början av augusti: att harva på

De senaste veckorna har jag gjort mitt allra bästa för att boka in saker utanför lägenheten, på bestämd tid, med sällskap. Min psykolog kallar det att "lösa problemet mekaniskt" - alltså att inte försöka tänka på något annat sätt för att må bättre och bli mindre deppig, utan att göra på något annat sätt. Problemet kommer ju inte inifrån utan utifrån: att mina sammanhang tagits ifrån mig. Ingen mår bra av det, säger hon. Jag måste komma ut ur lägenheten och göra saker och träffa människor och om jag inte bokar in det och har någon som förväntar sig att jag dyker upp, så tar jag mig inte för. Det är sorgligt men sant.

Det här har jag gjort sedan början av augusti:


Liam och jag var hos Pernilla på hel speldag med både lunch och middag, lyxigt! Pernilla själv fastnade inte på bild, men här håller Liam på med kladdkakan till efterrätt - helt fascinerad över det här med ströbröd! Han har aldrig bakat med det förut! England, va. Vilket ställe.


Sedan spelade vi Everdell heeeela dagen. Så vackert spel! Och komplicerat, och roligt.


Medan min bror fortfarande hade semester och var kvar i stan var vi på Da Matteo och fikade en hel söndagseftermiddag.


Kväll hemma i lägenheten. Sedan försvann Liam iväg till Köpenhamn för att umgås med Miranda och hjälpa henne bygga kök, så nu har jag varit gräsänka i två veckor. Det är skittråkigt faktiskt.


Inte skittråkigt är att jag var och badade och åt lunch med Maria, som jag inte har träffat på ett helt år. <3


Och en annan kväll var jag och badade med David och Lisa som jag träffar jämt och ständigt. <3


En natt var jag husvakt åt mina föräldrar, mest för att jag ville komma bort från alla byggarbetsljud hemma i stan. Satt i trädgården och läste och åt vindruvor (världens godaste druvor som jag fått av Davids föräldrar) hela kvällen.


Kolla mammas rosor då! Så fina!


Sedan var jag och fikade med den här skrutten!


Och när mina föräldrar kommit hem från landet hade vi socialt distanserad trädgårdsfika. Har ju knappt träffat dem på hela våren, bara vinkat lite. Känns konstigt att inte vara där på middag och allt sådant.


Och sedan började terminen på Hönö och på eftermiddagen efter den första planeringsdagen med kollegorna gick jag direkt ned till havet och badade. En himla lyx att jobba på en ö i havet ändå.

Så, ja. Jag harvar på. Men det är just det: Jag harvar på. Det kostar så mycket ansträngning att alls ta mig ut ur lägeheten, och jag kan inte minnas att det har varit så förut.

I det här inlägget ser det ju ut som att jag har jättemycket roligt för mig. Och jämfört med att ha det mycket värre - att vara sjuk, eller jobba inom vården eller med något annat krävande - så har jag verkligen jättemycket roligt! Men i alla timmarna och dagarna mellan de korta ögonblick jag har fotat i det här inlägget, är jag fortfarande så deppig. Och när man är arbetslös (eller som jag då, jobbar en dag i veckan) finns det plötsligt så många timmar på dagen? Det trevliga är bara trevligt medan det varar; när jag kommer hem och blir sysslolös igen, sjunker jag ned i tråkigheten och dysterheten. Jag saknar att ha flow - när något jag gjorde gav energi till nästa idé som gav energi till nästa dag som gav energi till nästa projekt. Nu leder ingenting till något annat. Allt måste startas om från början varje gång.

Usch, vad jag hatar att vara arbetslös.