DEN HÄR DAGEN. Älskade fjäll. En dag att leva på länge.
Vi såg att det skulle bli soligt och nästan vindstilla, och på kvällen dagen innan såg jag på längdspår.se (källan till all viktig info!!!) att någon var ute och spårade leden på Långfjället. Vinterleden där som vi skidade för två år sedan (i skoterspåret och på skaren) och som i princip aldrig spåras med maskin (eftersom spåren bara blåser igen direkt på kalfjället, det är ingen idé). Men NU.
Vi parkerade vid Grövelfjäll och åkte först upp till fjällstationen i kraftledningsspåret, och sedan bar det av uppåt, uppåt. Först en liten bit i skogen ...
... sedan förbi de sista träden innan kalfjället, alltid fjällbjörk ...
... och sedan var det kalfjäll.
Spåren var helt perfekta och utsikten bakåt mot Grövelsjön (som ligger gömd därnere i dalen) och de norska fjällen på andra sidan var denna.
När jag stannade och fotade fortsatte Anders uppåt ...
... och dröjde sedan tills jag kom ikapp.
Och sedan var vi plötsligt uppe på krönet. Det var så otroligt njutbar skidåkning den här dagen, jag kan inte ens beskriva det. Stark kropp, glada ögon, bubbligt bröst. Då var utsikten bakåt denna.
Och rakt fram mot Fosksjökläpparna.
Halvvägs nere i dalen kom Anders på att vi kunde åka ut på snön och snedda över hörnet (eftersom leden ändå svänger söderut efter backen).
Det säger jag ju aldrig nej till. Snön bar! Och bakom oss följde ett litet gäng efter i våra skidspår. Jag hörde dem säga "men ska vi inte åka ned där ... där de åker?!" när jag var på väg ut på snön. Roligt att vara trailblazer, bokstavligt talat :)
Sedan var allting bara njutning och närvaro och den ohejdade glädjen i att förflytta kroppen framåt smärtfritt och utan motstånd. Vilken välsignelse.
En kort stund senare (för kort) var vi framme vid Oskarsstugan. Det var massvis med folk ute (för att vara såpass långt bort från motionsspår och civilisation) - alla andra ville också passa på att njuta av preparerade spår i perfekt väder. Men vi fick plats i stugan och åt våra lunchmackor i trevligt sällskap av andra skidåkare (det är precis som på sommarfjället - man börjar prata med de man träffar). Jag hade med en dubbel-Japp som Anders och jag delade på till efterrätt. Den lyxen! (Och efter lunch fick jag glädjen att göra en annan skidåkares dag, när jag sa "nej, nu ska jag gå och besöka faciliteterna" och hon utbrast "finns det såna?!". Hon hade missat att utedasset vid flera sådana här raststugor göms inuti vedboden. Men vad glad hon blev! :))
Efter lunch fortsatte vi söderut mot Lövåsen. Den här gången tog vi leden öster om Östra Barfredhågna (för två år sedan när jag åkte den här leden senast följde vi vinterleden väster om Östra Barfredhågna istället), eftersom det var där det var spårat. Sluttningen uppåt var mjuk och hur vacker som helst. Därborta till höger ser man Oskarsstugan bakom oss i slänten som några avlägsna prickar.
Till slut lyckades jag äntligen få ta några bilder på min morbror. :)
Bara, bara glädje.
Bara tre kilometer kvar? Den här dagen gick för fort.
Nere vid Lövåsen stötte vi på denna skylt. Vilken lycklig skylt! Till fjället!
Sedan åkte vi norrut igen för att komma tillbaka till parkeringen där vi startade.
Det spåret är ju också vackert. Men kalfjäll, det är det inte.
När vi kommit fram till bilen körde vi upp till fjällstationen för att ta en fika. Denna mockaruta till denna utsikt satt inte fel!
Och sedan körde Anders hem bilen medan jag skidade hem. Jag fick bara inte nog. 26,4 kilometer blev det den här dagen. LIVETS LIV.
TEED | Ascent
