Jo! Jag tänkte att jag skulle berätta om en spännande (?) grej som hände för ett par veckor sedan. Lite för att någon annan med migrän kanske tycker att det är kul ("kul" är väl inte rätt ord, men ja) men också för att jag får dåligt samvete för att allt i den här bloggen är så HIMLA lyckligt och vackert jämt, så nu när det hände något som jag tyckte var jobbigt, så får jag väl för fasen berätta om det! Jag slänger in ett litet besök på akuten för att väga upp, typ ...? Jaja! Här är storyn i alla fall:
En alldeles vanlig onsdagförmiddag hemma. Det första som hände var att min syn blev alldeles knas. Allt hade samma färg och ljus som vanligt, men strukturen förändrades runt synfältet; ibland bubblade och kokade det, ibland dansade det prismor i olika färger framför ögonen, ibland såg det ut som att världen framför mig ramlade ihop i små kvadrater som föll ovanpå varandra ... Det är svårt att beskriva. Alldeles i mitten av synfältet kunde jag ibland fokusera, men allt runt om bara föll isär när jag försökte titta på det.
Jag kände mig lite yr och knäpp också, så då gjorde jag stroke-testerna, konstaterade att det inte var en stroke, kände mig fortfarande yr, och gick och lade mig på sängen. Men då började världen tippa och hotade att kasta av mig, så då tyckte jag att det var säkrast att glida ned på golvet. Och sedan började jag skaka och läpparna och tungan domnade, och allting började kännas så odefinierbart läskigt och skrämmande. Så då tyckte jag att det väl var värt att ligga kvar där. Jag blev kvar där en timme eller så, tills det värsta gått över; en ganska gräslig timme allt som allt. Men ögonfenomenet släppte inte, och så hade jag en så märklig huvudvärk som förvisso inte gjorde helt brutalt ont, men som inte gick över med ipren och som liksom flyttade sig runt huvudet som ett spännband på ett alldeles ovant sätt.
Jag trodde att det vara var sömnbrist eller något sådant, och tänkte att jag kunde sova bort det. Så länge jag låg still i min säng och inte försökte titta på något alls mådde jag ganska okej, och den där förfärligt obehagliga yrseln och domningarna hade ju släppt av sig själv. Men morgonen därpå var det huvudvärken och synrubbningarna fortfarande inte borta, så då ringde jag till vårdcentralen och försökte boka en tid. Men de ville inte ha mig! Hon sa att hon inte kunde utesluta att jag fått en TIA, och att hon då begick tjänstefel om hon inte skickade mig till akuten. Jahaja!
Så mamma och jag åkte till Sahlgrenska. Jag tyckte att det kändes lite olustigt, för jag mådde ju faktiskt helt okej ... Men nu sa hon att jag skulle åka till akuten, så då åkte jag till akuten. Jag hade förväntat mig att få vänta i evigheter, men det hela gick väldigt fort och smidigt. Vi kom dit och jag blev undersökt och blodprovad (halleluja och tack för att hon som stack var så bra - hon behövde bara försöka en gång i var arm innan hon fick ut blodet ur mig! Med mina omöjliga vener brukar de annars få gräva runt en stund, och det börjar ju göra ont efter ett tag) och allt vad det var.
Och sedan blev jag inropad i ett annat rum och fick en brits och så låg jag där och väntade ett slag. Så kom det en läkare och ställde jättemånga frågor och gjorde jättemånga tester (jag fick blunda och stå på ett ben och sträcka ut alla möjliga kroppsdelar och följa pennor med blicken och gud vet allt) och sedan låg jag mest där på min brits och lyssnade på podcast och blundade för att alla dansande prismor skulle lugna sig. Det gick ju sannerligen ingen nöd på mig och jag hade allt lite dåligt samvete för att jag låg där och kostade pengar för samhället, men det var ingen som ens andades om att jag borde agerat på något annat vis.
Jaha, så efter några vändor med frågor och nya blodprov kom läkaren till slut tillbaka och berättade att han och hans kollegor hade kommit fram till att jag har migrän med aura. ??? sa jag. Det hade jag aldrig ens hört talas om förut, men tydligen hade jag beskrivit det där synfenomenet exakt så som är typiskt för migrän med aura, förutom att jag hade haft det så länge och att det fortfarande var kvar dagen efter - det brukar visst bara vara några timmar. Men jag trodde att migrän alltid skulle göra helt brutalt ont? Det var ju en störig huvudvärk förvisso, men sådär jättefarligt var det alls inte. Men så sa han att det kunde vara, och att man kan ha migrän helt utan huvudvärk också för den delen. Jaha, så talade han om vad för medicin jag skulle köpa, och sedan åkte jag hem och tog min medicin och somnade. Mindre än tre timmar var jag där allt som allt.
Morgonen därefter var jag knastrött och alldeles mör och seg i kroppen. Men huvudvärken var borta och prismorna och bubblorna likaså. Så det var det äventyret! Det tråkigaste var, bortskämd som jag är, att jag hade en jätterolig och ganska speciell dansresa, som jag sett fram emot sedan oktober, bokad den helgen. Jag var himla ledsen över att inte kunna åka. Samtidigt fattade jag ju att det var tur att det inte var något värre. Såklart! Men ni vet. Besvikelse är besvikelse.
Det var dagens sjukhushistoria! (Mitt livs enda, jag har aldrig sökt hjälp på sjukhus åt mig själv förut.) Sammanfattningsvis: Svensk vård kicks ass, allt funkade skitbra och nu vet jag vad jag ska göra om jag får några fler migränanfall, nämligen ta migränmedicin istället för ipren. Kan man tänka sig!
