Showing posts with label kungsleden. Show all posts
Showing posts with label kungsleden. Show all posts

tjäktja - alesjaure - abisko



Sista fjällvandringsdagen! Tjäktja - Alesjaure. Vi hade redan innan bestämt oss för att flyga helikopter från Alesjaure, som jag också gjorde för två år sedan. Den gången var det för att jag fick problem med knäna av att gå i sandaler den där långa dagen då mina kängor gått sönder. Den här gången var det tidsbrist - vi "förlorade" en dag på att gå till Tarfala, och hade redan bokat våra tåg - och dessutom var vi trötta. Och dessutom var Liam exalterad och supersugen på att åka helihopter. :)


Liam försökte steka pannkakor till frukost. Det gick jättedåligt. :)


Hejdå Tjäktja!



Det var en lätt och lugn dag, lagom svalt i luften och inga konstigheter. Inbäddad sådär är han inte för att det är kallt utan för att skydda mot solen.


Den här dalen är så varm och vänlig jämfört med mycket annat häruppe. Allt är vackert på sitt sätt, såklart.



Framme!


Bastun i Alesjaure. Den har varit en sådan plats för sinnesfrid förr, men den tiden är förbi tyvärr. Det var smockfullt i bastun, och smockfullt av folk med badkläder (! Lägg av med att ta hit civilisationen och sexualisera kroppen på fjället på det där sättet!) men utan fjällbastuvett. Ingen lugn och god tystnad. Och när jag stod och tvättade mig var det någon som sa "det är ganska många som väntar så det är nog inte läge för stora jultvagningen!". Har ni hört så dumt? Om det är någonstans man gott kan vänta på sin tur och ta det lite lugnt, så är det väl i fjällkvällen. Han verkade heller inte ha varit på fjället tillräckligt länge för att ha insett att man bör passa på att göra sig så ren man bara kan när man har möjlighet, för sedan kommer det några dagar utan bastu ... Han kunde dra något gammalt över sig, tyckte jag.


Glad i fjällkväll!


Fjällmorgon, 04:30. (Inte frivilligt, jag vaknade för att gå på toa. Men fint är det.)


Samma plats, två år senare men med hela kängor denna gång.


Och morgonen därpå flög vi! Det är ju så roligt och härligt och vackert. Och Liam var alldeles till sig. Det var underbart att se.


Alesjaure från ovan.


Såhär glad var han :)


Och så landade vi i Abisko Östra, traskade upp till turiststationen, åt lunch och tog tåget hem.

Så vad tyckte Liam till slut om att fjällvandra, då? Han säger att han absolut vill fjällvandra igen! Att det är lurigt första året, för att man inte vet exakt vad man vill ha med sig (varje gång man fjällvandrar kommer man ju på saker som hade förenklat livet för en själv, men som var svåra att förutspå bara på grund av andras packlistor), men att han är sugen på att göra det igen nu när han vet mer hur det funkar.

Men det hade jag redan fattat. För bara ett par dagar in började han redan säga "nästa gång vi gör det här ...". Och att han stannade så ofta och sa "den här utsikten får man ju inte överallt ..." och sånt. Jag känner väl igen någon som är fjällbiten när jag ser det. :)

Esbjörn Hazelius | Nu löser solen sitt blonda hår

sälka - tjäktja



Sälkamorgon. Jag har trivts här varje gång jag kommit hit.




Det här är Andrew och Claire! Ett brittiskt par som vi mötte dagen innan, när vi delade rum på Singi, och nu gjorde slumpen att vi delade rum igen. De har levt helt fascinerande liv - Claire, som är översättare, har bott i Japan i många år och Andrew, som är skribent, har bott i Sverige i många år. De hade massvis med historier att berätta! Och tyckte förstås det var kul att jag som fjällvandrat mycket tar med mig min brittiska pojkvän upp hit så att han också ska få uppleva detta vackra. Och denna morgon innan vi gav oss av satt vi en lång stund och bara pratade fjäll och stugor och sträckor. Det är en av de bästa sakerna med fjällstugor, att möta andra och höra deras historier, och tipsa varandra om rutter man kan ta nästa år.


Så småningom snörde vi på oss kängorna och gav oss av norrut.



Liam hade denna förmiddag insett att han ju kunde ta värktabletter mot fotproblemen. En halvtimme senare var han som en ny människa!





Efter lunch blev det dags att ta oss upp för Tjäktjapasset. Det är ju inte särskilt farligt egentligen, när jag förberett mig mentalt på att det kommer ta en bra stund att ta mig upp. Om jag hela tiden tror att jag snart är uppe blir det fort jobbigt, men när jag tar mig tid att stanna och pusta och vända mig om och titta på den här utsikten då och då, då går det bättre.


Uppe!


Inne i raststugan undan de kyliga vindarna tog vi eftermiddagsfika med dammsugare jag köpt i Sälka på morgonen. SÅ GOTT.


Den nya utsikten efter passet var denna.




Det var stenigt ett bra tag, tills vi till slut kom fram till Tjäktjastugan och kunde slappa resten av kvällen. Jag har inte riktigt lika mjuka känslor för Tjäktja som för andra platser - det känns så utsatt och kyligt där på sluttningen - men hur som helst är det ju alltid gött att komma fram till stugan, och äta middag, och ta hand om disken, och sedan bara kunna lägga sig och läsa resten av kvällen, för att det inte finns några andra måsten.

Sarah Vaughan | Embraceable You

en kväll vid láddjujávri



Liam och jag åkte till fjälls! Han ville vandra någon gång, eftersom han ville uppleva det som betyder så mycket för mig. Och som han sa: lika bra att göra det med en gång, för om han hatar det så är han av med det för resten av livet, och om han gillar det är det lika bra att göra det nu, så att han hinner vandra mer i resten av livet. :) Sagt och gjort, vi tog oss norrut.


Vi klev av bussen här i Nikkaluokta mitt på dagen, stannade och åt lunch i restaurangen och hade det allmänt gott.


Vi hade bara drygt fem kilometer den dagen, så vi kunde ta det hur lugnt som helst.


Och sedan kom vi fram till Láddjujávri. Vanligtvis är det här bara ett ställe där man stannar för lunch eller fika på väg mellan Nikkaluokta och Kebnekaise, men vi hyrde en stuga här en natt (vi skulle till Tarfala, och det var för långt för oss att gå hela vägen dit samma dag som vi kom fram med bussen; samtidigt kändes det mycket finare och lugnare att bo här vid Láddjujávri än i Nikkaluokta).



Vi tog en eftermiddagsfika på restaurangens altan.


Hittade leden till Kebnekaise.


Här är vår fina lilla stuga!


Det var dyrt, men supertrevligt.



Resten av kvällen hade vi semester: Läste böcker, vilade, göttade och försökte ladda inför fem vandringsdagar. Och jag var fjällglad. Såklart.

vila, flyga (!) och vandra



Min sjätte fjälldag började med att jag vinkade av de här tre tokbollarna, som gav sig av mot Abiskojaure.


Det var rätt deppigt att se dem gå. Men jag hade ju bestämt mig för att inte påfresta knäna mer än nödvändigt, för att undvika bestående skador. Och kängorna var verkligen på upphällningen efter gårdagens sträcka - jag var inte alls sugen på att stanna varje halvtimme och tejpa om dem, i två vandringsdagar till.


Så jag tillbringade dagen här.


Det blev ganska ensamt efter ett tag. När jag är förberedd på att vara ensam klarar jag mig fint, men det här var en resa vi gjorde tillsammans, och när man umgås så tätt som vi hade gjort dessa dagar, är det svårt att skiljas åt. Jag hann sakna dem, på denna korta tid.


Men jag hade fjällkvällen till tröst.





Morgonen därpå grydde lika strålande fin som alla våra vandringsdagar, utom den första. En fjällvandring med sol och tjugo grader varmt sex dagar i rad - när har man någonsin haft sådan tur förut?


Och jag satte mig på en bänk för att vänta på avfärd, och liksom tacka mina kängor för trogen tjänst.


För jag skulle flyga till till Abisko!

Att åka helihopter var OERHÖRT COOLT. Alltså jag satt och förtjusnings-fnissade oupphörligen hela tiden (ni som känner mig vet vad jag menar). Det var så vackert! Jag fick sitta fram, och såg hela fjällvärlden runt omkring och under mig! Jag tog bilder, men ingen av dem gör helikopterturen någon som helst rättvisa; jag visar dem hellre inte alls, så får ni föreställa er, hur det var att se detta landskap som jag älskar från ovan.


En liten kvarts flygresa (när jag gick av sa piloten "Ja, då är det bara för dig att byta jobb nu då!", för han hade förstås hört mina förtjusta pip i lurarna) och två kilometers promenad senare: Abisko turiststation, en annan av mina älsklingsplatser på jorden. Här hann jag vila och tvätta av mig och äta lunch och köpa proviant till tågresan och ringa till Johan och till mamma och till Jens, och sedan, alldeles lagom innan tåget skulle gå, kom David, Johanna och Sebastian traskande.


Och vad skulle väl passa bättre att avsluta årets fjällvandringsblogginlägg med, än denna bild? :)