valborg 2025

I år hade jag en av livets finaste valborgmässoaftnar. Och det berodde på tre saker: människorna, sången och vädret. Fina människor brukar jag ganska ofta ha på valborg, så det är ju inte nytt. Men att ha ett sammanhang nu där man sitter och sjunger stämsång i många timmar tillsammans för att det är roligt, det har jag inte haft sedan musikhögskolan. Och helt ärligt spelade vädret också en viktig roll, för visst är det liksom aldrig annars så fint väder på valborg som man hoppas? Nu var det sexton grader och sol, och det utnyttjade vi till sista droppen.


Det vi gjorde var inte särskilt komplext. Valborg var på en onsdag i år, och på onsdagar repar vi med vokalensemblen; alltså bestämde vi oss för att fira valborg ihop. Först satt vi på filtar i Vasaparken och hade picknick och sjöng. I över fyra timmar. Alla traditionella fyrstämmiga vårsånger, alla körklassiker vi kunde komma på, en drös madrigaler och trallar, dryckesvisor och festsånger - vad sjöng vi inte?

Alla de här sötnosarna var där:


Jonathan och Victor


Isak, som var med i vokalensemblen första året och sedan slutade, men som fortfarande är vårt största fan <3


Jonathans Julia


Signe



Tom och hans partner Bill



och Jonathans vän Steffen. Ett mycket mycket fint gäng, allt som allt.

Såhär såg kalaset och sången ut:









Och skrattet. :) Och det var så ljumt och somrigt i luften och jag hade gin och lemonad i glaset och allt var hoppfullt. Och är det inte det valborg är till för?


Och sedan åkte vi hem till Jonathan och Julia och åt grillmiddag och sjöng tills klockan var mitt i natten. Och jag var mycket lycklig.

Spöket i köket | Bjagnes

också i april

April, vilken himla fin månad. Jag var så glad i april, jag var utomhus så mycket, jag hade så mycket musik omkring mig, allt var så ljust i mitt lilla liv.


I början av april hade vi heldagsrep med the Sky is Crying inför resan till the Grind som jag redan skrivit om. Vi fick ju repa lite mer än vanligt nu eftersom vi hade Johan med som vikarie istället för Marcus, men Johan är ju rysligt kompetent och allt blev bra. Vi fick bara påminna honom om att spela mindre. :) Jag hade nog inte riktigt fattat exakt hur sparsmakade vi egentligen är i mitt bluesband förrän vi spelade samma låtar med någon annan, någon som är van att ... ja, spela fler toner och oftare, helt enkelt. :) Det var väldigt intressant.


Första helgen i april var en fullsmockad GULDHELG. Helgen började på lördag förmiddag med brunch med min bokklubb. Vi hade läst Väggen av Marlene Haushofer och hade så intressanta diskussioner om den. Det var en läsupplevelse, rekommenderas!


Sedan åkte jag direkt till Forum för att hålla balboakurs med Liam, tre timmar på lördagen och tre timmar på söndagen. Det var ett koncept som jag hittat på som gick ut på som gick ut på att jobba med en fast danspartner (det var paranmälan alltså, och vi roterade inte partner under kursen), och vi hade övningar om allt möjligt, allt från att bli varse vad ens egna värderingar i dansen och i vårt community är till att ge och ta emot specifik feedback och hur man kommunicerar med en danspartner. Kursen var helt full och alla som anmält sig var där, och det blev jättefin och god stämning. Jag är så stolt över den här kursen!

Det skadade ju inte att det var ljuvligt väder och läge för glass utomhus i pausen. :)


På kvällen hade Anna-Karin födelsedagsfest och jag tog bara en enda bild, men den symboliserar festen fint tycker jag. Bara en massa underbara människor i ett vardagsrum. <3


Balboakurs dag 2! Vi hade en massa tid för eftertanke och resonemang och diskussion och det var ljuvligt att bara vara där och ta del av stämningen som blev i rummet.


Efteråt promenerade jag nästan hela vägen hem från Guldheden bara för att det var en så helt ljuvlig aprilkväll. Och sedan landade jag på soffan med en bok.


Veckan efter var Liam hemma från folkis för att greja med sin ADHD-medicin och sitt blodtryck (därav mätargrejen han har om armen), så vi passade på att gå bort till det alldeles nyöppnade caféet hemma hos oss i Bö. Bar à Kaffe heter det (märkligt namn för ett ställe som inte är en bar och som verkligen inte bara säljer kaffe? Men vad vet jag) och är hur trevligt som helst. Äntligen har vi ett eget café, det var det enda som saknades här på min lilla plats på jorden.



Frukosten där är TOPPEN.


I april händer två saker samtidigt: Jag börjar längta till havet, och Hittautkontrollerna i Göteborg släpps. Utmärkt läge att åka till till exempel Asperö och promenera runt en stund innan jobbet.


Sedan var det fredag och pizza med halva min vokalensemble ...


... för vi skulle på konsert på Allégården med Vågspel. Det var en jättefin konsert och efteråt spelade de till dans. Jag fick dansa både polska och schottis och folklig vals med Victor, som kan dansa folkdans på riktigt. Det var rättså otroligt faktiskt. Det är från folkdansen vi ska knycka nästa generation balboadansare helt klart!


Mer promenad, denna gång min favoritsträcka på Hönö. Det var försommarvarmt i luften, havet låg stilla och blankt och jag bara njöt.




Ja ni ser ju.


Sedan avslutade jag månaden med ett till rep med Johan och Gustav. Vi repade på Oceanen, det bästa med det är att det bara är att kliva ut på Stigbergstorget och köpa falafel till lunch. :)

Fergus McCreadie | Coastline - Revisited

the sky is crying in helsinki

We went to Helsinki with the Sky is Crying to play at a blues dance event called the Grind, and in short, I have one thing to say about that weekend: I love singing the blues. Gosh, I love love love singing the blues.

Here's a slightly longer version of that weekend:


We took the train to Stockholm and then the night ferry to Helsinki. I've never taken that ferry before and have only heard that it's a party ferry with lots of drunk people everywhere. I didn't see anything like that, instead I had a calm pocket of time where I could sit in our cabin and get lots of work done that night.


On Friday afternoon we got settled in the apartment the organisers had rented for us, and then went out for dinner. Gustav found this place, Yeastie Boi, where we had bagels for dinner, which was a delight. :)



Oh and forgot to mention, Marcus is on parental leave, so instead we brought Johan on as a substitute bass, guitar and banjo player. Hi Johan!


Then we walked over to Musiikkitalo, where the event was held. The Grind is a delightful blues dance event that I went to as a dancer a few years ago (I remember not loving the venue that year, but they've changed venue since, and this one is great!), and now it was such a joy to get to come back as a musician.


Joel Höglund was the official photographer and did, as usual, a bloody fantastic job behind the camera. This one is my favourite; I love that he captured the communication between us.




That feeling when it's getting late and you are performing some of the most magical songs in the world for an audience of dedicated, beautiful dancers, and they follow your every note and every pause, and you follow their movements in turn, and you realize that "this right now must be the most present and alive it is possible to be", and that doing this exact thing, being fully in the music, is your job and your passion and your life. That.



On Saturday Johan stayed in the apartment to rest and play some guitar and Gustav and I went for a walk through Helsinki. I also shot some new portraits for Gustav which was a lot of fun.


And then we had lunch and talked about life, love and music. It was so great to get this amount of quality time with someone I adore as much as Gustav.


Evening! Bao!


And then more music!


Some late night fantasy reading after a gig is never a bad idea!


On Sunday I had a few hours before the ferry, so I went into town to spend time with two of my blues dance friends whom I don't get to see very often, but it's always a treat when I do ...





... Isabelle and Arja.




Some impromptu blues dancing outside the central station? Don't mind if I do.



Necessary shopping! I can't get this flavour in Sweden!


And then we went home on the ferry. Thank you so so much for having us, the Grind; it makes me so happy to sing for dancers. There's nothing quite like it.

Matt Carmichael & Brighde Chaimbeul | kite