Förra veckan gick Lisa, Tove och jag ut i skogen för att leta kantareller. Efter bara några minuter träffade vi på ett litet gäng små babykantareller, men efter det blev det ingen lycka. Det gjorde mig faktiskt precis ingenting. Jag behövde sällskapet och luften och hösten mer.
Och det här sen, att sätta sig ned i ljungen och fika på varm mintchoklad (som jag hade med mig, såklart) och tre sorters kakor (som Lisa hade med sig, såklart).
Vilket drömmigt stilleben!
Efter fikat gav vi upp försöken till svampplockning och tog promenadvägen ned från skogen. Det var sånt därnt vackert blågrått mulet ljus, en härlig dag att vara ute.
Och så gick vi igenom Delsjökolonin. Det var ljuvligt att gå där och drömma, peka ut de finaste trädgårdarna (finns så många!) och de gulligaste husen med de finaste färgerna.
Jag finner sådan tröst och glädje i att tänka på att livet, om vi har tur, blir långt. Det finns ju inte på kartan att köpa en kolonistuga nu. Men tänk om tio år? Om tjugo år? Vem vet var vi gör då, var vi bor då? Det enda vi vet är att det inte kommer vara som det är nu. Och det finns en stor frihet i det, den öppenheten. Att vad som helst kan hända.
Sedan började det dugga lite, men vi var välutrustade och det gjorde oss inget. <3
the Cinematic Orcestra | Transformation
No comments :
Post a Comment