Ibland påpekar folk att jag inte brukar blogga särskilt mycket om mitt jobb. Det stämmer till stor del. Det här är ju mestadels en fotoblogg, för det är det jag tycker är roligast. Och när jag är iväg på gig och rep och så brukar jag förvisso fota litegrann (utom när jag precis står på scen förstås). Men mitt vardagligaste jobb, det som blivit mitt huvudsakliga jobb, mina fina körer - det är svårare att fota. Dels för att jag redan är aktiv när jag jobbar - det är jag som leder körrepet eller sånglektionen - men framför allt jobbar jag ju med en massa folk som inte har valt att vara på bild i min blogg. Och de ska ju inte behöva ha en kamera i ansiktet på sina körrep. När vi har konsert brukar det bli en bild eller två (som inte jag tar förstås), men det är bara ett par gånger om året, och speglar väl inte riktigt det vardagliga vecka till vecka-körlivet som jag lever.
MEN. Med att det sagt så tänkte jag skriva något om mitt jobb idag. För vi har varit på körhelg med min ena kör. Och det var så UNDERBART. Gänget ser ni på bilden ovan - där har vi precis gjort en övning där vi gick in i olika karaktärer och stämningar medan vi sjöng, vilket kanske kan förklara ansiktsuttrycken ... I alla fall till viss del. :)
Ett gäng härliga sångare och så jag, på en lägergård, i två nätter. Sju timmars körworkshop och så gemensam matlagning i matlag, och fix och promenader och kallbad (! För vissa i alla fall) och brädspel och quiz och kalas. Och impromptu körövningar; medan jag satt uppe i mitt sovrum och planerade detaljer inför nästa pass, hörde jag en grupp sångare sitta i salen på nedervåningen och sjunga igenom terminens repertoar, helt på eget bevåg, i pauserna. Så fint! Och att allting flöt så himla bra (ja förutom att jag blev förkyld då, och fick gå på ipren och försöka hålla mig undan deltagarna lite mer resten av helgen). Detta att omge sig med vuxna som tar ansvar: att allting, från matlagen till att fälla upp och ned bord till städningen till att ta med sig återvinningen hem, bara löste sig. Vilket drömgäng.
Här sitter ett litet gäng och övar utan mig i pausen! Gullisar!
Och själva körpassen - vilken glädje för mig att planera och leda! Det var specifikt uttalat att vi inte skulle jobba med vårt vanliga material den här helgen, för att de som inte hade lust eller möjlighet att åka med inte skulle missa något. Det här blev en helgworkshop liksom utanför det vanliga arbetet, där jag hade möjlighet att jobba med alla mina älsklingssaker - allt som jag bara hinner snudda vid på tisdagsrepen. Nu kunde vi djupdyka i rytm, gehör, lyssning, rumslighet, närvaro, uttryck; verkligen stanna länge i varje övning och varje tema. (Utifrån sett såg det nog ut som att vi mest lekte lekar hela helgen. Och det stämde.)
Det finaste var att körsångarna var så med. Så närvarande, så accepterande, så lyssnande. Så bjussiga med sig själva, så stöttande gentemot varandra. Jag vet inte om de ens märkte det själva - kanske hade de nog med att bara hålla fokus på övningarna vi gjorde - men jag märkte det. Vilken skillnad i klang. Vilken stämning i rummet, ibland så tydlig att man nästan kunde ta på den. Vilken magi musik är. Och möten. Under det allra sista workshoppasset, på söndagförmiddagen, lekte vi lite med förflyttningar medan vi sjöng och jag tänkte: Människor. Riktiga varma levande mjuka sårbara vackra människor. Det bästa som finns.
Och att jag får tänka: Hur är detta mitt jobb? För det är ett jobb; jag gör det inte för att det är kul, även om det är kul. Jag hade inte lagt ned allt det här arbetet gratis, så är det ju. Men nu har jag lyckats skapa ett liv åt mig själv där jag får göra jätteroliga och livsbejakande (och krävande) saker och få betalt, samtidigt. Och jag får träffa de här underbara människorna och skapa musik ihop dem varenda vecka. Och de vill komma tillbaka. Stämningen blir bara bättre och bättre och intresset inför nästa termin större och större. Hur kan jag ha en sådan tur?
Stantough | Mr Brightside (the medieval style but not really version)
