det gäller ju inte livet

Jag har fått en sådan stark "det gäller ju inte livet"-känsla på senare. När det kommer till små vardagsproblem och sånt, ni vet, sådant som jag kunde stressa upp mig för så väldigt mycket förr. Dåliga beslut, förkylningar, räkningar, oro över vad den eller den ska tycka om mig och mitt arbete, missade möjligheter, somliga dagars avundsjuka över att alla andra är bättre än jag och sånt. Det gäller ju inte livet. Kommer det med att bli äldre? (Lite äldre i alla fall, så värst äldre är jag ju inte än.) Att man blir medveten om sin egen dödlighet på något vis - att det blir tydligt att alla man känner ska bli sjuka och dö, så att allt som inte gäller sjukdom, olyckor och död är det inte någon större fara med? Så kanske det är; jag har inte varit i den här åldern förut och kan inte riktigt jämföra.

Hur som helst tänker jag att väl någon kunde ha sagt hur enkelt allt blir när man växer upp (om man har haft en priviligerad bakgrund så som till exempel min)? Jag minns det bara som att folk jämt sa "njut nu medan du är ung, sen blir det värre" och sånt. Och nu i nutiden träffar jag ibland personer som längtar tillbaka till sin tonårstid, eller sin barndom, för att då var allt så "enkelt" och "fritt". Jag känner mig som ett frågetecken inför den känslan.

Alltså. Jag hade det ju fint och bra som tonåring också ... Verkligen! Men OMG det är så himla mycket bättre nu. ALLT är bättre nu. Jag fattar så mycket klokare beslut nu. Har ännu roligare och finare relationer; tar det så lugnt - och har samtidigt så mycket äventyr. Motgångar påverkar mig mindre medan glädjeämnena gör mig precis lika glad som förr och lyckan stannar längre hos mig.

(Och det är VERKLIGEN mycket enklare nu än när jag var liten. När jag var yngre var alla problem helt gigantiska. Det fanns ju liksom inget perspektiv. Har ni andra alltså glömt hur tungt allt kunde vara, och hur dramatiskt och jobbigt, när man var barn och tonåring - eller var det kanske bara jag som var sådan? :))