Den 14 september vaknade vi på Storulvåns fjällstation och gjorde oss redo för att ta oss ut på mitt livs första höstvandring. Har hört så mycket om höstfjällen och sett så många bilder, och jag blev inte besviken. Den här vyn passerade vi senare på dagen, men vi börjar väl från början ...
.. här på bron över Stor-Ulvån, som är en liten avstickare från den mycket bredare Handölan.
Jag var hänförd och betagen genast. Älskar ju hösten alltid, det är ett mysterium att jag inte upplevt fjällen och hösten tillsammans tidigare? Och den förhatliga björkskogen som på sommaren oftast bara innebär mygghelvete och svårgången terräng; nu bara lyste den omkring oss, frisk och klar och helt myggfri.
Fyrtio minuter efter start hade vi redan klättrat upp ovanför trädgränsen och fjället bredde ut sig. Och inte förrän jag hade redigerat de här bilderna och skulle välja ut vilka som skulle vara med i det här blogginlägget insåg jag att de här tre bilderna dokumenterar nästan exakt samma vy, men med olika utsnitt:
Jag kan inte välja ut en favorit nu heller och inte gör det mig något. Jag utlovar inget annat än massiv fjälldyrkan i det här inlägget.
Nästa bro, den över Lill-Handölan. Jag tycker inte det är läskigt att gå över hängbroar själv, men när man är flera samtidigt som inte går i samma takt tycker jag att det rister så väldigt, så Liam fick vänta tills jag kommit över.
Fjällglädjen!
Lunchpaus vid Spåime rastskydd.
Visst klär fjällen honom?
Det var så gött att sitta där vid väggen och pausa att vi blev kvar en bra stund. Kunde inte fatta lyxen med vädret? Vi hade liksom packat för fyra grader och snöblandat regn. Istället fick vi femton grader och strålande sol. Perfekt!
Och de här färgerna överallt.
Och sedan måste man ta lite pauser för att ta av kängorna och rätta till strumporna och sånt.
Nämen jag orkar inte hur vackert det är.
Här nere vid vägskälet innan backen upp mot Sylarna började vi bli lite trötta, så då stannade vi för varma koppen och proteinbar. Min bästa lärdom med fjällen: Man ska aldrig tänka "nu är vi snart framme, så vi köttar på istället för att pausa". Man ska ALLTID pausa.
Och sedan tog det oss nästan en timme att ta oss upp för backen, så det var ju en himla tur att vi pausade. Annars hade det varit bra segt.
Men utsikten från Sylarnas fjällstation sedan, med de här snöpudrade topparna. Så vackert.
Vi installerade oss och packade upp i huvudbyggnaden där vi bokat plats i ett åttabäddsrum. Och sedan klev vi över gården till huset bredvid, där självhushållsköket var.
Nyrenoverat och fräscht, och helt själva var vi där dessutom (det hade vi nog inte varit om vi åkt dit i somras!). Liam lagade quornfärssås åt oss (som jag torkat hemma i ugnen) och sedan var det ganska snart redan läggdags. Fortsättning följer!
Seraphic Fire & Patrick Dupré Quigley | Earth Song av Frank Ticheli
No comments :
Post a Comment