Vandringsdag 2 - även kallad Den Långa Dagen. Pust och hu! Vi vaknade här i Tarfala och jag fortsatte förundras över hur liksom utomjordiskt fint det är. Fjällstugan är byggd på 60-talet, och inne i storstugan sitter det foton och diagram över hur glaciärerna i området blivit mindre mellan 1910- och 1960-talen; det räckte att titta ut genom fönstret för att se hur mycket mindre samma glaciärer blivit sedan bilderna kom upp. Så sorgligt.
Så tog vi oss ned genom Tarfaladalen. Hemskt mycket lättare på väg ned än det var upp igår, förstås, men det blev fort ruskigt varmt, och vi - särskilt Liam - led av värmen. Sista biten efter bron mot Keb var det bara att kämpa på, då var jag så grinig att jag inte ens tänkte på att ta bilder.
Men till slut kom vi fram till Kebnekaise Fjällstation. Det var förstås lite deppigt att veta att vi hade två tredjedelar (16 km) av dagen kvar, när vi redan var så trötta - vi skulle ju till Singi. 27 grader varmt låter kanske inte som så mycket, men på fjället är det riktigt kämpigt att gå när det är så varmt.
Så jag föreslog att vi skulle ta en riktig långlunch, äta lunch i restaurangen och vila gott och länge, och sedan bara acceptera att vi skulle komma fram till Singi mitt i natten. På så vis skulle vi komma undan den värsta värmen, också.
Sagt och gjort, vi åt smarrlunch i restaurangen. Det här, förresten, är Liams helikoptermin: han blir alldeles lycklig av helikoptrar, och här ligger helikopterplattan alldeles utanför restaurangen ...
Framemot fyra på eftermiddagen kände vi oss till slut lite mer som människor och pallrade oss iväg mot Singi.
Handduken fick agera solskydd igen.
Sent på eftermiddagen blev det äntligen en human temperatur att gå i. Den här sträckan är ju egentligen superfin. Jag har bara gått den i regn förut, så det här var härligt.
De här bilderna är tagna med nio minuters mellanrum. Solen "går ner" fort bakom ett berg ...
Den här pausen var så god för själen. Här någonstans, vid kvart i nio på kvällen, började jag tackla av, kroppen gjorde ont i största allmänhet, och det började kännas som att vi aldrig skulle komma fram.
Men Liam (här med handduk som myggskydd istället för solskydd) var vid god vigör och tog hand om både mig och sig själv.
Glädjen när man halv tio på kvällen ser en skylt och inser att det är mindre kvar än man trodde!!!
Jag har alltid tänkt att jag vill fjällvandra på natten någon gång, för ljusets skull. Och hur trött jag än var, så var det ju samtidigt ganska magiskt. Och bättre väder för nattvandring kan man inte önska sig!
Äntligen framme vid Singi! Kvart över elva på kvällen. Vi fick de två sista bäddarna på hela stället och somnade som stockar efter lite kvällsmat.
Kings of Convenience | Surprise Ice
No comments :
Post a Comment