Showing posts with label bilder utan bilder. Show all posts
Showing posts with label bilder utan bilder. Show all posts

things I didn't photograph at EBI

It's been six days now as I write this, six days since we came home from European Blues Invasion in London, and I'm still not fully recovered; returning to Göteborg has been difficult. My mind is elsewhere. My mind is on the dance floor. And my heart's swelling. I have to breathe more deeply, expand my chest to make room for this growing heart and all the new feelings that it's trying to hold, or it might explode.

There is melancholy that it's over, paired with a growing frustration, an emptiness, wondering what's going to happen now, the feeling that I need more – I need more music, I need more connection, I need to dance more, I want to practice more, I want to work hard on my dancing, but I don't know how to start or with whom … How, how, how do I make sure I continue to grow and learn and evolve? I want to hold on to everything I've learned and experienced before it slips away from me … But I know that cramping would only hurt me. What needs to stay with me, will stay. If it doesn't stay, it's not what I needed at this point.

There will be photos, of course, later; but I need to get these words out first. I always need to get the words out. There were so many magical moments. And these moments need words in English, since my memories are in English.

There were classes, amazing classes. I explored different levels of muscle tone and how muscle tone affects movement, I worked on dancing together with someone in open position without leading them, I explored the space and freedom that grows from dancing with low muscle tone as well as the movements we can create with higher muscle tone. I learned about the different ways my feet can move, I tried walking as a human as opposed to walking as a dancer, I walked backwards and I strengthened my core. I finally learned to do proper apple jacks (at least I hope so) and discussed stress factors in my life and the fact that the effects of spending time in nature stays with you for a long time (yes – in a dance class). I tried the difference between axis shifts and weight shifts and worked with rhythms and fishtails. I explored movements traditionally seen as feminine vs. masculine and worked with combining them both in my body at the same time. I worked loads with my hips and my solo blues, practiced looking up while dancing, and experienced how wonderful it can be to let go. I acknowledged all the emotions fighting for room inside of me, and chose to skip the last two classes on Sunday so I could sit under a tree, call both of my best friends one after the other, and have a good cry.

There was the Zen of Blues Movement class, which was a completely transforming experience for me. You see; solo dancing hurts. Not physically (well, that still happens too, but I've learned to handle it, and it gets a lot better with the exercises I get from my physiotherapist), but mentally. Being eighteen years old and giving up a dream about becoming a dancer still hurts. It's eleven years ago, and I still carry that sad eighteen year old with her constantly aching back inside of me. Which is why every time I do something that is closer to solo dancing than couple dancing, that sadness is reawakened, and it hurts. Every time I do something that's even remotely related to contemporary dance in particular, it hurts.

This class didn't hurt.

When a thought comes, acknowledge it, and let it pass. Some of us were hiding in our own personal spaces, looking down, only exploring introvert movement; we were asked to imagine a light in our throats, and opening up to share it; soon, I didn't have to imagine it - the light was there. I was reaching, reaching upwards, for the sky, the sun, I don't know, and at the same time, exposing this light that I carry, not just in my throat, but in my whole body, not wanting to hide it, but wanting to share it. The steps I found myself taking across the room, the way my arms chose to move, it all came naturally. It was a class that I needed.

There were discussions, oh the discussions! About pedagogy – about what we really teach, about how we teach it, about inclusivity, about striving to make everyone feel welcome. About knowing not just what we say in classes but how we say it. About blues dance being a conversation as opposed to a situation where one person does all the talking and the other person only listens. And we talked about asking someone to dance without assuming their dance role. I can't believe how simple that can be: when you ask someone to dance, or they ask you, always ask: "lead, follow or switch?". Just imagine, in a couple of years, when everyone does this, and no one will have their dance role chosen for them because of their assumed gender! Can you see it? I can. I couldn't before, just a little while ago, but I can see it now. It's going to happen. We will be able to create the community that we want.

I'm full to the brim with inspiration about teaching dancing, now. I have so many ideas, and what's even more important: so many new ways of looking at things. It's one of my favorite feelings: the feeling of having your perspective turned upside down, of being totally confused, and then, when you've worked through it; emerging on the other side a stronger person, more curious, and more alive. That is what these three days and four nights did to me.

There was the incredible inspiration that comes from watching so many wonderful dancers; such intricate movements that my mouth at times fell open in astonishment. It makes all the difference in the world, seeing the dancers for real as opposed to on a screen. At one time, I noticed two of the teachers dancing just next to where I was sitting. I honestly tried not to watch them. I can imagine (though, of course, in reality I know nothing of this) that it's distressing to be one of those well-known dancers, always having people watching you when you just want to dance and relax. So I felt like I should leave, go get some water or something, just to give them the space that I feel that they really deserve (and guess that they seldom get). But I didn't leave. I couldn't, I was so mesmerized that I simply couldn't. I don't know how to describe the fluidity with which they moved; their bodies were more like water than flesh. I was a truly beautiful thing to see.

There were big breakfasts (my favorite kind) and walks and hugs and dinners, there was singing and breakfast in bed on a birthday morning, and laughing and eating of crisps in the middle of the night after returning from the venue. There was a fight and I was angry, and as always, I find that I forgive easily when given the chance. There were unstoppable giggles and silliness as we stumbled our way home at half past seven in the morning. There was a solid certainty that I couldn't have shared this experience with better people than the friends I traveled and lived with.

There was fear. There was fear that maybe I'm doing everything wrong. Fear that I'm fooling myself: I often feel so good when blues dancing, that I believe that I'm headed in a good direction; I feel so good that I believe I could get really good at this given time and practice. But maybe I look like an idiot when I'm dancing? Maybe no one really wants to dance with me, maybe they only accept to be kind when I ask them, maybe it's uncomfortable and boring to dance with me? Maybe in reality I'm ugly and heavy and ungraceful, and maybe people I dance with laugh at me afterwards, for thinking that I know what I'm doing? There was fear.

There was a competition, a newcomers Jack and Jill competition. I had a lot of fun, so the fact that I didn't make it to the finals didn't bother me much - except for the fact that it reinforced the fears: Maybe I'm doing it wrong? Maybe I actually do look like an idiot? Later that night one of the judges came up to me. She said that she wanted to congratulate me for my dancing in the Jack and Jill comp. "Don't worry about the finals", she said. "Had it been up to me alone, you would have been in the finals. I thought your dancing was beautiful". It was such a joy to hear that.

There were dances, magical dances: as usual, I find a have fewer words for the dances, even though they were what made me feel the most. There were so many that were special to me! How do you describe the feeling of switching back and forth with the person you're dancing with, so fast that at times you don't know who's leading and who's following, and it doesn't matter, because all the movements flow together as though this is what you were born to do? How do you describe the crazy giddy bubbles in your body after having danced with someone who feels like they read your mind before you even know what you want yourself; how do you describe this kind of immediate intimate connection with another person? How do you describe those few hours of darkness before morning comes, dancing outside between birch trees, to live music from a cellist and a singer, in such stillness that your dancing is more about breathing than anything else? How do you describe mustering the courage to finally, very late on the last night of the event, ask your favorite teacher to dance; the fact that dancing with them feels like melting and flying at the same time, like you can't even hold the beauty of it inside you? How do you describe that very last dance of the weekend, when someone you've danced with a few times suddenly appears in front of you smiling and you know that yes – this is going to be good?

There was a group of blissfully happy, tired dancers, walking to the nearest park a few blocks down, as the venue closed just before six in the morning, to dance some more. Knowing that there's nowhere I'd rather be in this moment, and at the same time incredulously wondering how it can be real – what did I do to make this my life? I must have done something right at one point or another, to have been able to create this life for me; this beautiful, wonderful life, that somehow includes blues dancing in a London park after a night of amazing dancing while the city is waking up to a new day around us.

Eriks Esenvalds | Stars

bilder utan bilder från förra helgens resa


På bussen tänker jag först att jag ska sova, men vi kvartettrepar. Mest för att det är roligt; jag köttar text en stund men inser snart att jag kan den här musiken. I vanlig ordning har jag gått och oroat mig över att jag ska glömma bort texterna eller insatserna. Så onödigt. Naturligtvis kan jag det.

Kulturcentrum Järna är en märklig plats. Vi är inbjudna för att ha föreställning i kulturhusets stora sal, och åker upp dagen före för att hinna repa. Arkitekturen är fantastisk, färgerna. Lugnet här. Dammar, hästar och rymden i allt. Rummen är färgkoordinerade och så vackra.

Första kvällen blir vi bjudna på konsert. Roland Pöntinen spelar. Jag känner igen namnet men har aldrig hört honom spela; hinner tänka att det är en svår situation att gå på en konsert när man inte har någon aning om vad som ska spelas. Måste jag lyssna på Beethoven och ha tråkigt i en hel konsert nu? Nej. Han öppnar med Les Barricades Mystérieuses av Couperin, ett av de vackraste styckena jag vet. Jag har varje ton djupt i hjärtat och varje gång han tar om temat önskar jag mig en gång till. Sluta aldrig, sluta aldrig.

Framåt natten bastar vi. I timmar. Det är för långt till badet; kallduschar emellanåt får duga. Mjuk och mosig efteråt traskar jag upp till allrummet där de andra sitter. Klockan närmar sig midnatt. Angelina frågar alldeles oombedd om jag vill ha massage. Jag får ligga på golvet och en liten stund senare är spänningshuvudvärken borta.

Morgonen därpå vaknar jag tyngd av en märklig dröm och en märklig besvikelse. Tassar upp. Vill ut så mycket att jag inte snörar skorna förrän jag är utanför dörren. Djupa andetag. Luften. Jag längtar, varje morgon. Det är under morgonpromenaden som jag hittar mig själv igen. Pånyttfödd varje gång. Sedan sjunker jag ned i den person jag ska vara, men under morgonpromenaden är jag lättare än så.

Vi repar hela dagen. Jag är så trygg i min kropp, vet att jag kan lita på den. Rörelse är inte mitt problem.

På kvällen gör vi Hunger. Jag förflyttas ofrivilligt till augusti, till en period i mitt liv när jag fortfarande hade ångest över min trasiga kärlek till Viktor merparten av min vakna tid. Merparten av min vakna tid! Jag ryser, skyggar. Den tiden finns inte längre och ändå måste jag fortfarande delvis bära på den. Livet. Nu sjunger vi Ljuset, ljuset över allt och alla; också den minsta insekt har en skugga och jag är alldeles hel. Lättstött och lättsårad. Ibland vilsen, ledsen, men hel. I mig själv.

Också: skrattattacker vid frukosten. Komplimanger vid tårtan. En kram i mörkret bakom scen just innan man går in.

Dagen efter åker vi vidare. Det är en trött kör som kommer fram efter att ha repat i två dagar och haft dubbla föreställningar kvällen innan. När vi har repat ytterligare en stund blir det en lucka. Jag tar en promenad, ringer Anna och börjar snart gråta. Inser sedan att det var en gråt jag behövt, i nästan en vecka har den legat och väntat. Det är ovanligt för mig, att gråten lurar på mig på det där viset. Den trivs bättre på kinderna. Det är vansinnigt grönt här, en fuktig, överväldigande grönska, under molntäcket finns nästan inga andra färger än detta gröna. Det är en grönska som lämpar sig väl för en skogsstig och en gråt.

Beskedet om när och var vi ska repa dröjer en kvart; vi ligger i bussens bagageutrymme och skrattar hysteriskt. Jag vet inte åt vad. Det är tvära kast här.

Till slut har vi föreställning. Allt är varmt svart, rött och lila. Kanske har jag aldrig varit med om en nerv som den här. Kanske är det här det roligaste jag någonsin haft. Kanske är jag helt och totalt trygg på den här platsen, den här scenen, bredvid er (och bakom, framför, under och ovanför). Och någonstans i efterdyningarna av den här föreställningen börjar jag tänka på min framtid, och vad det är jag ska våga jaga, och vad det är för rädslor som hindrar mig, och den människa jag ännu inte är ...

Vid midnatt hör vi en näktergal.

På bussen hem dagen efter är jag trött och ledsen. Skyller på den lyckobaksmälla som en föreställning som gårdagkvällens ofelbart för med sig. Mina batterier är slut, och när energin försvinner tunnas mina skyddlager ut och bleknar bort; jag blir mitt känsligaste jag, det som allra mest läser av andras känslostämningar, det som allra mest behöver tröst och ro och kärlek, och jag längtar efter de som står mig närmast. När vi stannar och pausar äter jag min lunch hastigt för att hinna stå under ett träd vid motorvägen och höra min bästa väns röst.


Francois Couperin | Les Barricades Mystérieuses

resan man gjort och gör



Jag har varit på semester. Den semestrigaste körresan någonsin. Jag har sjungit Sleep på ett tåg och L'Ombra dei boschi d'Aser i gränderna på väg hem från restauranger. Jag har kulat i vackra kyrkor med underbar akustik och det där trestrukna esset jag brukar prata om är helt utan ansträngning och har aldrig varit renare. Jag har bott på gästhuset till ett kloster, där jag blev mild och glad till sinnet av skymten av de män i bruna kåpor och med rep runt midjan som alltid log eller skrattade och sa buon giorno. Varit ute alldeles för sent, vaknat nykter som alltid och småretats åt vänner som upptäckt att de är i något sämre form. Morgonpromenerat längs floden (vad är en stad som inte har en flod att morgonpromenera vid?), hoppat ur vägen för vattnet från vansinnigt skvättande italienska rallyförare i ösregnet, blundat mot solen, lett mot rosorna.

Jag har åkt tåg till underbara Mantova, gått över kullerstenar som blev fotmassage i mina tunna sulor, sprungit skrattande undan regnet, längtat efter kyssar. Ätit mitt livs bästa pizza sånär som på den man äter i Kiruna eller Gällivare efter en vecka i fjällen. Haft oväntade samtal med och om Gud. Jag har blivit förkyld, förstås; har ju slappnat av. Fått tillbringa två förmiddagar i sängen med en bok, sovit på bussen, mimat en konsert och fått beröm för min inlevelse av vår dirigent som var säker på att jag sjöng på riktigt. Jag har gått på söndagsmässa och i vanlig ordning blivit vansinnig på det helt okristliga i att man som protestant inte får ta nattvard i en katolsk kyrka. Jag har ätit chokladcroissanter till frukost och glass varje dag. Min vanliga mage lämnade jag i Italien och tog istället med mig en hem som är mjukare, bolligare och med fler veck på. Jag har promenerat med oväntat och väntat och välsignat sällskap och övat gehör genom att sjunga körlåtar på siffror (första frasen i Hope faith life love, till exempel, är ett sex stor sjua fem ett två fyr liten trea). Jag har delat rum med de allra bästa människorna, känt hur hjärtat vuxit nu igen, jag har skrattat och flamsat, gjort vad jag längtat efter och bara det.

Och nu sitter jag här hemma - två dagar har jag unnat mig ledigt från jobbet och kurerar min förkylning med ananas och slösurfande - och tänker på hur fint allt är. Nu, alldeles just nu, är det så fint. Det händer så mycket som är roligt! Jag har så underbara människor omkring mig. Dessa vänner som väljer mig, som väljer hela mig; vad har jag gjort för att förtjäna detta? Mitt liv är så rikt. Det fattas ju ingenting. Jag är mycket lycklig.

Man kan också se det som att "allt" fattas: förstahandskontrakt (eller ja vad som helst för bostad som inte är en studentlägenhet som jag måste flytta ut ur snart), fast jobb (eller i alla fall vikariat på lite fler procent än 25, som ju är vad jag har till hösten), framtidsutsikter, pengar. Men jag låter inte det där oroa mig - inte just precis den här dagen. Jag är nämligen fantastiskt lyckligt lottad: Jag har ett skyddsnät. Ett som jag kan lita på fullt och fast. Ännu mer nu än innan förra året. För allt sket ju sig förra året. Jag bodde hos mina föräldrar i flera månader, tog inga poäng, var inte rolig och trevlig och lättsam, skrev ingen c-uppsats, var en konstant gråtande belastning för alla i min omgivning och ÄNDÅ var alla kvar och jag överlevde och allt ordnade sig. Jag har testat: skyddsnätet höll.

Och nu har jag alls ingen lust att oroa mig över den där framtiden som ska komma sen och som jag inte vet om den kommer gå ihop sig. De där pengarna som jag inte kan se var de ska komma ifrån. Hittills har ju allt alltid löst sig. Det gör det nog den här gången också. Jag kan inte vara annat än glad åt det här vackra livet som är mitt och som jag har byggt.

(And if the river should ever run dry
Somewhere the rain will still fall)


Ibland när jag tänker på det som min pyskolog kallar högkänslighet (det är det som gör att jag kan gå upp så totalt i musik, att jag är så petig i maten och känslig för dofter, det som gör att jag inte kan se på filmer med våld i, det som gör att jag blir så himla glad och så himla ledsen, att jag måste söka ensamhet efter att umgåtts med människor i grupp, att jag blir så himla påverkad av ljud och visuella intryck och beröring), blir jag trött och ledsen och pallar inte. Att jag måste känna så mycket jämt, att det inte går att koppla bort, att jag inte kan välja bort det som folk tycks tro ("måste du reagera så starkt på allt jämt då, du kan väl bara tagga ned").

Och sen lyssnar jag på Agnus Dei ur Berliner Messe och mot andra hälften tänker jag "det finns folk som inte är kapabla att känna den här avfraseringen som en värme i hela kroppen som jag gör nu" och så tycker jag så synd om dem, så väldigt mycket synd om dem. Sen andas jag i dunkla kyrkor, sen äter jag italiensk chokladglass och citronsorbet på samma sked, sen hamnar jag i en grönskande stad med saffransgula väggar, sen stryker någon mig mjukt över pannan med fingertopparna, sen blir jag besatt av att fånga det där ljuset som just nu lyser upp vännens ansikte, sen sitter jag på flyget med näsan klistrad mot rutan ut mot utsikten som ljudlöst tar andan ur mig, och allt är så vackert att jag vill smälta bort. Så minns jag att det finns de som inte känner det, och tycker så synd om, så väldigt, väldigt synd om.

Karine Polwart | Rivers Run

blues garden del 4: bilder utan bilder

Det är fredag. Jag sitter i källaren - kommandocentralen kallar vi den - vid min dator och formger lappar och skyltar. Jag fixar och grejar, stressar men blir lugnad, är hungrig, tänker att jag ska gå och handla mat men kommer hela tiden på vad jag borde göra först, tills någon ser till inte bara att köpa en pizza till mig utan också att jag sätter mig ned med sällskap och äter den. Jag klipper ut bokstäver till letter bunting. Vilken färg blev det på bokstäverna, frågar Lisa? Vad tror du? svarar jag och skrattar. Och sedan händer det verkligen: klockan slår sju. Registreringen öppnar. Det kommer folk. Vad sade du att klockan var? Nu börjar det verkligen. På riktigt.

I pausen mellan bandets första och andra set hälsar vi alla välkomna. Workshopen är slutsåld: 96 personer vill gå den här kursen, som vi har hittat på. Dessutom fyrtio personer eller så som kommer bara på kvällarna. Det är så mycket folk! Jag får uppdraget - nej, äran. Är så nervös innan, glömmer hur lätt det är att prata inför människor och hur lätt det är att prata engelska, också. Sedan är jag bara glad. Säger som det är: I woke up this morning feeling like it's my birthday. That's how crazy it is that this day is finally here. (Kvällen efter står jag där med mikrofonen igen, ska strax presentera lärarna och säger till en vän bredvid mig att den här rollen hade jag inte väntat mig! Nej, men du fick den och du sköter den bra, svarar han.)

Och danserna ... nej, jag säger inget om danserna, det går inte. De som är poängen med hela helgen och anledningen till att vi gör det här. Det går inte att hitta ord för alla danser ... För många som gjorde mig lycklig. Några av den sorten som nästan alltid hamnar sist på natten, då man står nästan alldeles still och andas i takt. Några av den sorten då jag kippar efter andan, piper, tjuter, fnissar, skrattar. Och alla sorter däremellan. Jag får bara inte nog.

Jag vaknar och det är den vackraste morgonen i världen. Jag har sovit fyra och en halv timme och är piggare än på flera veckor. Det finns motorer inuti mig jag inte kände till. Jag tar vårskorna. Solen strålar när jag glatt missar vagnen och promenerar uppför Aschebergsgatan. Snö och regn, sa SMHI; jag skrattar högt åt allt som bubblar i magen och skrämmer pensionärer med hundar. Tjugo minuter senare kliver jag in på Forum och tänker att alla är mina vänner här. Det är så vackert. Solljuset i stora salen! Jag stannar och stirrar, jag badar i det. Jag är till hundra procent övertygad om att det inte kan finnas någon plats på jorden som är vackrare än denna, i just denna stund.

Kurserna är fantastiska. Jag blir bekvämare och mjukare för varje lektion vi har. På första lektionen hoppar Sandra och jag runt som små bollar. Jag får bara inte plats med all lyckan och hur kan jag inte vara trött? Jag är inte trött, jag är euforisk. Det blir lunchpaus; jag drar mig undan, äter mina köttbullemackor i en soffa i källaren och trivs så bra med det. Jag måste. Det blir för mycket. Jag går i spinn alldeles, allting känns. När jag blir ensam kan jag sjunka ned i mig själv lite igen.

Och: Alla små minimöten med arrangörerna. Kramarna. Det är så mycket som ska fixas och ordnas emellan allting, beslut som måste fattas genast. Allting blir gjort. Och det som inte blir gjort, är inte viktigt. Har du ätit, frågar vi varandra, har du vilat? Vill du dansa? Halv tre på lördagsnatten sjunger jag blues. Jag vågar egentligen inte stå där själv men blir övertalad av Lisa, som vet hur hon ska lägga orden. Jag är så tacksam att jag blev sedd i det: Att jag inte vågade, men längtade. Jag blev sedd i det.

När jag går hem är dansgolvet nästan tomt. Jag dansar några sista danser med Evelina och använder hela golvet. Det är så roligt, så vansinnigt roligt. Sen kommer Manhattan och jag går sönder lite, men bara lite; också det är del av allt det stora.

Nästa morgon blir jag mött med förvåning: "Du är här! Du var ju kvar senare än jag igår". Ja; var skulle jag annars vara? Det är ingen ansträngning att gå upp ur sängen. Glädjen drar tag i mig. (Jag behöver ingen sömn. Jag går på glädje - glädje och socker, tack och lov finns det en gigantisk godispåse i kommandocentralen. Och massage! Jag får dubbelmassage av mina funktionärer Mio och Selmar och det ser förmodligen helt vansinnigt ut. Jag önskar att det fanns kort på det.)

På söndagmorgonen har vi en knepig lektion med turer som jag inte alls förstår. Först blir jag arg på mig själv, som jag alltid blir av att inte lära mig allt genast eller helst igår. Sedan plötsligt: det växer en acceptans i mig att jag inte ens behöver kunna det här. Jag fick inte någon av de där två knasiga turerna att funka; varför är min underliggande tanke automatiskt att jag är sämst nu? Att jag inte får dansa mer nu? Att jag inte borde vara här, att jag inte förtjänar min plats - att det över huvud taget skulle vara möjligt att förtjäna denna plats som är min. Nej. Kanske var det något annat jag skulle ta med mig från den här lektionen. Kanske blev jag en lite bättre förare för att jag började tänka på min följares balans? Kanske fick jag öva på att inte försöka flytta på min följare med kraft? Eller kanske, kanske att jag hamnade på den här lektionen bara för att det skulle få växa en acceptans i mig.

Sista lektionen för helgen i min grupp handlar om connection. Fortfarande i detta magiska ljus som flödar ändlöst in genom fönstren. Jag ser mig omkring. Nu händer det, tänker jag, nu händer det faktiskt. Att man väljer om man vill föra eller följa och inget av det är något konstigt. Man dansar med män och kvinnor lite som det faller sig. Vi gör det faktiskt. Vi skapar något nytt här. Åh, vad jag längtar efter att vara med och skapa den här underbara bluesfamiljens framtid.

Vi inleder tedansen med att sjunga Didn't Leave Nobody But the Baby trestämmigt. Precis som när jag sjöng på natten är det magiskt att sjunga till dans. Om det har jag redan skrivit precis vad jag kände, i ett tack på facebook: After Hannah, Sandra and I had stopped singing, people came up to me and told me how magical they thought it was. I'm immensely happy and flattered that you liked what we did, but it couldn't - it just couldn't have been more magical for you dancers and listeners than it was for me. It was such a privilege to stand up there on stage and sing and watch you all move so softly, quietly, beautifully to the music we were making. So thank you for your time, your attention, your compliments, your love. I don't think this'll be the last you hear from us. (Här kan man se och höra.)

På tedansen dansar jag med Adamo, en av lärarna, och jag flyger. Jag känner mig stark och lätt som en fjäder, jag vet inget bättre sätt att uttrycka det. Det är så ljuvt. Och det med fjädern - det är så känsligt, fortfarande, jag önskar att det inte var det men det är det. Förlåt för att jag är så känslig. Övervikten som de flesta av dansarna inte såg för att de inte kände mig då ... från kroppen är den borta sedan ett år men i hjärnan är den kvar ibland, inte så ofta längre men den är kvar ibland, det är bara ett år trots allt - och jag kan inte glömma att det är önskvärt att vara lätt, alltid lättare - jag önskar att det inte var så känsligt men det är känsligt - att jag som var dansare förr, för länge sedan, tio år sedan, med tre piruetter, stark bål och viga ben, att jag blev tjock sen (nu använde jag det förbjudna ordet till och med! Det får man inte!) - att jag inte är dansaren längre - och det händer att jag längtar efter att vara lätt som en fjäder och så vet jag att jag inte är det - ja förlåt - men de stunder då jag verkligen får känna mig som en fjäder, de gör mig lycklig. Den fjäder som är grundad samtidigt. Alltid en grundad fjäder. Den lättflyktiga saknar jag aldrig.

Det blir kväll. Helgen har varit så kort och samtidigt så lång: den gick fort över, men ändå hann så obegripligt mycket hända. Så många möten. Så mycket kärlek. Vi har burit möbler och packat dekorationer. Nu sitter vi och äter stora lass med paj, alla arrangörer som är kvar, lärarna och några strödansare som inte kunnat slita sig. Alla äter paj och sedan sitter Mattias vid pianot. Jag dansar med Jason, från San Diego, vår mest långväga gäst som har en helt underbar, mjuk talröst. Sen vill jag sjunga. Jag sjunger. Vi tar om nattens två låtar som ligger färska i minnet. Sedan vill jag sjunga ännu mer. Feeling Good, säger jag, i G moll. Jag sjunger. Vill aldrig sluta. Det är så, så roligt.

Jag tror att vi verkligen gjorde det, jag tror att vi verkligen skapade det varma, öppna event vi drömde om. Vilken lycka att se drömmarna fyllas av verkliga människor och komma till liv genom dem. Sedan ska jag komma att säga att jag har haft en av de bästa helgerna i mitt liv. Många helger har varit en av de bästa i mitt liv, för jag är en person som är välsignad med många väldigt lyckliga dagar. Och det här är tre av dem. Tre så väldigt, väldigt lyckliga dagar.

begravningen var igår

När vi går ut från kapellet har molntäcket spruckit upp. Snart strålar solen över gröna gräsmattor. Hand i hand och med armarna om varandra följer vi efter kistan.

Oskar spelar What A Wonderful World på solotrumpet. Det är så vackert att jag baxnar. Jag står på en gångväg på en kyrkogård och ser kistan sänkas ned i jorden och inser: Jag är inte olycklig. Jag är väldigt, väldigt ledsen, men jag är inte olycklig. Kärleken här är så tydlig att luften vibrerar av den. Jag kan inte vara olycklig åt all denna kärlek. Jag har en väns arm runt mig och en annan väns hand i min. Det fyller mig med så otroligt mycket tacksamhet att jag får stå här, omhållen fysiskt och psykiskt. Jag är väldigt, väldigt ledsen, men jag är inte olycklig. Kan inte vara olycklig åt att Elma fanns i mitt liv en stund.

De tvära kasten mellan detta och i tisdags, då jag dansade, sprudlade, var mitt lyckligaste jag, är alltså inte så tvära, ändå. I tisdags var jag omgiven av kärlek. Idag är jag omgiven av kärlek. Sorgen och glädjen.

Karin bjuder oss hem till sig för att vi ska kunna vara tillsammans en stund till. Tjugofem personer. Pizzor, kladdkakebitar, servetter, vattenglas. Vi sitter där vi får plats. Kristian hamnar bakom mig i soffan och masserar min spända nacke tills gråthuvudvärken långsamt ger med sig.
- Vad Elma skulle vara nöjd om hon såg det här! utbrister Fia. Hur vi sitter på varandra, ligger i högar, pratar, skämtar, skrattar; nära vänner och nya vänner som aldrig träffats förut. Elma skulle varit nöjd. Karin läser Elmas ord om att vara en blinkning i universum. Om privilegiet att få leva sin blinkning samtidigt med andras blinkningar. Och nu: Elmas blinkning blev så kort, så ogripbart kort, så plågsamt, orättvist kort. Men vi lever fortfarande, samtidigt med varandra; en blinkning. En stund till kan vi leva varandras blinkning.

Vi berättar historier, om Elma och om livet. I nästan sex timmar sitter vi där. Vi pratar om lindy hop, om naturvetenskap, om feminism, om sexualitet, om familjer, om hur stort Åland är. Alex berättar om sin tama snigel. Ingen av oss vet hur det går till när sniglar bildar sina skal. Vi googlar och gissar, skrattar åt att ämnet kommer upp gång på gång under kvällen, att vi inte ger oss. Någon inser att just detta binder oss samman, med varandra och med Elma: nyfikenheten, vetgirigheten. Jag tänker att detta, just detta, är så otroligt mycket värt: Att vem som har rätt spelar mindre roll än den gemensamma nyfikenheten - känslan i att få utbrista men hur?.

De som berättat om hur Elma var den första som fick dem att känna sig välkomna i vår dansförening är många. Vi måste bli mer Elma nu, för att inte WCJ ska bli lidande säger någon. Och nej: ingen får ensam ta på sig att försöka fylla hålet efter Elma. Det är ingens uppgift. Men vi måste alla bli en bit mer Elma nu. För att inte världen ska bli lidande.

Detta har jag lärt mig: Att tiden är böjlig. Man tror att åren alltid går lika fort, att de kommer ticka på och ta oss längre bort från den stund då vi senast träffade Elma - från alla stunder vi har delat med Elma, ta oss längre bort från henne. Man tror att om femton år kommer vi vara femton år längre bort från Elma. Att det är mekaniskt, att alla sekunder är lika långa, men jag vet att det inte är så. Sekunderna är lika långa bara på papperet, aldrig i livet. Vissa dagar, veckor, månader är längre än andra. Det som hände för fem år sedan kan vi fortfarande leva i. Det kan kännas som igår. En månads händelser kan kännas som ett helt år eller mer. Saker som hände mig för tio år sedan känns närmare än det som hände för tre år sedan. Hur skulle det kunna vara så om tiden var något mekaniskt, något stelt och obarmhärtigt? Tiden är böjlig.

Och tidens böjlighet är på vår sida här. Vi och tiden vandrar vidare därför att vi måste det, men Elma behåller vi nära. Det kommer kännas annorlunda sen, men inte avlägset. Det gör så ont nu: Att förknippa Elma med sorg, att hon försvann från oss. Så kommer det inte att vara för alltid; tiden kommer dämpa sorgen men inte bleka några av hennes färger. Tiden vi fick tillsammans med henne kommer alltid att väga tyngre än tiden vi tvingas vara utan henne. Hur lång den tiden än blir i faktiska år. Också i det fallet är tiden på vår sida.

Sådan är tidens böjlighet.

bilder utan bilder från kvällen jag just hade

Ni vet ju att jag måste fotografera allting. Ni vet hur det överrumplar mig, allt det vackra, att jag drar fram kameran utan att tänka, krånglar med remmar, flyttar tygkassen till andra handen för att få fotohanden ledig, utan att tänka, när jag ser allt det vackra. Och ibland har jag inte kameran med mig. Bilder tar jag ändå. Här är de.

På Öckerö är det alldeles mörkt när jag säger hejdå till dagens sista sångelev, stänger skolan och låser. Det är segt idag, segt att jobba efter lovet. Segt med uppsatsen jag aldrig hinner tänka på, lektionerna jag inte hinner förbereda, diskberget som växer; jag är ständigt efter. Men jag har lyckats lägga om schemat så att jag slutar tidigare varannan tisdag. Det här är varannan tisdag. En och en halv timme senare kliver jag in på Forum och blueskvällen har nästan bara börjat, stressen bleknar medan jag krånglar av mig ylletröjan och byter skor. Nu är jag framme.

Jag börjar kvällen med att föra. Jag tänker att det är för att jag måste öva. Strax inser jag att det är för att jag måste dansa. Jag dansar ju! Övar inte längre. Det fungerar; jag för. Nästan varje steg hänger hjärnan ihop med kroppen. Sedan snubblar jag på min följares tår och skrattattacken viker ihop mig över hennes axel. Jag har så roligt, vi har så roligt. Jag får översvallande beröm. De säger att det är så gott och bekvämt att dansa med mig. Och roligt, de säger att det är roligt! Jag blir så glad.

Redan vid nio tror jag att jag har haft kvällens bästa dans. Jag hittar balettfötter och virvlande snurrar. Jag sveper över golvet och är ledd i varje steg. Jag fnissar av förtjusning. Landar överraskad - desto roligare - i trygga armar vid låtens slut och några i soffan brister ut i en spontan applåd. Jag tror nog det är oss de jublar åt; blir generad, på dansgolvet är det inte meningen att någon ska titta på mig, jag har ju inte planerat och förberett det här, jag vet inte vad jag håller på med och inte vad nästa steg ska bli; inte ska ni titta på mig! Jag ruskar på mig, skrattar och stryker svetten ur pannan. Jag tar risken att stanna och fortsätta, fast jag nyss hade så roligt att det hade räckt för en hel kväll. Och det bara fortsätter.

Jag DJ:ar. Det är en lyx att få välja låtar. Jag spelar Nina Simone, Lightnin' Hopkins, Lizz Wright. Kilar in mina älsklingar i mitten: Hide and Seek, I See Fire, Beth/Rest, Hallelujah. Jag hugger mina älsklingsförare när älsklingslåtarna kommer. Till Beth/Rest dansar vi någon form av microblues. Vi rör oss knappt och ändå händer allting.

Jag dansar till Hallelujah och Hide and Seek och för en liten stund drar tanken på lyckobaksmällan genom huvudet. Jag vet: Det är svårt att vakna när man somnar så lycklig. Nej, vaknar gör jag, jag vaknar fånleende och värmen sitter kvar i magen en stund, men sedan måste man gå upp ur sängen och dansar inte längre; dagen fortsätter runt mig och jag måste delta i den, fast jag hellre är kvar på dansgolvet i mitt sinne. Det är lyckobaksmälla. Men det går fort; några sekunder dröjer jag kvar i den rädslan - att jag kan inte vara såhär lycklig nu, jag får inte, det går åt helvete, det går alltid åt helvete när man blir för lycklig; några sekunder dröjer jag, sedan väljer jag lyckan. Så fort går det att välja lyckan. Jag har inte plats för båda. Denna bubblande, rusande glädje i kroppen lämnar ingen plats över åt rädslor. Det är fullt. Det svämmar över.

Alldeles när jag ska stänga av och klockan är strax efter midnatt märker vi att några smitit ut från lilla salen. De dansar på scen i stora salen, där pianot står. Vi drar för ridån, släcker i taket. En enda golvlampa.

Jag sitter på armstödet till en fåtölj och är min allra lyckligaste och tryggaste person. Mera, mera säger vännerna efter varje låt vi avslutar. De slutar dansa, parkerar sig i soffor i högar. Mera, mera! Vi spelar Summertime och Misty, Manhattan och Gravity, My Funny Valentine och Blame It On My Youth, och jag hittar mig själv i de där tonerna. Just det; här är jag, bara detta. Detta är min identitet. Att jag sitter en tisdag natt i en fåtölj i mörkret, omgiven av vänner, och sjunger. Jag sjunger och behöver inte vara bättre än någon annan. Precis de här tonerna är de jag vill ha. De är mina. Jag väljer att ge dem till er. Och jag vill inte vara någon annan. Inte någon bättre. Bara detta. Det är så sällsynt, om ni bara visste, att jag inte önskar att jag kunde byta ut mig till någon bättre; att ni skulle tycka om mig mer. Inte idag. Idag sitter jag på armstödet till en fåtölj och är min allra lyckligaste och tryggaste person. Pianisten bredvid mig är en av de mest lyhörda och osjälviska jag träffat. Man har inte den turen alltid. Jag tror att jag blundar när tonerna ramlar ut ur munnen. Jag tror att jag vill sitta där för alltid.

I bilen hem - kanske att vi är någon för många i baksätet, men det är vardag, sent och går inga spårvagnar; Martin kör oss alla hem - säger Lisa att min sångröst berör. Jag blir tjock i halsen och tappar orden; inte länge förstås - jag är aldrig utan ord länge - inte så jag tror att någon märker det, men jag märker det. Finner mig snart, säger som det är (för när har jag någonsin något annat alternativ?), att jag kan inte tänka mig någon bättre komplimang. Att få beröra. Kan jag önska mig något annat i livet?

Tjugo i tre kliver jag ur bilen utanför mitt hus. Jag är trött och ändå inte trött. Jag är trygg. Innan jag får sova måste bilderna ut. Här är de.

Bon Iver | Beth/Rest

elma



Elma har de mjukaste kinderna i hela världen.

Visste ni det?

Jag fick reda på det för bara tre veckor sedan.

Det var Fias födelsedag och vi firade med tårtbuffé på Steinbrenner - ni vet, som vi alltid gör när någon i den innersta kretsen fyller år. Elma var med, förstås, satt mittemot och Fia sträckte sig över bordet och strök henne över kinden. Vad söta ni är, sa jag, glad och varm i magen av tårtan och kärleken. Men känn, sa Fia. Elma har världens mjukaste kinder. Känn!

Jag kände. Så mjukt! Så mjukt, sa jag, ovant. Folk jag är ihop med tenderar att ha strävare kinder. Vi skrattade.

När vi gick därifrån och Fia svängt av tog Elma och jag sällskap en bit till. Vi pratade om hur stressad jag var. Att jag hade för mycket att göra. Hon talade om för mig att jag är fantastisk. Vad hade jag sagt den gången om jag visste att det var sista gången jag skulle prata med Elma? Vad hade jag gjort? Kramat henne längre? Önskat mig fler danser? Senast vi dansade var jag danslycklig och sa till Elma precis som det var: "Det är fantastiskt att dansa med dig, för du låter en aldrig slappna av!" Ni vet ju hur jag är, pratar först och tänker sen. Hon skrattade. Hon visste att jag menade: Man kan aldrig dansa på rutin med Elma. Bara närvaro, bara fullständig närvaro fungerar med en sådan människa. Det händer alltid något nytt i dansen. När man minst anar det byter hon riktning mitt i en tur. Jag tjuter av förtjusning varje gång jag blir så överraskad, det är det bästa.

I helgen ringde Fia. Det var en strålande dag. Jag var ute på min morgonpromenad. Godmorgon! svarade jag i telefon när Fia ringde för att berätta att Elma inte finns mer.

Detta att Elma inte finns mer kan jag inte greppa. Jag känner förvirringen i huvudet rent fysiskt, hur tankarna försöker binda sig som tunnband kring det faktum att jag inte får träffa Elma mer i det här livet, hålla det kvar i huvudet, men det glider undan, jag får inte tag om det. Tankarna sviker. Jag är matt av gråten.

- - -

Också: Oroa er inte för mig. Jag är okej. Jag är glad att jag var på dansen i söndags, i måndags och i tisdags; jag har fått gråta, fått dansa till Elmas minne, blivit omhållen av människor som bär mig i hjärtat, jag har hållit om andra som jag bär i min tur. Sorgen jag känner är också för de andras skull, de som har förlorat sin älskade, sin närmaste vän. Jag känner den som ekon; jag vet hur det är att ligga på golvet och skrika, jag vet hur det är att inte kunna stå själv, att inte äta, att inte förstå hur man ska överleva. Det är bara ett år sedan jag mådde så. Jag jämför inte, men jag vet. Och detta har jag lärt mig: Att man inte måste tro på att man ska överleva sorgen. Om ett tag kommer man märka att man ändå överlevde, och under tiden sköter överlevandet sig självt.

Och: Jag fick det här meddelandet av en vän igår: "Du, Kristin ... Tack för att du bidrar med din härliga personlighet till att WCJ [vår dansförening] är en så fin förening. För det är ju alla vi som träffas där som skapar allt det goa, eller hur! Stor kram till dig! Tänkte att det kan vara viktigt att våga säga sånt ibland nu med Elma friskt i minnet. Fint att du finns och är en del av WCJ!".

Så, ungefär, vill jag att vi ska fortsätta säga till varandra för alltid. Alltid ha Elma friskt i minnet. Och välkomna alla så som hon gjorde. Jag har att öva på, för att bli mer lik henne.


Fia & Elma, 9 januari 2014.

vad som har hänt

Jag har inte vetat vad jag skulle skriva. Jag har inte fotat något på tre veckor och har inte haft några ord. Men det har inte varit meningen att ni ska bli oroliga, som jag har märkt att ni börjar bli. Det här är vad som hänt.

I början av november började Viktor och jag prata om vår relation och om att bli ihop igen. Jag hade insett hur många misstag jag gjort och hur olycklig jag blivit utan honom; att jag inte var på väg att komma över honom, utan tvärtom. Jag hade insett att jag inte trodde att det var slut, inte på riktigt. Han sa att han älskar mig, men att han var förvirrad; att han behövde få tänka, men att det mycket väl kunde sluta med att vi blev ihop igen. En månad senare sa han att han kunde komma ned till Göteborg och träffa mig. Det var dagen före första advent. Jag var så lycklig och hoppfull. Och han kom för att berätta att han träffat en annan.

Hela min värld gick sönder. Jag har aldrig varit med om något liknande. Jag har haft så ont, så fysiskt ont i bröstet, att jag på allvar inte har kunnat förstå hur det inte blöder. Jag hade aldrig förstått att det var så det skulle kännas att bli hjärtekrossad. Efter några dagar ringde jag honom för att försöka få några svar. På varför, hur? Hur kunde det bli såhär, hur kunde han komma över mig så fort när vi älskat varandra så? Han hade förstås inga svar. Utom att de är kära i varandra, att han är lycklig nu, att han är lättad nu. Sedan sa han att han inte vill prata med mig mer.

Jag kan inte vara ensam. För när jag är ensam vill jag bara dö. Så jag har flyttat hem till mina föräldrar. Jag vet inte hur länge jag blir kvar här. Jag kan inte se framåt alls, tiden skrämmer mig, våren skrämmer mig. Min psykolog (som jag tack och lov hade redan sedan i våras, på grund av mina prestationskrav i skolan) säger att jag är i chock. Att jag har en krisreaktion som kan likställas med när någon dör. Smärtan, gråten, att hela livet känns helt meningslöst. Och så sa hon att för en tid framöver så handlar det bara om att äta, sova och distrahera sig.

Jag saknar Viktor så att jag blir galen. Jag ångrar allting som jag har sagt och gjort som har lett till det här, att jag inte förstod mina misstag tidigare, att jag inte ringde tidigare ... men inget av det gör någon skillnad. För han är med henne nu. Han har klippt bort mig ur sitt liv. Och även om jag på något sätt kan se med intellektet att det kommer gå över, nån gång, så kan jag inte känna det, inte förstå det.

Äta, sova och distrahera mig. Jag gick till skolan och till jobbet, så länge terminen varade. Det hjälpte att sjunga. Två saker har jag hållit mig i: terminsuppsjungningen och jazzkonserten. Jazzkonserten, som kanske är det svåraste jag någonsin gjort, för att jazzen är hans. Det är han som har lärt mig jazzen. Varje ton i mina sånger har han hört först. Och han skulle ha varit så stolt över mig. Det är bara en månad sedan han sa att han gärna skulle vilja komma och lyssna. Nu finns jag inte i hans liv mer. Men jag gjorde konserten. Jag tog mig igenom. Jazzkonserten var mitt stora ögonblick, och han var inte där, han var inte där.

Min psykolog säger att jag har en egenskap som kommer hjälpa mig igenom det här, och det är den att alltid släppa ut allting. Hon säger att det kommer hjälpa mig nu, att känslorna kommer ut, att jag berättar om det, gång på gång. Här också, i bloggen, fast jag vet att folk (= min mamma) kommer tycka att jag lämnar ut mig för mycket. Jag lämnar inte ut mig. Det finns inget hemligt med det här. Det bara blöder.

Mina vänner har varit fantastiska. De lyssnar och bär. Jag sover hos dem. Människor omkring mig. Det är det jag har att hålla mig i just nu. Att kunna prata om något annat i fem minuter, och att de tröstar när jag faller tillbaka igen.

Julen. Julen finns inte. Jag känner den inte. Den är distraktion, saker som händer utanför som gör att jag inte blir ensam med mina tankar, men den betyder ingenting.

Så nu vet ni.