sen kom snön

Sen kom snön - på riktigt! Det hade snöat lite dagarna innan förstås; jag gick ju på den här fina promenaden på trettondagen, som var en tisdag. Men det var natten efter den promenaden som det verkligen tumlade ned snö från himlen. Och när jag vaknade på onsdagen såg Vasastan ut såhär.


På kvällen gick Ulrik och jag ut på promenad, bara för att få titta lite på Göteborg i snöskrud. Jag kan inte ens minnas senast jag såg såhär mycket snö i Göteborg.


Järntorget.


Vi tittade in på Draken och hämtade ett filmfestivalsprogram, och sedan klev vi över till Bishops och beställde två små glas mycket mörk mycket stark stout av olika sorter, som vi delade på.


Och sedan hem igen genom Haga.


Allt var så tyst och magiskt och vackert, det var en underbar kväll. Det är härligt att vara så kär att en kvällspromenad blir en date.


Dagen efter tog jag itu med projekt Hämta hem mina skidor (de har stått i mina föräldrars bod ett par vintrar, för de hamnade där när jag köpte dem och sedan dess har det inte varit skidåkningsväder alls i Göteborg).


Tog spårvagnen till Kålltorp, åkte skidor hem längs Delsjövägen. Helt tokigt att det gick att göra det!


Dagen efter åkte jag ut på den första riktiga skidturen. Brudarebackens skidklubb hade nämligen spårat i Skatås med skoter. Riktiga längdspår! I Göteborg! Det händer kanske vart tionde år att det är tillräckligt mycket natursnö för att det ska gå att spåra i Skatås. Annars har jag ju varit uppe på golfbanan och åkt, och visst går det att åka runt där i de spår som blir av att andra åker, men det är något helt annat med maskinspårade spår.


Jag åkte hemifrån till Skatås och därifrån runt milspåret. Det var fredag och nästan tomt i spåren.


Annars tycker jag att milen i Skatås är riktigt tråkig - bara träd, träd och träd och ingen utsikt någonstans ifrån. Men nu! Med snötyngda träd och vackert ljus mellan grenarna uppe på höjden!


Det var ljuvligt att vara ute i det och jag var mycket lycklig.


När jag kom fram till Lilla Delsjön vek jag av och tog ett varv runt sjön, där det också var spårat. Underbart.



Och sedan tillbaka till Skatås och hem igen därifrån. 17 km blev det allt som allt. Hemifrån min egen ytterdörr rätt ut i skogen och tillbaka. Nä, vilken dröm.


Dagen efter var det lördag och mycket mer folk ute, så jag stannade nästan inte alls för att fota, det är joxigt nog att vara långsammast i spåren även utan extra stopp. Men njöt i fulla drag gjorde jag ändå.


Mikael och Frida hade bestämt sig för att äta lunch ute vid Härlanda Tjärn den här dagen, och bjudit in en drös vänner att komma förbi och umgås, bara för att det var så härligt väder. Och jag skulle ju ändå ut i spåret, så det gick utmärkt att kombinera. Anna-Karin tyckte att det var så mysigt att jag kom på skidor och sa "åh, har du åkt skidor hemifrån?". Och då kunde jag svara "ja ... och så har jag åkt ett varv i milspåret". Då kände jag mig STURSK kan ni tro!!! :)


Överlag bara en så mysig grej - att kunna äta lunch i solen med gott sällskap mitt i en skidtur (även om inte det goda sällskapet deltog i skidturen).


Och sedan tog jag en liten tur till innan jag vände hemåt. 17 km den här dagen också. Det är ett rent lyxliv och inget annat.

TEED | Rekt

trettondagspromenaden

På trettondagen var det snöigt och kallt, ljust och soligt, och dags för en långpromenad.


Jag hade härligt sällskap i Anna-Karin, Malin och Lisa. Jag hade gymmat dagen innan och hade brutal träningsvärk i låren, och Lisa och Malin var också smått medtagna efter gårdagens bal, medan Anna-Karin skuttade fram som den energiboll hon är. Till slut bestämde vi att hon fick gå i bakre ledet för att inte dra iväg med tempot :)




Vi tänkte att det nog var för halt och moddigt på de mindre vägarna och stigarna vi går på annars, men runt åttan var det ganska lättgånget, så vi började längs åttan och hamnade här vid Svarttjärn.


Illröda kinder och en nare som hette duga men ändå jätteglad.


Sedan tyckte några att det kanske ändå blev lite långt eftersom man ändå fick halka runt lite i snön, så vi tog en genväg över Brudarebacken istället.




Allt var så vackert.


Sedan över bron över bilvägen och ned i milspåret ...


... tills vi kom ned till Delsjön där det var hög tid för fika.



Jag hade med flytande choklad och Lisa fast choklad (och annat fika).


Ett glatt och hurtigt gäng!


Vid udden skildes vi åt eftersom det var närmare för de andra att ta sig hem via Skatås, och det började skymma. För min del är det ju närmast att fortsätta längs med Delsjön och ta det som jag kallar min "vanliga promenad" hem till Stora Torp.



Tänk att jag bor så att jag får ha detta som min vanliga promenad, va va va! Man tror inte att det är sant.


Favoritudden att fotografera i alla väder och årstider.



Den här Narnia-lyktstolpen vid roddklubben var jag också tvungen att fota i skymningen, förstås. Och det var den eftermiddagspromnaden! Alldeles lagom lång, vacker och med gott sällskap och fika. Mer behöver man ju inte.

Tobias Jesso Jr. | Black Magic

trettondagsbalen

Baldags igen! Den här gången var jag lite osäker på om jag hade lust, det är så himla dyrt och ju inte alltid en toppendanskväll (otroliga musiker i storbandet såklart, men repertoaren är tråkig, det är för mycket crooner och pop och för lite riktig swing). Men när David blev sjuk och ville sälja sin biljett för halva priset bestämde jag mig lite spontant samma dag för att gå med.


Och det är jag jätteglad för, för konserten som inledde kvällen var fantastisk! Det var Symphonic Stomp, folkmusik skriven och/ eller arrad för symfoniorkester, med Operans orkester under ledning av Karl-Johan Ankarblom och med riksspelmannen Görgen Antonsson som solist. Nejmen det var så underbart, jag var helt musiklycklig och bara njöt i fulla drag. Folkmusik och symfoniska instrument? What's not to like?


Efter konserten blev det gruppfotostund förstås.


Denna omedvetna färgmatchning från Anna-Karin, Lisa och Malin!


Alf kom förbi och fotobombade. :)



Gullisar!


Till och med jag fastnade på bild!


Och sedan började dansen på stora scenen, som vanligt först till wienerorkester. Men vi hölls inte där särskilt länge, för ...


... det var ju folkmusik på lilla scenen! Nytillskott för i år och det var så trångt därinne att det kändes som att det var fler som ville dansa polska och schottis än vals. Rimligt!


Jag försökte fånga några av vännerna i vimlet när jag inte dansade själv:




Lurigt det här med dans ibland. :)




Alltså de här musikerna var SÅ OTROLIGA. Så glad att få dansa till deras musik och inte bara sitta still och lyssna på den. Och som det så ofta blir med livemusik till dans spelade de mycket längre än det var annonserat. :) Jag vet ju själv hur det är! Man ger och ger, och dansarna ger tillbaka och ger tillbaka och man kan fortsätta hur länge som helst, känns det som.



Men när musikerna till slut gav upp packade jag ned kameran och gick in på stora scenen för att dansa swing. Vilken kväll!

Gävle Symfoniorkester & Görgen Antonsson | Vals: Stortut