kalashelgen v. 21



Kalashelgen inleddes på fredagen med att vi åt svingod lunch för att fira att VI HAR LÄMNAT IN VÅRA C-UPPSATSER.

Vänta, vi tar det igen: JAG HAR LÄMNAT IN MIN C-UPPSATS.

Det är värt att fira med kalas en hel helg i sträck. Och det gjorde jag också:


Fredagskvällen bjöd på ett fantastiskt kalas, nämligen Filips födelsedagsfirande på ett berg. Så vackert ljus, så vackert sällskap! (Gissa om det kommer fler bilder från det tillfället.)

Vid elva traskade jag ned från berget eftersom jag hade lovat att infinna mig på en annan fest, nämligen ...


... champagnekalas hos Anna. Där fanns det tipspromenad med den här typen av frågor ...


... och den här typen.


Vi hade inte ringt och kollat innan.


Någon timme senare gav vi oss ut på stan. De här sötnosarna skulle festa vidare; jag skulle gå upp klockan sex, så det blev ingen utgång för mig. Men jag fick sällskap nästan ända hem.


Dagen efter var jag i Danmark och hälsade på mitt favoritkonstverk. Den utflykten får ni också se mer av sen.


När jag kommit tillbaka till stan vid nio gick jag hem till Kristoffer som hade födelsedagskalas.


Där fanns fina människor att prata med!

Vid midnatt var det ändå dags för mig att bryta upp ...


... och det här känner ni ju igen. I början var det en fin danskväll, men så fick jag några tråkiga nyheter. Ledsamma nog i sig själva, men dessutom råkade de riva upp gamla tråkiga nyheter; saker jag trodde jag lämnat bakom mig men som visst fortfarande svider. Så jag blev för ledsen för att vara kvar. Så kan det gå. (Åh, jag borde vetat bättre än att tro att just bluesen skulle hållas fri från mina prestationskrav, när allt annat, allt annat jag gör smittas av dem. Exakt ett år på dagen höll det. Exakt ett år sedan är det som jag fastnade i dansen igen efter ett nästan femårigt uppehåll; då på en magisk blues night då jag ramlade hemåt i morgonljuset, lycklig intill bristningsgränsen. Då visste jag inte ens än hur lycklig bluesdansen skulle göra mig det följande året, och just nu känner jag det bara som att jag aldrig vill dansa blues mer. Är det inte märkligt?)


Söndagen var mors dag och jag åt middag med familjen. Det var himla fint. Till exempel kunde alla berätta vad man röstat på tidigare på dagen (ja, somliga behövde förstås inte ens berätta) och det blev inte gräl och ingen blev arg. Vad stora vi har blivit.

Dirty Loops | Wake Me Up

blandade musiker


För några veckor sedan utspelade sig följande telefonsamtal mellan mig och en kär vän:
Åse: Duuuueeeee ... vi behöver lite hjälp med en grej ... Vi behöver visst bilder till SMASK eftersom vi gick vidare till riksfinalen ... Och typ ... gärna idag ...
Kristin: [grinig tystnad följd av tung suck] Jag har feber. Vill inte gå ut. Ni får komma hit i eftermiddag så fotar vi i mitt kök. Det kommer kosta er en tårtbuffé när jag blivit frisk!
Såhär såg det ut:


(Hur det gick? De vann tyvärr inte. Men sjukt fint ändå att Göteborg representerades av Ljungskilefolk i riks-SMASK, precis som förra året. :))

Förra lördagen sjöng jag med storband! Mitt livs första. Och det var så vansinnigt roligt, både repen och spelningen. Akustiken var hopplös och jag kunde knappt intonera alls, men det var den sortens spelning där folk trots det kom fram i pausen och tyckte att jag var den mest fantastiska sångerska de någonsin hört, ungefär. När Gabriel, som var den andra vikarien, sjöng passade jag på att fota lite:


Och här är ett porträtt på ett annat band som är någon sorts mini-utbrytargrupp ur storbandet:


Och det här är inte ett band utan mina två kära vänner Anna och Johannes:


St. Lucia | Elevate

verona dag 6


'
Denna sötnos tänkte inte förmiddagspromenera ett dugg. :)


En lyxig grej med körresor - gruppresor i allmänhet antar jag? - är att om man inte hela tiden följer gruppen så noga, om man går ut genom dörren när man är färdig och går ihop med de som också råkar gå samtidigt, eller om man frågar vem som vill ha glass och tar sällskap med någon annan som också vill ha glass, eller om man vill gå hem tidigare än någon annan och inte stannar bara för att de man brukar hänga med vill stanna, då hamnar man i oväntat sällskap. Och det kan vara så väldigt väldigt fint. Den här förmiddagen hamnade jag med dessa herrar.


Vi satt på bänkar i en park och solade, pratade strunt och skvaller, göttade, och skrev vykort mest hela förmiddagen.


Jag letade hela resan efter vykort som var tillräckligt fina och hittade dessa till slut. Passar ju bra eftersom jag älskar Puccini.


Den här herrn har jag minsann åkt på körresa med en gång förut. Den gången fick han ett helt blogginlägg tillägnet sig, här.


Dagens glass heter Pretto! Jag har kommit hem.


Sedan samlades vi och klev på bussen som tog oss till flygplatsen i Milano.


Jag åt skapligt mycket av detta under resan. Så tokigt gott på ett oväntat sätt. Finns det i Sverige?


Utsikten som tog andan ur mig över Alperna. Och så var vi hemma och den fantastiska resan var slut. Men som alltid efter resan: minnena har jag kvar, bilderna, vännerna, och den nya person jag blivit av tankarna och erfarenheterna, en som varje dag blir lite lättare för mig själv att leva med.

Eric Whitacre | Hope Faith Life Love

verona dag 5



På morgonen var vi på mässa i klosterkyrkan därhemma (då fotade jag inte pga var upptagen med att försöka gissa vad det var som pågick). Sedan tog jag en promenad själv, eftersom jag ju behöver sånt.


Sen åkte vi till en annan liten stad som hette Quistello och tittade runt i en kyrka.


Ut i solen. Sedan hade vi konsert i en sorts teatersalong med brutalt stum akustik och inga direkt fotogeniska scenerier. Vid det här laget var jag rätt krasslig i halsen och tog mig igenom konserten mimandes, sånär som på några höga toner jag skulle smälla till på vissa ställen.


En hord svenskar drar vilset runt på stan och letar. Fattade aldrig vad det var vi letade efter, men vi hamnade där till slut.


Vi blev bjudna på fyrarätters middag i ett tält (?) på någon sorts ost- och vinmässa (?). Den vegetariska maten var duglig! Jag åt alla ostar utom de mögliga!


Bredvid mig vid bordet hade jag denna fantastiska man, Gabriel. Vi inledde ett samtal som var så intressant och givande att vi fortsatte hela bussresan tillbaka till Verona. Älskar sånt.


Om det blev manskör? Ja det blev det.