julia

Det är en vecka sedan Julia gick bort, och nästan så fort jag fick reda på det började jag gräva i gamla bilder. Det är visst så jag gör. Och först var jag så arg på mig själv för att jag gör det här inlägget först nu. Varför gjorde jag det inte innan, så att hon hade kunnat få se det? Vi har ju vetat ett tag vartåt det barkade. Men sedan insåg jag: Det är ju inte för hennes skull. Det är ju för min. Det är ju för mig jag gör det här, det är jag som behöver gå igenom gamla och nyare bilder, skratta, gråta och minnas. Och vara så himla glad att jag fick känna Julia.

Detta med att vissa inte får leva tills de blir gamla kommer jag väl aldrig kunna greppa. Det är så bisarrt, så helt utan rimlighet och hur ska man ens förhålla sig till det? Att Julia bara fick vara Julia i 46 år? Det är väl ingen tid. Det är ju inte alls tillräckligt med Julia. Så jag förstår nog varför jag själv vänder mig till bilder och dagböcker och minnen. Inte för att de kan väga upp för den levande Julia utan för att det gör mig så glad att jag fick lära känna Julia och kalla henne min vän och vara en liten del av hennes liv. Vilken ära ändå. Det gör mig alldeles varm i hjärtat mitt i sorgen, att se de här bilderna igen. Så, här är några av mina favoritminnen av Julia. Och om det är någon annan som kan få lite värme i hjärtat av fotona är jag bara glad.



Vi börjar här, tycker jag, på trettondagsbalen 2007. Det är ju dansen, förstås, jag har att tacka för att jag lärde känna Julia. (Vi måste ha lärt känna varandra 2005 eller 2006, men då hade jag ingen riktigt fungerande kamera, så det är först 2007 hon dyker upp i mina mappar.)


Här är hon som Dr Afrodite, leg. kärleksgudinna, på fredagsswing med Alla hjärtans dag-tema i februari 2007. :) Tycker liksom att den här underfundigheten, idéerna, ordlekarna är en röd tråd. Så mycket klokskaper i allmänhet som Julia delade med sig av!



Mer dansrelaterat: Julia hjälper till med disk och våffelsmet på efterfest hos mig efter en eller annan danstillställning, och så var det bad vid Blåbärskullen på WCJ-picknick. Det här glada leendet vill jag aldrig glömma.


Och sedan började vi sjunga i vokalensemble ihop. Vi framträdde med Boogie Woogie Bugle Boy på Swingin' Spring till exempel, och jag minns att jag var så glad och rörd åt att jag fick vara med och sjunga. Kände mig så sedd av Julia och de andra. <3



Och det här. Alltså det här var så fruktansvärt kul. Ett av mina favoritminnen med Julia alla kategorier. Det var julfest på WCJ, med burlesktema (?) och vi sjöng en, hrm, omarbetad text till Santa Claus is Coming to Town (minns att Julia hade skrivit en ännu mer omarbetad text som dock fick ratas för att den var för vulgär? Hahaha!), och dessutom Depeche Modes Master and Servant i eminent swing-arr för vokalensemble av Johan. Kan fortfarande sjunga delar av min stämma, tror jag. Det var så himla himla roligt hur som helst. Hoppas att publiken tyckte att det var i alla fall hälften så kul som vi tyckte. :) Minns inte vem jag gav min kamera till men är så glad att jag har de här bilderna.


Slänger in den här från ett påskpyssel hemma hos Julia och Johan 2010, bara för att den är gullig.

Men på tal om gullig är det ju HELT omöjligt att välja bara en bild från Julias och Johans bröllop i oktober 2011. Jag hade äran att vara bröllopsfotograf och det var en så fin stund där i dimman i skogen och vid sjön. Och var fint det är att Julia och Johan fick varandra. Kolla bara.






<3

Två år senare fanns det en liten skrutt också! Elinora! Och vi hade en liten fotosession på loftet på WCJ med hela familjen Tivander. Nästan ännu mer omöjligt att välja bilder från den här eftermiddagen än från bröllopet! Men här är ändå några favoriter.









Detta att jag kan se i bilderna hur vi skrattade och tramsade den eftermiddagen, och hur värmen i den här familjen bara strålar. Det är därför, tror jag, bilderna är en sådan tröst för mig.


Och det här. Det här är så himla Julia. 2014 postade jag på facebook att jag minsann fyller 59 halvår imorgon och varför firar man inte det? Det är ju så roligt att fylla år, att en gång om året är på tok för lite! Inte trodde jag att någon skulle ta det på allvar, men ... redan dagen efter får jag ett paket från Julia på posten! Såna små grejer, den här omtanken mitt i vardagen, och att hon såklart hade reda på att jag föredrar mjölkchoklad framför mörk choklad. Jag blev så glad och överraskad att jag fortfarande ler när jag minns det här paketet.




Vad säger ni om de här då, från Johans och Julias 40-årskalas. :)



Allt som oftast tittade Julia in på Bastuklubben som jag och en grupp vänner har på Valhallas relaxbad med väldigt ojämna mellanrum. Bastuklubben är en plats för flams och trams och eftertänksamma samtal, och Julia passade så bra in med den här lugna glädjen och positiviteten som jag förknippar med henne. Jag minns inte vad vi pratade om förutom de mest banala saker: Till exempel att vi pratade om podcasts och att Julia tipsade om Stil i P1, som hon sa att jag skulle tycka om, och som jag lyssnat lyssnat slaviskt på sedan dess, och ofta tänkt på henne.


Jag avslutar med den här, från min födelsedagsfest hösten 2017. Så mycket kärlek. Då tänkte jag fortfarande att cancer är något man kan leva länge med, många många år i vissa fall, jag tänkte att även om cancern inte går att få bort, så kanske Julia är en sådan som får leva länge länge till? Men det blev inte länge länge, det blev alldeles för kort. Och jag saknar henne.