norra kvills nationalpark

Nu såhär mitt i vintern tycker jag att det kan vara läge att titta tillbaka på en av sommarens finaste, och varmaste, promenader. Jag var ju på Gotland i augusti, och på vägen dit tog vi en liten utflykt till Norra Kvills nationalpark. Och det visade sig vara en riktig pärla.



Vi kom dit mitt på eftermiddagen och tyckte att det var klokt att börja med fika.


I nationalparksentrén satt denna exemplariska skylt. Som ni vet är jag förtjust i när det finns såhär många härliga stigar att välja bland.


David och Marie valde en runda och Jonas, Lisa och jag en annan, men lederna följdes åt en bra bit, så först fick vi sällskap.


Och vi insåg direkt vilken särdeles vacker skog det här var.


Många skyltar att läsa på i nationalparker! Det gillas.




Det var över trettio grader varmt den här kvällen, vilket skapade en väldigt speciell stämning. Det var oerhört varmt och luften stod still, samtidigt som vi var i skuggan så gott som hela tiden, och vi gick långsamt. Och värmen förhöjde upplevelsen på något vis; hela skogen doftade inte bara skog, utan varmt. Och ljuset!


Jonas fotar, Lisa tar ut en sten ur skon, Marie och David tittar romantiskt på varandra.


Nä, det var så fint här. En ganska liten nationalpark? Med "bara skog"? Ska det vara något att ha? Ja. Det var det.


Efter en liten stund tog vi farväl av David och Marie, som valde Lilla Idgölenrundan (1,7 km). Jonas, Lisa och jag valde Stora Idgölenrundan (3 km). Tre kilometer, tänkte vi, det är ju knappt nånting alls. Det ska vi väl orka även om det nu är 31 grader varmt. Fem prickar står det att den har, till skillnad från lilla rundans enda prick. Hur ansträngande är fem prickar egentligen?


Ungefär såhär. :) Det blev ganska brant bitvis. Men ingen fara. Vi tog tid på oss.



Vi traskade uppåt och uppåt.




Här stannade vi länge och bara lyssnade, lyssnade. Det var helt tyst. Hur ofta är det så? Att man är på en plats där man inte kan höra ett enda ljud hur mycket man än anstränger sig? Några enstaka fågelkvitter och sedan tystnad igen. Inte en väg så långt örat kunde höra, inte ens ett endaste sus i trädkronorna (just vinden i trädkronorna är väl sånt som annars kanske brukar räknas till "tyst" - men här hördes inte ens det). På fjället är man ju långt borta från trafik, men det finns alltid ljud från en avlägsen dånande fors eller en liten porlande bäck. Här var det tyst. Vilken upplevelse!



Framme vid utsikten!


Vi förundrades över att stå på en höjd och titta ut över en vidsträckt utsikt som bara är skog, skog, skog. Inte ett endaste hav i sikte! Västkustbarn. :)



Och när vi suttit däruppe och njutit en stund traskade vi ned för kullen och promenerade tillbaka till parkeringen där vi hittade David och Marie. Det var en underbar utflykt, och jag blir bara mer och mer sugen på fler nationalparker 2023!

the olllam | the belll