vinterns morgonpromenader

I december och januari när det var som mörkast blev det inte mycket av morgonpromenaderna, eftersom jag inte går i mörkret (och dessutom var jag förkyld och trött). Och usch, vad mörkt det var. Och trots att man vet att det har vänt, att det borde bli ljusare, märker man ingen skillnad alls från dag till dag. Misstaget man gör då: att man tror att det ska gå så långsamt sedan också. Men man glömmer att när det väl börjar går det fortare och fortare för var dag, man glömmer hur ljuset liksom dundrar ned över en plötsligt. Det är bland det mest magiska jag vet.

I förmiddags när jag var ute dallrade våren över gatorna så tydligt att jag blev sådär luftknarkig som jag kan bli ni vet, när man liksom inte kan dra in all luft man vill i lungorna, att det inte får plats. Nu kommer den.

Frida Sundemo | Indigo