blues garden del 4: bilder utan bilder

Det är fredag. Jag sitter i källaren - kommandocentralen kallar vi den - vid min dator och formger lappar och skyltar. Jag fixar och grejar, stressar men blir lugnad, är hungrig, tänker att jag ska gå och handla mat men kommer hela tiden på vad jag borde göra först, tills någon ser till inte bara att köpa en pizza till mig utan också att jag sätter mig ned med sällskap och äter den. Jag klipper ut bokstäver till letter bunting. Vilken färg blev det på bokstäverna, frågar Lisa? Vad tror du? svarar jag och skrattar. Och sedan händer det verkligen: klockan slår sju. Registreringen öppnar. Det kommer folk. Vad sade du att klockan var? Nu börjar det verkligen. På riktigt.

I pausen mellan bandets första och andra set hälsar vi alla välkomna. Workshopen är slutsåld: 96 personer vill gå den här kursen, som vi har hittat på. Dessutom fyrtio personer eller så som kommer bara på kvällarna. Det är så mycket folk! Jag får uppdraget - nej, äran. Är så nervös innan, glömmer hur lätt det är att prata inför människor och hur lätt det är att prata engelska, också. Sedan är jag bara glad. Säger som det är: I woke up this morning feeling like it's my birthday. That's how crazy it is that this day is finally here. (Kvällen efter står jag där med mikrofonen igen, ska strax presentera lärarna och säger till en vän bredvid mig att den här rollen hade jag inte väntat mig! Nej, men du fick den och du sköter den bra, svarar han.)

Och danserna ... nej, jag säger inget om danserna, det går inte. De som är poängen med hela helgen och anledningen till att vi gör det här. Det går inte att hitta ord för alla danser ... För många som gjorde mig lycklig. Några av den sorten som nästan alltid hamnar sist på natten, då man står nästan alldeles still och andas i takt. Några av den sorten då jag kippar efter andan, piper, tjuter, fnissar, skrattar. Och alla sorter däremellan. Jag får bara inte nog.

Jag vaknar och det är den vackraste morgonen i världen. Jag har sovit fyra och en halv timme och är piggare än på flera veckor. Det finns motorer inuti mig jag inte kände till. Jag tar vårskorna. Solen strålar när jag glatt missar vagnen och promenerar uppför Aschebergsgatan. Snö och regn, sa SMHI; jag skrattar högt åt allt som bubblar i magen och skrämmer pensionärer med hundar. Tjugo minuter senare kliver jag in på Forum och tänker att alla är mina vänner här. Det är så vackert. Solljuset i stora salen! Jag stannar och stirrar, jag badar i det. Jag är till hundra procent övertygad om att det inte kan finnas någon plats på jorden som är vackrare än denna, i just denna stund.

Kurserna är fantastiska. Jag blir bekvämare och mjukare för varje lektion vi har. På första lektionen hoppar Sandra och jag runt som små bollar. Jag får bara inte plats med all lyckan och hur kan jag inte vara trött? Jag är inte trött, jag är euforisk. Det blir lunchpaus; jag drar mig undan, äter mina köttbullemackor i en soffa i källaren och trivs så bra med det. Jag måste. Det blir för mycket. Jag går i spinn alldeles, allting känns. När jag blir ensam kan jag sjunka ned i mig själv lite igen.

Och: Alla små minimöten med arrangörerna. Kramarna. Det är så mycket som ska fixas och ordnas emellan allting, beslut som måste fattas genast. Allting blir gjort. Och det som inte blir gjort, är inte viktigt. Har du ätit, frågar vi varandra, har du vilat? Vill du dansa? Halv tre på lördagsnatten sjunger jag blues. Jag vågar egentligen inte stå där själv men blir övertalad av Lisa, som vet hur hon ska lägga orden. Jag är så tacksam att jag blev sedd i det: Att jag inte vågade, men längtade. Jag blev sedd i det.

När jag går hem är dansgolvet nästan tomt. Jag dansar några sista danser med Evelina och använder hela golvet. Det är så roligt, så vansinnigt roligt. Sen kommer Manhattan och jag går sönder lite, men bara lite; också det är del av allt det stora.

Nästa morgon blir jag mött med förvåning: "Du är här! Du var ju kvar senare än jag igår". Ja; var skulle jag annars vara? Det är ingen ansträngning att gå upp ur sängen. Glädjen drar tag i mig. (Jag behöver ingen sömn. Jag går på glädje - glädje och socker, tack och lov finns det en gigantisk godispåse i kommandocentralen. Och massage! Jag får dubbelmassage av mina funktionärer Mio och Selmar och det ser förmodligen helt vansinnigt ut. Jag önskar att det fanns kort på det.)

På söndagmorgonen har vi en knepig lektion med turer som jag inte alls förstår. Först blir jag arg på mig själv, som jag alltid blir av att inte lära mig allt genast eller helst igår. Sedan plötsligt: det växer en acceptans i mig att jag inte ens behöver kunna det här. Jag fick inte någon av de där två knasiga turerna att funka; varför är min underliggande tanke automatiskt att jag är sämst nu? Att jag inte får dansa mer nu? Att jag inte borde vara här, att jag inte förtjänar min plats - att det över huvud taget skulle vara möjligt att förtjäna denna plats som är min. Nej. Kanske var det något annat jag skulle ta med mig från den här lektionen. Kanske blev jag en lite bättre förare för att jag började tänka på min följares balans? Kanske fick jag öva på att inte försöka flytta på min följare med kraft? Eller kanske, kanske att jag hamnade på den här lektionen bara för att det skulle få växa en acceptans i mig.

Sista lektionen för helgen i min grupp handlar om connection. Fortfarande i detta magiska ljus som flödar ändlöst in genom fönstren. Jag ser mig omkring. Nu händer det, tänker jag, nu händer det faktiskt. Att man väljer om man vill föra eller följa och inget av det är något konstigt. Man dansar med män och kvinnor lite som det faller sig. Vi gör det faktiskt. Vi skapar något nytt här. Åh, vad jag längtar efter att vara med och skapa den här underbara bluesfamiljens framtid.

Vi inleder tedansen med att sjunga Didn't Leave Nobody But the Baby trestämmigt. Precis som när jag sjöng på natten är det magiskt att sjunga till dans. Om det har jag redan skrivit precis vad jag kände, i ett tack på facebook: After Hannah, Sandra and I had stopped singing, people came up to me and told me how magical they thought it was. I'm immensely happy and flattered that you liked what we did, but it couldn't - it just couldn't have been more magical for you dancers and listeners than it was for me. It was such a privilege to stand up there on stage and sing and watch you all move so softly, quietly, beautifully to the music we were making. So thank you for your time, your attention, your compliments, your love. I don't think this'll be the last you hear from us. (Här kan man se och höra.)

På tedansen dansar jag med Adamo, en av lärarna, och jag flyger. Jag känner mig stark och lätt som en fjäder, jag vet inget bättre sätt att uttrycka det. Det är så ljuvt. Och det med fjädern - det är så känsligt, fortfarande, jag önskar att det inte var det men det är det. Förlåt för att jag är så känslig. Övervikten som de flesta av dansarna inte såg för att de inte kände mig då ... från kroppen är den borta sedan ett år men i hjärnan är den kvar ibland, inte så ofta längre men den är kvar ibland, det är bara ett år trots allt - och jag kan inte glömma att det är önskvärt att vara lätt, alltid lättare - jag önskar att det inte var så känsligt men det är känsligt - att jag som var dansare förr, för länge sedan, tio år sedan, med tre piruetter, stark bål och viga ben, att jag blev tjock sen (nu använde jag det förbjudna ordet till och med! Det får man inte!) - att jag inte är dansaren längre - och det händer att jag längtar efter att vara lätt som en fjäder och så vet jag att jag inte är det - ja förlåt - men de stunder då jag verkligen får känna mig som en fjäder, de gör mig lycklig. Den fjäder som är grundad samtidigt. Alltid en grundad fjäder. Den lättflyktiga saknar jag aldrig.

Det blir kväll. Helgen har varit så kort och samtidigt så lång: den gick fort över, men ändå hann så obegripligt mycket hända. Så många möten. Så mycket kärlek. Vi har burit möbler och packat dekorationer. Nu sitter vi och äter stora lass med paj, alla arrangörer som är kvar, lärarna och några strödansare som inte kunnat slita sig. Alla äter paj och sedan sitter Mattias vid pianot. Jag dansar med Jason, från San Diego, vår mest långväga gäst som har en helt underbar, mjuk talröst. Sen vill jag sjunga. Jag sjunger. Vi tar om nattens två låtar som ligger färska i minnet. Sedan vill jag sjunga ännu mer. Feeling Good, säger jag, i G moll. Jag sjunger. Vill aldrig sluta. Det är så, så roligt.

Jag tror att vi verkligen gjorde det, jag tror att vi verkligen skapade det varma, öppna event vi drömde om. Vilken lycka att se drömmarna fyllas av verkliga människor och komma till liv genom dem. Sedan ska jag komma att säga att jag har haft en av de bästa helgerna i mitt liv. Många helger har varit en av de bästa i mitt liv, för jag är en person som är välsignad med många väldigt lyckliga dagar. Och det här är tre av dem. Tre så väldigt, väldigt lyckliga dagar.

blues garden del 3: söndag



Söndag i bluesträdgården: Ännu mer fantastiska kurser, en liten tupplur, våra armband (grönt för följare och lila för förare - inte som ett måste för kursens skull, utan frivilligt, för den som vill visa vilken eller vilka roll/er man trivs med) som Sandra virkat, mys och häng till lärarnas "blues talk", tedansfika, tylltaket som liknar gigantisk spindelväv på golvet nu, massage av trött arrangör, avslutningspaj vid halv tio på kvällen till alla som är kvar.

blues garden del 2: lördag



Lördag i bluesträdgården: Kurser hela dagen i det magiska ljuset, mer blommor överallt, trötta arrangörer och funktionärer i en soffa, Det blev handgemäng! på scen.

Lake Street Dive | I Want You Back

veckan som gick



Börjar veckan med eftermiddagsfika med en av de två personer jag allra mest längtar efter att få träffa efter en tokig helg.


Tisdag och bluesträdgårdsmästarna läser utvärderingar. Så jäkla fint alltihop, vi får vettiga synpunkter och åsikter och massvis med kärlek.


Sen blir vi kvar till sent och plockar ned några kvarblivna dekorationer ... Eller kanske mest hänger, jag vet inte. :)


När jag kommer hem är klockan två eller sådär och jag tycker att det är rimligt att sätta mig och äta nattamat och redigera bilder. Så då gör jag det. Visst finns det nackdelar med att vara sångpedagog och ofta jobba kväll, men det finns stora fördelar också. T.ex. att man inte jobbar på morgonen ...


Dagen därpå har vi premiärspelning med Kristin Ladström band. Mer bilder kommer!


På torsdagen efter en lång arbetsdag tar helgens och gårdagnattens sömnbrist slutligen ut sin rätt och jag känner mig som på bilden ovan. Trött, så trött. Men sedan fick jag avsluta kvällens körrep i ett soffhörn, och jag fick göra det omhållen av en bas i vars bröstkorg det mullrade mjukt när vi sjöng Wild Mountain Thyme. Och det fanns energi att hämta i det, energi som jag orkade gå hem med.


Söndag och övningskörning. Egentligen skulle vi till Kungälv, men så hann jag inte byta fil på ett ställe, blev glad åt äventyret och tyckte "vi kör åt det här hållet istället!". Vi kom till Härryda, sen var jag trött och vi fick ta paus.

Viba Femba | Oberoende vad fursten säger

blues garden del 1: fredag



Fredag i bluesträdgården: Fantastiska dekorationer, fika i mängder förstås, Kristian och Adamo DJ:ar, Christoffer Johansson på scen.