vad som har hänt

Jag har inte vetat vad jag skulle skriva. Jag har inte fotat något på tre veckor och har inte haft några ord. Men det har inte varit meningen att ni ska bli oroliga, som jag har märkt att ni börjar bli. Det här är vad som hänt.

I början av november började Viktor och jag prata om vår relation och om att bli ihop igen. Jag hade insett hur många misstag jag gjort och hur olycklig jag blivit utan honom; att jag inte var på väg att komma över honom, utan tvärtom. Jag hade insett att jag inte trodde att det var slut, inte på riktigt. Han sa att han älskar mig, men att han var förvirrad; att han behövde få tänka, men att det mycket väl kunde sluta med att vi blev ihop igen. En månad senare sa han att han kunde komma ned till Göteborg och träffa mig. Det var dagen före första advent. Jag var så lycklig och hoppfull. Och han kom för att berätta att han träffat en annan.

Hela min värld gick sönder. Jag har aldrig varit med om något liknande. Jag har haft så ont, så fysiskt ont i bröstet, att jag på allvar inte har kunnat förstå hur det inte blöder. Jag hade aldrig förstått att det var så det skulle kännas att bli hjärtekrossad. Efter några dagar ringde jag honom för att försöka få några svar. På varför, hur? Hur kunde det bli såhär, hur kunde han komma över mig så fort när vi älskat varandra så? Han hade förstås inga svar. Utom att de är kära i varandra, att han är lycklig nu, att han är lättad nu. Sedan sa han att han inte vill prata med mig mer.

Jag kan inte vara ensam. För när jag är ensam vill jag bara dö. Så jag har flyttat hem till mina föräldrar. Jag vet inte hur länge jag blir kvar här. Jag kan inte se framåt alls, tiden skrämmer mig, våren skrämmer mig. Min psykolog (som jag tack och lov hade redan sedan i våras, på grund av mina prestationskrav i skolan) säger att jag är i chock. Att jag har en krisreaktion som kan likställas med när någon dör. Smärtan, gråten, att hela livet känns helt meningslöst. Och så sa hon att för en tid framöver så handlar det bara om att äta, sova och distrahera sig.

Jag saknar Viktor så att jag blir galen. Jag ångrar allting som jag har sagt och gjort som har lett till det här, att jag inte förstod mina misstag tidigare, att jag inte ringde tidigare ... men inget av det gör någon skillnad. För han är med henne nu. Han har klippt bort mig ur sitt liv. Och även om jag på något sätt kan se med intellektet att det kommer gå över, nån gång, så kan jag inte känna det, inte förstå det.

Äta, sova och distrahera mig. Jag gick till skolan och till jobbet, så länge terminen varade. Det hjälpte att sjunga. Två saker har jag hållit mig i: terminsuppsjungningen och jazzkonserten. Jazzkonserten, som kanske är det svåraste jag någonsin gjort, för att jazzen är hans. Det är han som har lärt mig jazzen. Varje ton i mina sånger har han hört först. Och han skulle ha varit så stolt över mig. Det är bara en månad sedan han sa att han gärna skulle vilja komma och lyssna. Nu finns jag inte i hans liv mer. Men jag gjorde konserten. Jag tog mig igenom. Jazzkonserten var mitt stora ögonblick, och han var inte där, han var inte där.

Min psykolog säger att jag har en egenskap som kommer hjälpa mig igenom det här, och det är den att alltid släppa ut allting. Hon säger att det kommer hjälpa mig nu, att känslorna kommer ut, att jag berättar om det, gång på gång. Här också, i bloggen, fast jag vet att folk (= min mamma) kommer tycka att jag lämnar ut mig för mycket. Jag lämnar inte ut mig. Det finns inget hemligt med det här. Det bara blöder.

Mina vänner har varit fantastiska. De lyssnar och bär. Jag sover hos dem. Människor omkring mig. Det är det jag har att hålla mig i just nu. Att kunna prata om något annat i fem minuter, och att de tröstar när jag faller tillbaka igen.

Julen. Julen finns inte. Jag känner den inte. Den är distraktion, saker som händer utanför som gör att jag inte blir ensam med mina tankar, men den betyder ingenting.

Så nu vet ni.