sylarna - blåhammaren

På vår andra vandringsdag vaknade vi till den här utsikten utanför fönstret. Helt sinnes.


Detta med att man kan boka frukostbuffé på fjällstationer och inte behöver diska sin egen grötkastrull är något som Liam hade längtat efter i veckor. :) Och färskt bröd till frukost på fjället! Vilken lyx!


Det här tyckte jag var så smart. Ska man flyga upp grönsaker med helikopter kan jag fatta att man inte vill behöva slänga bort en endaste liten skiva. Och gott!


Och de här fina färgerna på den olika pulvren var jag också tvungen att fota.


Så småningom hade vi packat ihop oss och var på väg ut genom dörren. Tog en bild på nästan samma ställe som kvällen innan (och är nog inte den första som gjort just det ...). Vilken vy!


På väg nerför backen stannade jag bara för ett fota en gång. Vi hade ju långt att gå idag och ville försöka lägga undan lite kilometer i början av dagen.



Och snart korsade vi jokken ...



... och började klättra upp på andra sidan.



Lunchrast i en liten sänka - det var ju strålande sol precis som dagen innan, men blåsigare, så det var skönt att få lite lä när man satte sig ned.


Fortfarande fjällglad!


Här vid Enkälen började vi bli rejält trötta. Jag hade fått ont i knät och Liam hade ont lite varstans och vi började tänka att vi kanske är i för dålig form för att vandra ändå? Eller började och började; Liam hade nog tänkt det redan sedan igår. Och jag började inse att jag nog får hitta annat sällskap till nästa år; efter vandringar tre år i rad tror jag att Liam har tömt ut sin fjällvandringslust för nu. Min egen fjällvandringslust kan kännas som att den börjar sina när det är såhär långt kvar av dagen och jag har ont och orken börjar tryta ... Men den fylls ju på så fort igen! :)


Jag mindes från förra gången jag gick här, 2014, att den här sträckan var huuuur lätt som helst trots att den är 19 kilometer. Jag måste vara i mycket sämre form nu än jag var då! (Men har också en gissning om att det ökade fjällvandringsintresset har slitit på lederna sedan dess, och det är mycket långsammare och tröttsammare att gå på steniga leder än mjuka.)



Det blev många minipauser under andra halvan av dagen.


Men fortfarande så sjukt fint.


Heja heja! Vi kämpar på.


Och till slut blev det dags för den här skatten, min allra allra sista varma koppen jordgubb/ vanilj. Den utgick ur sortimentet för flera år sedan. Sedan dess har jag hoardat. Men allt har sitt slut, så även mitt förråd av varma koppen som gick ut för sex år sedan. (Absolut ingen skillnad i smak, kan jag meddela.)


Sent på eftermiddagen började vi gå uppåt, riktigt trötta.


Renar, kanske världens finaste djur. Vi såg så många på den här resan, men oftast var de inte så nära att det lönade sig att fotografera.



När molnen drog in bakom oss blev världen guldfärgad.


Och sedan var vi till slut uppe på Blåhammarens fjällstation, en av mina älsklingsplatser på jorden. Utsikten var denna:




Ja nämen vad säger man ens.


Den här stunden på kvällen! När man har bäddat och tvättat sig, ätit middag och diskat och plåstrat om eventuella blåsor, och kan sitta i caféet och läsa och bara ... vila. Öl till Liam och mörk choklad till mig, som jag tagit med mig att specifikt ha som efterrätt (under dagarna körde jag på mjölkchoklad).


Kom på att jag ska börja samla tygmärken att sy fast på min ryggsäck. Vill ha en som är helt täckt! Tänkte först "åh vad dumt att jag inte började samla för flera år sedan, har ju varit i så många fjällstugor redan" ... Men sedan kom jag på att livet är långt och att jag ändå vill åka tillbaka till varenda fjällstuga jag varit i. Så det löser sig! :)


Trött men nöjd.

Karine Polwart & Dave Milligan | Craigie Hill