Andra dagen i Grövelsjön var magisk. Vi fick ett helt fantastiskt ljus, ett som jag ville bada i - men vänta lite, vi tar det från början.
Och början var Valdalsbygget - eller Valdalsbyggets parkering då. Ninna körde oss dit för att vi skulle slippa åka uppför de tråkiga backarna från Storsätern. Lyx! Till Valdalsbygget från parkeringen är det bara ett par kilometers trevlig åkning genom skogen.
Anders suckar lite och småler men låter sig trots allt fotograferas. :)
Från Valdalsbygget åkte vi över norska gränsen ...
... och vidare till Gammeldalen. Jag hade samma känsla som dagen innan, den av att oj, förra året vände vi här och åkte tillbaka, vilket var lagom långt då. Men nu hade vi knappt ens börjat. Tänk vilken lycka, att få känna sig så stark som jag gjorde under den här resan!
Så småningom kom vi fram till Valdalens Gård ...
... där vi stämt träff för fika med mamma och moster Ninna, som körde dit med bil. Våfflor, vilken underbar uppfinning, särskilt mitt i en skidtur!
Efter fikat åkte Anders och jag vidare.
Över vägen och uppför åsen på norra sidan (det här skriver jag mest för att jag själv ska komma ihåg hur vi åkte om några år, inte för att jag tror att någon av er som läser detta kräver exakta vägbeskrivningar gällande våra turer).
Det var mulet och dimmigt, så dimmigt att allt var vitt runt omkring.
Det hade inte snöat, men frosten låg i tjocka formationer på grenarna. Allt var helt tyst, som att åka i ett vitt, fluffigt drömlandskap.
Och precis när jag tänkte att det inte kunde bli vackrare, lyckades solljuset bryta igenom tunna molnslöjor och färgade allt i lila toner, från ljuslila snö till de mörkblå bergen längst bort.
När vi kom fram till spårkorsningen vid Bergset tog vi fikapaus.
Jag plonkade rätt ned i snön och satt där och drack varm saft och åt ostmacka. LIVET!!! Hur kan något vara så gott som nästan vad som helst är när man äter det utomhus mitt i en dagstur?
Under tiden sken solen starkare och starkare bakom molnen och hela världen runt omkring oss gnistrade. Jag var förtrollad.
Och så, så lycklig.
Här korsar vi gränsen till Sverige. Och sedan åkte vi ned mot Storsätern via isbron, och sedan fotade jag inte mer, för i backen ned var det isigt och läskigt och då fick jag fokusera på att åka skidor istället för att fota. Men ingen ramlade och vi kom helskinnade hem efter drygt 21 goa kilometer och en underbar dag. Heja mig!
Shura | What's It Gonna Be?
No comments :
Post a Comment