från höst till vinter på två veckor

Två promenader med Lisa och Tove, två årstider, med två veckor emellan.


Vi börjar i mitten av november med en promenad runt Lilla Delsjön, en av våra standardrundor. Vi tänker ofta när vi passerar Bertilssons stuga att vi borde stanna där och äta lunch någon gång, men vid det laget har vi alltid redan lunch med oss, och då är det ju onödigt.


Men den här gången kom vi på det i förväg!




Det var en så ljuvlig krispig dag


och mysigt och ombonat därinne, precis som man kunde vänta sig.



Jag åt fetaostpaj till lunch och kladdkaka till efterrätt. Det var topp faktiskt.


Allehanda ryggsäcksjox på väg därifrån igen.


Och de här underbara färgerna!


Två veckor senare var det nästan december och ett tunt snötäcke över allting.



Alltså de här två, blir mild och glad varje gång jag ser dem på bild! Och på riktigt.


Jatack, vi håller på! Den här gången gick vi vår korta standardrunda på grund av allehanda krämpor i gruppen. Till exempel hade jag lyft snett på gymmet dagen innan och fått vansinnigt ont i nacken och bröstryggen. Så klantigt. Man är ju inte 38 längre! Men det var väl i och för sig bra att jag fick känna på hur det blir när jag stressar och slarvar och bara ska få gympasset gjort - det funkar inte alls för mig.


Som tur var var att gå rakt fram en av de saker som gjorde minst ont, för jag behövde verkligen ut och rastas. (Att vända sig om i sängen dock var förfärligt, jag fick sticka en hand under huvudet och lyfta runt det manuellt för att nacken inte orkade hålla upp det - kroppen ändå! Jag tänker på hur knäppt det är att det mesta i kroppen funkar helt okej för ganska många? Så intrikat som allt är borde saker egentligen gå sönder oftare.)


Vi kom fram till vår finaste rastplats, den på udden precis vid Stora Delsjön.


Och sedan var jag hungrig och fotade inget medan vi fikade, men här är vi mätta och nöjda!


Och bäst vi satt där såg vi en glad cyklist svänga förbi. Det var Jonas!


Han lät sig lätt övertalas att stanna på en pratstund. Det är ju inte alltid man träffar på någon man känner mitt ute i skogen.


Och sedan traskade vi vidare längs sjön hela vägen hem till mig.



Det är nästan (nästan) med promenader som det är med bad: Man ångrar aldrig en promenad. I alla fall inte i dagsljus och krispigt väder och vackra omgivningar. I alla fall inte med sällskap som detta.

Angelo de Augustine | Time