Nyss hemkommen från fjället, och vilken resa - vilken resa. Min tionde fjällvandring och min första ensam, fem dagars vandring i Jämtlandsfjällen. Ja, ensam och ensam - jag bor ju i fjällstugor när jag vandrar, så jag var inte ensam på kvällarna. Men på dagtid var det bara jag och fjället, i många timmar. Jag och hällregnet, vinden, solskenet, den blå himlen, och en gång en knappt skönjbar regnbåge. Jag och fjällhedarna, de blålila bergen längst bort, björkskogen, stenfälten, vaden och sjöarna. Jag och ryggsäck och kängor och stavar, ett sammansvetsat team.
Det var emotionellt och mentalt tufft många gånger, när jag såg det där riktigt tunga ösregnet komma in eller hade motvind rätt i ansiktet hela dagen och kände mig ensam och utsatt med flera timmars vandring kvar till stugan, på eftermiddagen när man mött alla man kommer möta den dagen och verkligen faktiskt är helt själv kvar ute på fjället. Men rent fysiskt var jag stark och kapabel. Och jag var klok och kompetent, alla mina fjällvandringar sitter i ryggen nu; jag kan lita på det, jag vet hur man gör. Min kropp vet hur man gör. Jag hade packat helt perfekt, hade inte en enda sak med mig som inte kom till användning utom första hjälpen och silvertejp, och jag saknade inget. Inget utom sällskap, och jag är tacksam för varenda liten interaktion, dagarna då jag bara mötte tre-fyra personer om dagen - några få minuters samtal om leden och vädret kändes som solsken i magen.
Vilket äventyr det var att fjällvandra ensam, ett mycket större äventyr än att vandra med sällskap, trots att allt annat var samma. Jag gick inte svårare eller längre turer, helt vanliga sträckormellan stugor och en fjällstation (Vålådalen - Stensdalen - Vålåstugorna - Gåsen - Sylarna - Storulvån). Men äventyret inuti! Och den nyfunna styrkan, på alla plan.
Den längsta resan är resan inåt. - Dag Hammarskjöld
No comments :
Post a Comment