anaris - lunndörren

Andra vandringsdagen, 18 km mellan Anaris och Lunndörren, var den längsta, tuffaste och bästa dagen. Ingen jäkla fjällbjörkskog. Bara vyer, plats, luft. Jag älskade det.


Men vi får väl börja från början: med trötta miner över frukosten. :) Här i Anarisstugan finns det bara tio bäddar, fördelade på två rum - ett med sex bäddar och ett med fyra - med ett litet pentry med gasolkök i varje rum. Vi fick sexbäddsrummet förstås. Det var trångt, praktiskt (att ha köket nära) och mysigt.



Liam fastnade förstås för stugvärdens stora vita fluffiga mjuka hund. :)


Ganska snart efter att vi kom iväg började det regna och sedan ösregna och blåsa. Mikaela, Kristoffer, David och Marie pinnade iväg precis som dagen innan, så Liam och jag blev själva ganska fort.



Vi höll modet uppe trots regnet ett bra tag ...


... men så småningom insåg jag att jag minsann glömt att ha koll min min utrustning. Regnbyxorna hade blivit så tunnslitna att det mer eller mindre gick att se rätt igenom när jag höll upp dem mot ljuset senare. Och sedan trampade jag snett i en fors och fick vatten i ena kängan. Kall blev jag inte eftersom jag hade merinoull innerst på hela kroppen, men ... Det är ju inte gött att vara blöt in på bara skinnet ändå. Jag kom på mig själv med att tänka "om det ska regna och blåsa såhär hela dagen, då blir det nog tungt ...".


Men vid ettiden slutade det! Så fort jag litade på att det faktiskt slutat regna parkerade vi på denna sten så att jag kunde byta alla kläder till torrt. (Förvisso hade det kunnat börja regna lika fort igen, men då hade jag i alla fall blivit torr och varm emellan. Men det gjorde det inte!) Alltså den här känslan är så fantastiskt ljuvlig! När man har gått och stretat i motvind och varit rejält blöt i fyra timmar, och sedan få ta paus och bli torr och varm och mätt och ladda om ... Ljuvligt är ordet.



Den här höjden, som såg brant ut på kartan, i slutet av Hällådalen, var inte alls så farlig som vi trott - kanske för att vi var beredda på den.



Såhär såg det ut bakåt, mot Hällådalen.




Och framåt mot Gröndalen. Här stod jag länge och bara stirrade. Önskar att min kamera hade kunnat göra den här utsikten rättvisa, men det gick inte; det är liksom så mycket större än det här.


Vi tog en sen lunchpaus däruppe på krönet; vi hade skjutit lite på lunchen för att få njuta av utsikten, som vi visste väntade oss, så mycket som möjligt. Det gjorde vi ju rätt i.


Och så traskade vi ned för slänten.



Eftermiddagspaus med varma koppen.


Här gick vi nyss ned! Mycket glad att jag inte behövde traska upp där just då.


Sedan var det flackt och lättgånget ett tag.


Pyramiderna, som de kallas - lämningar från istiden. Coolt ändå!



Men här vid det gamla rengärdet började jag till slut alldeles misströsta. Då hade vi drygt fyra kilometer kvar om jag minns rätt, och jag var redigt trött. På kartan såg det ut som att det skulle vara helt platt ända fram till stugan. Ack, vilket larvigt misstag! Det var inte så mycket höjdskillnad att det syntes på kartan, men det gick hela tiden lite upp eller lite ned, oupphörligen över tusen små kullar. Alltså jag var så TRÖTT.


Men för all dell, vackra färger med de tunga lila molnen och allt det gröna.



Det här säger väl mer än något annat: att jag var så trött att jag inte ens fokuserade på Liam när jag tog den här bilden :)

Men fram kom vi till slut, efter många, många små pauser för att orka. Klockan var nio när vi klampade in i rummet vi fått, där de andra redan ätit för länge sedan. Mikaela var på gott humör, och deklamerade att hon hade energi över, så vad behövde vi hjälp med? Den ängeln! Så medan vi packade upp och kom i ordning hängde hon upp blöta kläder och satte på vatten till risotto. Själva risotton är världens lättaste tack och lov - bara att koka upp riset och det man ugnstorkat och låta det gegga ihop sig. Fasen vad gott det var. Och så gott att krypa ned och somna sen. En maxad dag, men underbar.