vallbo - anaris

Dags för första vandringsdagen! När jag tog den här bilden hade vi redan trampat på ett tag; på morgonen var det ganska dystert väder med mulet och lite regnstänk, så då var jag inte så fotosugen. Men solen - som vi på grund av väderrapporterna (som jag i och för sig vet att man inte kan lita på så långt i förväg i fjällen) hade trott att vi inte skulle få se på hela turen - kom fram mitt på dagen.



Mestadels var det fjällbarrskog - inte min favorit - men ibland öppnade landskapet upp sig till sådana här fina vyer.



Vattnet i de här bäckarna är så kallt och friskt och klart att det är löjligt. Tänker fortfarande på Liams chock när vi vandrade förra året, över att man kan dricka vatten rakt från bäcken. Det hade han aldrig gjort förut.


Selfiedags. :)




Och så mer skog.




Vi hade bestämt oss för att ta en sen lunch vid tvåtiden för att känna att vi hade kommit någon vart, och hade spanat in en rastkåta ungefär halvvägs. Där fanns det picknickbord och till och med utedass, rena pauslyxen! Den här packröran fotade jag mest för att det är så fjälltypiskt - att man måste ha upp en massa grejer för att komma åt det man vill ha och det går ju inte att ha allt överst eller i sidofickorna ... Så det blir en del packande och uppackande. :)

Efter lunch pinnade Mikaela, Kristoffer, David och Marie på lite fortare och kom snart utom synhåll i skogen. Vi visste ju från början att vi skulle vilja gå i olika takt, så det var inget konstigt med det. Liam och jag tycker bättre om att ta det lugnt.


Till slut kom vi äntligen upp på fjället. Det är ju nästan alltid sådär, att man måste gå ett tag genom skogen innan man kommer upp på kalfjället.


Först såg det ut lite såhär, med några låga fjällbjörkar ...


... och snart bredde den här utsikten ut sig. Det är verkligen såhär blått. Jag har inte fuskat. Det ser ut såhär på riktigt.




Och sedan var det mest bara härligt.



Det var sådant där väder när jag vill sitta ned och ta massa pauser inte så mycket för att jag är trött som för att det är så jäkla härligt bara, att sitta där och äta lite nötter och liksom bara ... andas in fjället.



Efter en stund kom vi över ett krön, som jag från STF:s turbeskrivning hade trott skulle vara mycket värre, och sedan gick det nedför en liten bit ...



... och sedan traskade vi över platt, lättgången hedmark tills vi kom fram till stugan.


Där ligger den, Anarisstugan, STF:s minst besökta stuga! Halv sju var klockan när vi kom fram, efter 19 km - alldeles lagom tid, tyckte jag. Jag var lite trött i kroppen men lycklig efter den här härliga, härliga dagen. De andra fyra hade redan varit framme i en trekvart och höll som bäst på att laga sin middag (vi hade två olika matlag eftersom Liam och jag äter vegetariskt och de andra fyra inte gör det, och eftersom vi dessutom gick i olika tempi funkade det ju väldigt bra).


Liam satte igång att laga vår mat (idag blev det falafel från pulver och pasta, grymt bra fjällmat som väger lite medan man bär den, och mättar mycket) medan jag packade upp och bäddade. Det finns ju ingen el, så det är pannlampor för hela slanten.


Lite senare på kvällen när jag var ute och borstade tänderna (här är klockan tio) hade molnen dragit in och det blåst upp rejält. Men det gjorde inget, för då var det bara att gå in i värmen och krypa ned i sängen och mysa.

Den är inte stor med sina tio bäddar, Anarisstugan. Väldigt kul att komma hit tyckte jag, det är liksom inte en stuga man passerar om man är på väg någon annanstans och det ingen välkänd tur går förbi här. Hit går man för att man går hit. Jag gillar det.




Liam och jag fick underslafarna längs med ena väggen, så vi kunde ligga med huvudena mot varandra och somna med händerna i varandras. Inte för att vi prompt måste röra vid varandra när vi somnar utan för att vi vill. Jag är så himla glad att jag får med honom på sånt här. Och att jag vill dela resten av livet med honom. Det är bäst. <3