - han vet förstås vem som kör var och vilken maskin de har <3) ... men sedan mycket sämre. Istället för betong blev det bara klabb.
Det var det klabbigaste klibbeliklabb jag varit med om hittills. Det räckte inte att stampa av skidorna och man kunde inte stanna upp det minsta, för stannar man packar det sig under skidorna. Och när man inte får minsta glid och då råkar "gå" med skidorna några steg packar det sig ännu värre. "Men det går ju inte!" utbrast jag frustrerat, så jobbigt var det ett tag.
Så småningom insåg jag att det faktiskt var bättre att stanna ofta, ta av skidorna och ta bort snön under skidorna med händerna för att sedan kunna glida några hundra meter eller så. Det var mindre frustrerande och gjorde att det i alla fall kändes som att det blev någon skidåkning alls, istället för att snön bara satte tvärstopp vid vartenda tag med skidorna. Men vilken det tog! Åtta kilometer tog TVÅ TIMMAR på det här sättet.
Så jag gav faktiskt upp och så åkte vi till Valdalens gård och åt våfflor istället. Det blev dubbelvåffeldag ...
... för sedan åkte vi med mamma och Ninna till Sjöstugan där jag åt en matvåffla också.
Sedan blev det ändå ett fint avslut på dagen, för Anders och jag bestämde oss för att ändå ta skidorna tillbaka till Storsätern från Sjöstugan. Och då var spåren mycket bättre (pistmaskin <3 <3 <3). Det var härligt! 15 km blev det till slut.
Dag 5! Plirig morbror! :)
Kloka efter gårdagen bestämde vi oss för att enbart åka i spår som spåras med pistmaskin idag. Och då fick vi det faktiskt bättre! Man kommer inte till de vackraste platserna och inte upp på fjället, men man kommer i alla fall ut. Först åkte vi upp till Lövåsen och ned till Storsätra därifrån, underbar åkning hela vägen.
På Storsätra mötte Ninna och mamma oss för lunch.
Efter lunch åkte jag själv upp till Olån och tillbaka. Det gick inte fort men jag kände mig stark och njöt av att det inte var varken klabb eller betong i spåren. Idag blev det 22 km - äntligen en dag som blev ungefär så lång som jag önskar mig!
På kvällen höll Anders föredrag på fjällstationen om Grövelsjöns historia, som han gör ibland. Han är så duktig!
Dag 6. Vi konstaterade att det var väldigt blåsigt men att vi ändå tänkte försöka ta oss upp mot Bergsetskallen, för att det är så himla fint där. Men det blev inget med det. Vi märkte genast att det var extremt isigt - mycket värre än tidigare i veckan. Det var bakhalt även på platten, och så fort det gick det allra minsta nedför blev jag rädd - för det fanns knappt några spår att åka i, folk har ju åkt ur och plogat och grejat när det var mosigt, och så har det frusit på. Eller som Anders sa, "det här är inte skidspår, det är en rodelbana". Till slut sa jag "nej nu räcker det, jag vill inte åka mer". Så då vände vi. Det var inte kul, helt enkelt. Det är tur att jag är bra på att ge upp!
Istället halkade jag runt på en liten promenad med mamma på eftermiddagen ...
... och sedan tittade vi på skidskytte hela kvällen. Mysigt!
Den allra sista dagen, dag 7, fattade vi direkt att det skulle bli för tråkigt för mig att åka skidor. Ingen nysnö alls, plusgrader på eftermiddagen, minusgrader på natten - samma betongspår som igår. Så när vi resonerade kring dagens utflyktsplaner vid frukosten sa Ninna "ska ni inte åka skoter då?" och då utbrast både Anders och jag "JA det gör vi!!!".
Sagt och gjort! Kompisleden upp på fjället.
Jag har aldrig åkt skoter förut (märkligt nog, så många år som jag har varit i Grövelsjön både som liten och som vuxen? Men skidåkningen har alltid varit prioritet). Min morbror däremot som var med i fjällräddningen i typ fyrtio år har ju så att säga åkt en del skoter. Det var EXTREMT KUL!!!
Det är. Så fint. På fjället.
Visst var jag ledsen att jag inte kunde åka skidor upp, för då hade jag ju haft mer TID på fjället, och det är tystare, lugnare, en helt annan känsla. Men nu gick ju inte det och då var jag så glad att skotern kunde ta mig dit upp! För när vi stannade till för att sträcka på benen utanför Oskarsstugan kände jag fjällglädjen, den stora, öppna, som jag får på kalfjället, trots att jag inte jobbat för att ta mig dit eller haft någon tid på mig att vänja mig. Det var underbart.
Och sedan åkte vi ned från fjället och dagen efter åkte mamma och jag hem. Längtar redan tills nästa gång jag får åka skidor. <3
Shaun Martin | the Yellow Jacket
No comments :
Post a Comment