I förra veckan behövde vi göra en roadtrip söderut för att styra upp en grej som dykt upp plötsligt. Det var några emotionellt dränerande dagar, och på väg hem sa jag till mitt resesällskap: Nu måste jag få stanna och fota. Det är så vackert här, oerhört vackert. De förstod mig; de såg också skiftningarna i allt det grå, detaljrikedomen.
Jag sprang runt därute i det fuktiga kyliga, det hade nyss regnat. Blev lugnare efter de senaste dagarnas plötsliga handlingskraft; den som ligger undertill men redo, min politiska flamma, min moraliska övertygelse, den som är min kärna. Den kunde jag lita på. Även denna gång. Att efter det få landa i skönhetssinnet, det omättliga, i att dricka färgerna; den andra halvan av mig; den kunde jag lita på. Även denna gång.
No comments :
Post a Comment