vokalensemblen sots femte konsert

Vi hade konsert med vokalensemblen Sot! Ni vet, de där som jag allt som oftast bara ser mig omkring (lyssnar mig omkring?) när vi repar och tackar min lyckliga stjärna för att jag får musicera ihop med? Det är en ynnest. Och jag har så roligt.


Till årets projekt hade vi inte valt så många nya låtar utan jobbade istället med våra favoriter ur repertoaren, stycken som behövde få komma tillbaka för att vi kanske inte helt gjorde dem rättvisa sist - eller tvärtom, som var så underbara att sjunga och flöt så lätt att vi bara var tvungen att göra dem igen.

Mina favoriter ur programmet var And the Swallow av Caroline Shaw, Soneto de la Noche av Morten Lauridsen, Underneath the Stars av Kate Rusby, And So it Goes av Billy Joel, Rheinbergers Abendlied, Pearsalls Lay a Garland och och och - nej, det var för mycket jag tyckte om för att kunna välja.


Manskören sjöng Poulenc, det var ej fult!


Och vi sjöng Var inte rädd för mörkret av Karin Rehnqvist.


Efteråt (när vi kramat alla vänner och familjemedlemmar som var där - vi fick så fint, så fint beröm, det var många som tyckte att vi blivit riktigt samsjungna nu, och det tycker ju vi med, oftast) tog vi med oss några vänner och partners och gick till Tullen för att äta middag och dricka öl och umgås.






Christin är en sån otrolig publik för övrigt! Nickar och ler och peppar och gråter och njuter. Det är så fint att titta på henne när hon sitter i publiken.







Hur fina är de inte allihopa?!


Ulrik, den stackaren, kunde jag knappt titta på alls under konserten, för han satt bara och skrynklade ihop ansiktet i försök att inte börja storgråta, så fint tyckte han att det var. Alltså <3


Och det var den vokalensemblekonserten det! Så glad och tacksam för dessa. I augusti ska vi ha solförmörkelsekonsert! Och i december blir det julkonsert igen. Det kan man ju börja se fram emot redan nu. I alla fall nästan. Om man är jag. :)

The Paper Kites | Deep Burn Blue

hav och konserter i april

I början av april hann jag med en hel del fint utöver påsken och jobbet och sånt.


Bland annat åkte Lisa och jag till Öckerö på torsdagsutflykt för att andas in havet, röra på kroppen och samla Hittautkontroller.




Är så glad att vi fick sånt här väder och att jag anstränger mig för att komma ut. Februarimars (den förhatliga femte årstiden, som alla som känner mig har hört mig tjata om) var lång och hård i år och varade en bra bit in i april, och att röra på sig i naturen med gott sällskap är en av få saker som hjälper lite.


En annan sak är en impromptu brunch med min älskling en vanlig vardag (ett par bestående av en kulturarbetare och en utvecklare med flextid kan göra sånt). En vegansk English breakfast och en hög med pannkakor att dela på tack.


En fredag åkte jag till Lerum på ett sångjobb på en begravning. Allt var Beatlesmusik och det var en väldigt fin begravning. Jag som är lättrörd måste alltid skärpa mig aktivt när jag sjunger på begravningar, trots att jag inte alls kände den bortgångne; det är ju en så otroligt mänsklig situation och svårt för mig att inte drabbas av de anhörigas sorg. Om jag följer med i sorgen går det såklart inte att sjunga stabilt, men jag har blivit bra på att hålla fokus med tiden. Jag fokuserar på att det är en ynnest att få ha det som jobb - att hjälpa de anhöriga att sörja genom musiken, eller ge någon sorts lindring och närvaro, eller både och. Ett hantverk så gott som något.


Dagen efter en annan typ av musikalisk situation, när Ulrik sjöng hade konsert med Indiekören. Så fint och roligt. Efteråt stod jag och småpratade med en annan i kören och sa "och vilka roliga arr det var!" och hon bara "jaha, du är också musiker?". Hade aldrig tänkt på att "vilka roliga arr" inte är en fullt normal komplimang att ge efter en konsert, men det var tydligen en giveaway. :)


Konserten var på Kinesiska muren. Ett roligt ställe! Med en del sparad dekor från den långa perioden som restaurang.


Promenaden hem till Vasastan var ljuvlig.


En annan dag var det sämre väder, men jag pallrade mig ned till Trädgårdsföreningen för en promenad ändå. Ut måste man.


Och ut kommer man om man har Lisa till vän! Redan torsdagen efter var vi ute i skärgården igen (Lisa är ofta ledig på torsdagar, så vi försöker göra det till en stående utflyktsdag eftersom vi båda mår så bra av det). Denna gång: Björkö.




Lisa klappar på mjuka knoppar som alltid. :)


Och dagen efter det var det fredag igen och jag och en hel drös med vänner och bekanta var på en otrolig konsert: Spöket i Köket tillsammans med Åkervinda på Musikens hus.


Ett sånt jäkla röj var det! Jag fick dansa folkdans och var mycket nöjd. Har aldrig sett Spöket i Köket live förut och vill genast göra det igen.



Som sagt: musik, natur och sällskap, det är det jag behöver. I tunga perioder som i glada. Men nu är februarimars äntligen slut! Och allt det roliga ligger framför oss.

The Paper Kites | Give Me Your Fire, Give Me Your Rain

trettondagsbalen

Baldags igen! Den här gången var jag lite osäker på om jag hade lust, det är så himla dyrt och ju inte alltid en toppendanskväll (otroliga musiker i storbandet såklart, men repertoaren är tråkig, det är för mycket crooner och pop och för lite riktig swing). Men när David blev sjuk och ville sälja sin biljett för halva priset bestämde jag mig lite spontant samma dag för att gå med.


Och det är jag jätteglad för, för konserten som inledde kvällen var fantastisk! Det var Symphonic Stomp, folkmusik skriven och/ eller arrad för symfoniorkester, med Operans orkester under ledning av Karl-Johan Ankarblom och med riksspelmannen Görgen Antonsson som solist. Nejmen det var så underbart, jag var helt musiklycklig och bara njöt i fulla drag. Folkmusik och symfoniska instrument? What's not to like?


Efter konserten blev det gruppfotostund förstås.


Denna omedvetna färgmatchning från Anna-Karin, Lisa och Malin!


Alf kom förbi och fotobombade. :)



Gullisar!


Till och med jag fastnade på bild!


Och sedan började dansen på stora scenen, som vanligt först till wienerorkester. Men vi hölls inte där särskilt länge, för ...


... det var ju folkmusik på lilla scenen! Nytillskott för i år och det var så trångt därinne att det kändes som att det var fler som ville dansa polska och schottis än vals. Rimligt!


Jag försökte fånga några av vännerna i vimlet när jag inte dansade själv:




Lurigt det här med dans ibland. :)




Alltså de här musikerna var SÅ OTROLIGA. Så glad att få dansa till deras musik och inte bara sitta still och lyssna på den. Och som det så ofta blir med livemusik till dans spelade de mycket längre än det var annonserat. :) Jag vet ju själv hur det är! Man ger och ger, och dansarna ger tillbaka och ger tillbaka och man kan fortsätta hur länge som helst, känns det som.



Men när musikerna till slut gav upp packade jag ned kameran och gick in på stora scenen för att dansa swing. Vilken kväll!

Gävle Symfoniorkester & Görgen Antonsson | Vals: Stortut