vad ska vi göra åt sverigedemokraternas framfart och normaliseringen av den?

Detta skrev jag häromdagen på facebook i ren frustration. Postar texten här också utifall att någon av er har några smarta idéer!

Kort fråga: Vad ska vi göra åt Sverigedemokraternas framfart och normaliseringen av den?

Lång fråga: På senare har det blivit rent omöjligt för mig att tänka bort att nazisterna (Nationalsocialistiska tyska arbetarepartiet menar jag då) valdes till makten på ett demokratiskt sätt. Och hur de bitvis ändrade sin retorik. Precis som som Sverigedemokraterna har gjort och fortsätter göra. I en insändare i DN skriver Birgitte Horne Jensen följande: "Nu när närminnet ibland är lite dimmigt finns minnen från tidigare som står så mycket tydligare. Ett är de kalla kårarna efter ryggen när SD:s partisekreterare, Richard Jomshof, för en del år sedan helt öppet sade att SD anpassar retoriken efter det som är mest gångbart och att de har gott om tid. Samma kalla kårar, fast förstärkta, upplevde jag, när jag tittade på SVT:s första program i serien ”30 minuter”, där programledaren Anders Holmgren ville få moderatledaren Ulf Kristersson att säga om det var han eller SD som hade förändrat sig. Kristersson svarade att SD hade ändrat sin retorik, så nu kunde man prata med dem. Taktiken har alltså fungerat och det får till och med erfarna politiker och reportrar att tro att SD har ändrat politik fast de inte har flyttat sig en millimeter. Det är bara förpackningen som är lite snyggare." Det här är skrämmande och helt korrekt. De har INTE ändrat politik. De har bara lärt sig, slipat retoriken. Och jag tänker på Nanna Johanssons serie om hur Sverigedemokraterna beskrivs i media som kom ut 2012 (!) och hur långt vi redan har flyttat oss i den listan. HJÄLP!

En av de saker som gör mig allra räddast är Moderaternas och Kristdemokraternas vilja att gå i deras ledband. Alltså hur känns det att vara moderat eller kristdemokrat idag och vara villig att gå med på Sverigedemokraternas krav för att själv få mer makt? Tror man på allvar då att det kommer sluta väl för Sverige? Jag tänker på sådant som att Sverigedemokraterna nu kan säga helt öppet sådant som de inte var villiga att säga helt öppet för några år sedan - som att de vill stoppa all asylinvandring. Det har de förstås alltid velat, men det har inte varit okej att säga det förut, och nu är det det.

Och då till detta med att vissa saker är okej att säga, och vissa saker inte är det. Kommentarer av typen "Men det får man ju inte säga nuförtiden" göre sig icke besvär. För jag tycker att det är bra och rimligt att det finns saker som inte är "okej" att säga! Då menar jag inte "inte okej" som i att det borde vara olagligt, utan att jag är FÖR ett s.k. PK-klimat där den här typen av retorik inte normaliseras! Jag älskar politisk korrekthet! Vet ni vad politiskt korrekt innebär nämligen? Det innebär att man kan stå för det man säger och redovisa källor! Kalla mig utomordentligt gärna politiskt korrekt! Det tar jag nämligen som en komplimang varje gång. Jag förstår ju att det är lätt att få det att se ut som att det jag vill åt är ett odemokratiskt begränsande av yttrandefriheten. Det är det INTE. Det jag menar är att jag att det är fullkomligt rimligt att ökad tolerans, innebär tolerans mot allt utom intolerans (alltså: tolerans gentemot intolerans föder inte mer tolerans utan mer intolerans). Det är fullkomligt rimligt att yttrandefriheten kan gälla allt utom ett motstånd mot eller en nedmontering av yttrandefriheten. Förstår ni vad jag menar då? Jag tror att ni gör det. Jag tror att det är folk med något skumt på agendan som låtsas att det är bra för yttrandefriheten att föra samtal kring att skära ned på yttrandefriheten!

Förresten måste jag här klippa in det här citatet av Ivar Arpi i SvD, i en ledartext med rubriken "Det svåra med tolerans" från 2016: "Vänstern är också bättre på att demonisera högern, än vad högern är på att göra detsamma med vänstern. Högerpersoner beskrivs ofta av vänstern som att de lider av empatistördhet, brist på medkänsla, sociopati eller allmän narcissism. Vänsterpersoner tror i högre utsträckning att högerpersoner är genuint onda eller patologiska. Varför det är så är svårt att säga exakt. Studier visar att vänstern har svårare att förstå hur högern tänker än vice versa (Jesse Graham, Brian A. Nosek och Jonathan Haidt, 2012)." Det är skickligt skrivet, det måste jag ge honom, på det viset att det i texten, om man läser lite snabbt och slarvigt, framstår som att det finns studier som visar allt det han påstår. Genom att lägga till en källhänvisning sist i stycket ger han läsaren en vag känsla av att alltihop är belagt i studier. Men allt utom sista meningen är bara hans åsikter. "Högerpersoner beskrivs ofta ..." skriver han - var då? Av vem? "Vänsterpersoner tror i högre utsträckning ..." Var har han mätt detta? Det är bara sista meningen han har källhänvisning för. Och jag vill här och nu erkänna att jag har genuint svårt att förstå hur högern tänker! Jag är en av de här personerna som han pratar om! Förklara gärna!!!

Vidare: Att vara politiskt inkorrekt och vara stolt över det är ett jävla skitdrag hos folk faktiskt. Det är att vara den där personen som tycker att "någon ju måste vara djävulens advokat". Vet ni vad jag tycker om det? Att sådana personer ALDRIG bidrar med något vettigt, rimligt, uppbackat, klarsynt till någon diskussion. De vill bara slänga in en massa skit i varje debatt "för att friska upp lite" och sedan försvinna därifrån och inte behöva ta konsekvenserna. Lite som att slänga in en bomb i ett hus och sedan vilja stå på avstånd och känna värmen från branden. Jag tänker på hur svårt det är att vara intellektuellt hederlig och att försöka upprätthålla en ärlig debatt på internet: alltså att försöka ha åsikter och vara saklig, lugn, tydlig, i en motvindsstorm av tusen trollkommentarer som inte har något att förlora utan som kan "debattera" helt osakligt och bara vägra lyssna på argument (man kan försöka med "nej, jag säger ju att jag aldrig har sagt X. Var någonstans hittar du att jag har sagt X? Istället sa jag Y" - och då få trehundra svar som säger "HUR kan DU som hävdar att du står på de svagas sida säga X!" och så får man börja om med "nej, det jag sa var Y. Inte X. Kan du visa någonstans där jag har sagt X?" och så vidare, i all evighet. Jag tänker t.ex. på Stina Wollters instagram och de oerhörda mängder skit hon får ta emot, samtidigt som hon lyckas vara rimlig, tydlig och behålla integriteten. Men hur ska hon orka? Det är klart att man inte orkar! Att skicka iväg en trollkommentar tar två sekunder! Att skriva ett genomtänkt svar kan dränera en hel dag. Och det är klart att jag fattar att det är det trollen vill. Dränera oss, som försöker hålla på intellektuell ärlighet och källsäkerhet. Dränera oss så att vi inte ska orka mer.

Och så har vi detta med folkbildningen. Att Sverigedemokraterna har velat skära ned på antalet platser på folkhögskolor och studieförbund har vi ju vetat länge. Men nu kommer det alltså en motion om utredning av nedläggning av alla folkhögskolor. Det är på riktigt. Hur kan man veta det här, att de vill lägga ned alla folkhögskolor och sedan inte se den rakt påföljande konsekvensen bokbål (eller modern motsvarighet)? Det är ju liksom inte som att de kommer lägga ned lite folkhögskolor och nöja sig med det? Är det någon som på riktigt tror att de skulle nöja sig med det? Alltså på riktigt riktigt?

Men hur det nu var. Så är jag alltså rädd. Och utan idéer. Jag förstår inte hur vi ska lyckas stoppa det här. Jag förstår förstås att man inte når någon förändring alls genom att posta på facebook, för min egen filterbubbla är liten och trång. Och jag känner mig så oerhört hjälplös. Hur ska vi stoppa den här utvecklingen? Det ser ju oerhört mörkt ut? Det är helt tydligt för mig nu (och jag känner mig dum och naiv som insett detta först nu) att om vi inte gör nånting nu så är det ju snart försent. Sverigedemokraterna kommer få som de vill. Alla ni smarta personer jag känner, ni som är mindre naiva än jag, ni som sett detta komma länge: Vad ska vi göra åt Sverigedemokraternas framfart och normaliseringen av den?

en helg som nästan kändes normal



Förra helgen hade jag så himla trevligt att det nästan kändes som före pandemin. Om nu det är ett mått. Vilket det är i mitt liv. Vi hade nämligen bestämt oss för inomhusumgänge (!) eftersom Liam och jag har bestämt att det är okej att träffa några få personer inomhus någon gång ibland om det går tillräckligt många veckor emellan och om de man träffar inte heller träffar andra (utom rent nödvändiga personer på jobbet etc.) - enligt rekommendationen om att bara träffas i en mindre krets. Och det var, som ni säkert förstår, helt ljuvligt.


Lisa och jag började lördagen med en promenad upp till Bergsjön och tillbaka, eftersom vi var de enda i sällskapet som ville promenera. :)


Bergsjön var helt frusen och solen sken.


Lagom tills vi kom tillbaka dök Liam upp och David och Marie var redan där förstås, så då var vi samlade alla fem. Vi högg in på det här ljuvliga eftermiddagsfikat direkt. Observera att det är minisemlor - inte ens jag orkar med två stycken fullstora ... i alla fall inte på en gång. :)


Efter fikat plockade vi fram Seven Wonders, spelet som Lisa fått i födelsedagspresent i november men inte kunnat spela än eftersom, ja, det inte gått att träffas och spela sedan dess. Det var hur som helst superkul!



Sedan åt vi tacos, omnomnom!


Och sedan hade vi paltkoma!


Och sedan spelade vi Stramash, som är som Fia med knuff fast roligare. Och så fikade vi. Mycket. :)



Och innan vi visste ordet av var klockan redan midnatt och det var dags att åka hem. Vid det laget var jag knastrött. Tänk att det här med socialt umgänge är något jag vant mig av vid, så till den grad att jag nu blev helt sömnig av det? Det var ju inte ens negativ trötthet utan bara ... hoppsan nu vill jag bara lägga mig ned och sova! Märklig känsla. Kommer man någonsin bli som vanligt igen sen, efteråt?


Hur som helst så himla glad att ha kunnat tillbringa en lördagseftermiddag och -kväll med de här pärlorna. Längtar tills nästa gång vi kan ses och tills man kan ses såhär jämt. Och det var så påtagligt för oss allihop hur mycket vi saknat det: att vi satt och sa "men tänk att vi sitter inomhus och spelade spel och äter tårta och har det bra?!" och då instämde alla. Vilken grej.


På söndagen när vi vaknade lagade Liam brunch till oss. Det kanske inte ser mycket ut för världen men jag får inte nog av stekta champinjoner och äggröra med gräslök på toast.


Sedan tog vi oss ut i vintervädret! Som jag ofta säger är han inte mycket för promenader, men fenomenet "gå på frusen sjö" var nog för att locka med honom ut. Han hade aldrig gjort det förr, kan ni tänka er?


Och han var glad och fascinerad som ett litet barn. <3




Han är ju för fin alltså.


Och sedan när vi kommit hem och det blev kväll hade vi meet-date med Rafi som vi inte träffat på ett och ett halvt år. Vi pladdrade och spelade Dominion i två timmar och det var så himla fint.

Så ja, allt som allt en helg då jag fick ladda alla batterier.

kristins promenadblogg del 5



Förra veckans promenader var så strålande fina! Och nu när det ska vara varmt och slaskigt och dåligt väder ett tag är jag så glad åt det. Det här att jag verkligen kan säga att jag gjorde det bästa av det; att jag njöt så mycket jag bara kunde, medan jag kunde.


På måndagen var Lisa och jag i Utby och lunchpromenerade med David igen (precis som måndagen innan).


En blek men glad vårvintersol silade ned genom träden. Fint!


Ännu soligare var det senare i veckan när Lisa och jag gick ut på vad som skulle bli vår andra promenad av tre den veckan. Det låter ju heltokigt när jag hör mig själv säga det, men ... i ärlighetens namn, vad annars ska vi ta oss för?


Kolla bara! Superfint.




Härlanda Tjärn var helt fruset. När vi gått förbi på helgerna på andra promenader har det varit smockfullt med folk som åker skridskor och leker i olika uppskottade fyrkanter, och hurtiga skidåkare i ett spår runt hela sjön. Nu, en förmiddag mitt i veckan, hade vi nästan en hel sjö för oss själva.



Och det är så märkligt roligt att gå på isen! Roligt att stå mitt på en så välbekant sjö och se den från ett så obekant håll.



Jag hade med mig varm choklad och Lisa hade med sig sina löjligt goda brownies med mockakräm.


Och solen sken så att man knappt såg något vid Delsjön. Härligt!



Och redan dagen efter var vi iväg på veckans tredje promenad, den här gången med Tove. Vi bestämde oss för en av våra längre rundor, den upp till Västra Långvattnet fast den långa vägen.





Förra gången vi gick samma väg var det barmark, semlor och solsken; nu var det snö och en ännu mer gnistrande sol, och nästan lite vinterfjällkänsla för mig, men jag förstår att det var minnet av låg björkskog runt oss och doften av snö.



Det var ljuvligt, helt enkelt. Och redigt kallt! När vi började gå efter lunchpausen fick jag kliva på ordentligt för att få liv i mina frusna tår. Det har verkligen gällt att inte ta för långa lunchpauser under de kallaste dagarna vi haft nyligen. Men i rörelse har jag inte frusit.



Tänk att man får ha såhär fint sällskap va.


Och på vägen ned fastnade vi i att titta på snökristaller. Magiskt ändå.

helgen v. 5



Här kommer lite ditt och datt från förra helgen. Jag har märkt att det är extremt bra för min mentala hälsa att komma ihåg att fota lite då och då, och att redigera och lägga upp blogginlägg dessutom. Så det fortsätter jag nog med ett tag, fast det inte känns som att det händer så mycket eller blir så intressanta blogginlägg.

Hur som helst, vi inledde vår helg på fredagskvällen med att promenera bort till Vasastan och köpa hem pasta från Enoteca Signore (som väl är det närmaste jag kommit att ha en restaurang som stamställe någon gång, då när jag bodde i de kvarteren). Jag beställer ju alltid samma sak, tryffelpasta med svamp och sparris. Så himla gott! Sedan rapade jag tryffel hela kvällen. :)


På lördagen pysslade jag lite med mina album och stämplar och sånt jox. Också bra för den mentala hälsan, när jag väl kan hitta lugn och fokus nog att ta itu med något pyssligt.



Och sedan tog jag med mig den här gulliga fåntratten på promenad. <3


För det var semmeldags! Och jag har lärt mig att ska jag få med mig honom ut är det bäst att ha ett mål. Det här med att ta en promenad bara för att ta en promenad är han alldeles för rastlös för.



Och titta där vem vi hittade bakom disken på Ahlströms!




Jag är fortfarande så glad åt den här vintern, den här snön och ljuset.


Vi kände oss lite äventyrslystna och köpte därför en vaniljsemla och en kanelbullesemla att dela på. Kanelbullesemlan var väl helt okej? Men vaniljsemla köper jag inte igen. Det var kul att ha testat, men för mig är det mandelmassa som gäller hela vägen.


På söndagen hade vi planerat gruppaktivitet!


Umgås måste man ju och kan man inte ses inomhus får man väl hitta på en aktivitet som går att göra utomhus, tänkte vi, så då blev det kubb och grillning!


Kubb funkade sådär, man blev rätt kall trots många många lager och trots att jag joggade runt planen varje gång det var det andra lagets tur, för att hålla värmen. Men sedan körde vi kubbstafett istället, då fick man upp värmen rejält. :)


Vi hade s'mores också! Min svämmade över lite, men det gjorde ju inte smaken sämre. :) Och det var den helgen! Nu när Liam jobbar heltid igen (och trivs! Det är så himla bra) får jag också mer helgkänsla än innan, när alla dagar var likadana. Det känns skönt. Det är inget kul att ha helg när alla dagar är helg, eller ingen, eller snarare: när alla dagar är varken vardag eller helg. Det är bättre såhär.

Odetta | Hogan's Alley