Nu är jag hemma från fjällen, och känner mig nästan sjuk i hjärtat för att jag längtar tillbaka så mycket. Vi gick en kort tur i Jämtlandsfjällen i år. Det kändes som en bra idé Coronamässigt, dels att kunna köra bil upp istället för att åka tåg som man får göra om man ska längre norrut, dels att välja ett mindre välbesökt hörn av fjällen än typ Kungsleden, Jämtlandstriangeln och så. Men fyra dagar - redan det egentligen för kort - blev tre eftersom folk blev trötta och fick allehanda krämpor. Jag var den enda i vår grupp på sex vandrare som var redo att fortsätta enligt plan, och det hade jag väl för all del kunnat göra, men jag var inte sugen på att gå helt ensam heller. Så jag avstod och klev ned från fjället ihop med de andra.
Redan i bilen hem kände jag en så stor sorg komma över mig. Processen att behöva lämna kvar den jag blir på fjället och åka hem till den här vanligheten med allt som förminskar mig här var extra plågsam i år eftersom jag fick så få fjälldagar. Och det var när jag satt där bredvid Liam och grät någonstans i höjd med Sveg som jag förstod. Den där känslan jag har beskrivit förr, allra bäst tror jag i det här inlägget efter 2014 års vandring: Det kan inte vara så att det bara är på fjället, en enda alltför kort vecka om året, som jag är den jag verkligen vill vara. Det kan inte vara så att det bara är där och då det finns plats för allt i mig och med mig. Jag måste bli den personen hemma, den personen som jag är på fjället. Den som är så grundad, så trygg och luftig; den som aldrig binder in sig, den som är på rätt plats, fri och långsam ... Plötsligt förstod jag varför jag sörjer så när jag lämnar fjället. Det är för att det bara är där alla mina känslor får plats. Bara i den rymden, den höjden på himlen. Bara i vidderna.
Att vara högkänslig är att ha levt hela livet med känslan av att jag alltid måste dämpa något, ofta måste skydda mig, alltid är för mycket, alltid måste vara på min vakt så att folk inte tröttnar, och ändå inte riktigt lyckas, fast jag försöker ...
Fjället tröttnar aldrig. Hela jag får plats.
Biffy Clyro | Many of Horror
No comments :
Post a Comment