gåsen - sylarna

Etapp 4! Gåsen - Sylarna, 17-18 km (olika på olika skyltar idag också), åtta timmar och 45 minuter inklusive pauser.


Morgon vid Gåsen.


Det såg bra stenigt ut i början, men var trots det inte särskilt svårgånget


och Gåsenstugorna lämnade jag ganska raskt bakom mig.



Här kan man förresten se skillnader i färger och ljus när molnen drar förbi! Jag tog den här bilden ...


... och sedan den här bara några sekunder senare. Helt andra färger, en helt annan stämning. Också vackert men inte lika vänligt, något jag inte tror att jag någonsin tänkt på när jag gått med sällskap, men nu när jag gick själv tänkte jag på det hela tiden.



Första biten ned till raststugan vid Gåsån är lättgången och sluttar precis lagom för att man ska kunna pinna på utan att för den skull få ont i knäna. Jag tog det ändå försiktigt, för säkerhets skull.




Inte ens en och en halv timme senare var jag redan nere vid rastskyddet.



När jag pausat en stund blev jag ikapphunnen av två tälttjejer, som var de enda förutom jag och två schweiziska kvinnor (som gått iväg två timmar före mig) som skulle gå Gåsen - Sylarna den här dagen. Så värst mycket sällskap får man som sagt inte bortanför Jämtlandstriangeln, så jag passade glatt på att småprata lite nu när jag väl kunde. Sedan skulle de pausa en stund, så då gick jag vidare.


Vadet över Gåsån var inga problem alls. Jag gick nog inte på det smartaste stället, men vattnet gick ändå bara till strax under knät.


Sedan fick jag fin och enkel vandring över fjällhedar en stund. Och det doftar! Så gott! När det är soligt på fjället! Kan inte lukta mig mätt på det.



Men alldeles efter att jag tagit den här bilden började det ösregna, så hastigt att jag bara precis hann packa ned kameran och dra över regnskyddet på ryggsäcken. Det regnade och blåste något så rejält att jag blev rädd att bron över Storforsen, som jag sett på kartan, skulle visa sig vara en hängbro. Men det var den tack och lov inte, utan en träbro. Annars hade jag fasemej inte vågat i det vädret! Men några foton på det blev det inte i den vätan.


Hela tiden medan det regnade tänkte jag på att jag var trött och att om det inte blir uppehåll snart, så måste jag snart sätta mig ned i regnet och äta lunch. Det försöker jag undvika i det längsta, för det är faktiskt inte gött att ta lunchpaus i hällregn och blåst. Men efter en knapp timme slutade det faktiskt regna, och då satte jag mig bara rakt ned. Precis såhär såg det ut där jag tog lunchpaus.


Och såhär åt andra hållet. Jag kände på mig att det snart skulle börja regna igen, så jag ville inte sitta för länge, samtidigt som jag verkligen behövde vila - det kan vara en lurig avvägning det där. Jag kände mig ensam, samtidigt som jag berömde mig själv för att jag var så bra på att ta hand om mig, allt det där basala jag nämnde häromdagen: Att se till att man dricker ordentligt, äter ordentligt, vilar ordentligt, går på toa, håller sig varm, håller sig torr, håller koll på utrustningen - det är ett himla projekt, och jag var stolt över mig själv.



När jag var på gång igen efter lunch var himlen plötsligt blå.


Jag satt i början av backen uppför Östra Endalshöjden och åt lunch, och efter detta blev det mer och mer uppför.



Mellan den här bilden ...


... och den här bilden, är det bara tio minuter. Några minuter senare var regnet över mig också.

Det var här som jag hittade en märklig beslutsamhet. Regnet piskade i ansiktet där jag strävade uppför backen, men här hade jag turen att sommarleden gick alldeles längs med vinterleden, med sina jämnt utplacerade röda kryss. Så jag sa till mig själv: "Vid nästa ledkryss får du vända dig om och pusta" (vända mig om så att jag skulle få ett par sekunders frist från blåsten i ansiktet, alltså). Och sedan ett ledkryss till. Och ett till. Jag började säga det högt: "Bra Kristin! Nästa ledkryss!". Det hjälpte svinbra!

Och sedan var jag plötsligt uppe. Så stolt. Så stark.


Uppe på höjden blev det bara denna enda bild. Hällregnet hade tack och lov slutat, men det duggade lite till och från, och jag var inte fotosugen alls.


Backen ned på andra sidan samma höjd gick förvånansvärt lätt - kanske för att jag var så nöjd över att jag tog mig upp så duktigt. Här är nog väldigt fint att gå i lite ljusare väder, men nu låg det så tunga moln över allting att jag faktiskt mest såg bra emot att komma fram.


Strax efter Långtjärnen blev jag omgången av tälttjejerna igen. Bara de få meningarna vi utbytte om hur jävligt det där regnet och blåsten var, hjälpte. Vad skönt att jag inte var helt ensam om det där - vad skönt att det inte bara var jag som tyckte att det var jobbigt. Människor ändå, så värt.

Och sedan märkte jag att regnet ökade i styrka igen så då blev det bara till att trava på i regnet ännu en gång. Vid det här laget var jag så härdad att jag bara tänkte "jaha, då tar vi rond fyra då, regnet!". Ja förlåt, jag förstår att det blir enformigt att jag bara skriver om huruvida det regnade eller var uppehåll. Det är bara så oerhört viktigt, på fjället, vilket väder det är. Jag känner mig aldrig så utsatt som då.


Det tog nästan en hel timme att gå från sjön till Gamla Sylen, som det här rastskyddet heter. Där ansluter leden till Jämtlandstriangeln-leden från Storulvån, och det är bara ett par kilometer kvar upp till Sylarna. Jag hade tänkt trava på och komma fram fortare, men jag var så blöt och urblåst att jag inte kunde motstå att kliva in i raststugan. Där satt redan sex-sju vandrare och gömde sig undan regnet en stund. Vi pratade inte om något viktigt - bara vart man kom ifrån och vart man skulle, packning och utrustning, några skrönor om andra roliga vandrare man träffat under färden - men den stunden var guld värd för mig. Det var som att jag riktigt kände hur batterierna inuti fylldes på.

Och när jag kom ut en kvart senare hade det slutat regna, och jag visste att jag alldeles snart skulle få ta av mig alla blöta kläder och bli varm och mätt.


Jag blev genast påmind om hur väl omhändertagen Jämtlandstriangeln är jämfört med resten av ledsystemet i Jämtland. Det var spångat nästan hela vägen upp och så snabbgånget att det kändes som fjällmotorväg. Särskilt brant är den backen heller inte.


Och där ligger den till slut, Sylarnas fjällstation!



Några timmar senare, vid halv nio, var dagens oväder som bortblåst. Trots att jag bara vandrat i fyra dagar njöt jag i fulla drag av civilisationen: dusch och bastu, ett skållhett torkrum där alla mina kläder och ryggsäck och kängor fick plats, rinnande varmvatten i kranen i köket - tänk det! Vad lätt det är att laga mat och diska när man inte behöver bära in vatten från bäcken, koka det och sedan bära ut slaskvattnet!

För att inte tala om hur ljuvligt det var sedan att köpa en påse godis och sätta sig i en soffa och ringa Liam. Då mådde jag allt fint.