on boredom, plasticity, stillness and hope

I just survived a hemtentavecka (it's a kind of written exam - answering a couple of questions around the course material; most often for us, each answer should be roughly two pages, so it's really not a lot), and I struggled. I didn't struggle with the writing or reasoning itself (although I did have to fight with words like purposive, vicissitude and constitutive), but I really struggled to get started at all. I always procrastinate, I always do them last minute; that's pretty much how I've handled school my whole life. But this time felt different. My brain felt more unwilling than ever, it just didn't want to do any work at all. I feel like I've gotten more stupid during the pandemic? Like my brain has lost the capacity to do anything that is the tiniest bit difficult at all. There's no strength in there to push through resistance. I don't like it.

I came across an article by Ellen Cushing in the Atlantic from March about exactly this: "'We’re all walking around with some mild cognitive impairment,' said Mike Yassa, a neuroscientist at UC Irvine. 'Based on everything we know about the brain, two of the things that are really good for it are physical activity and novelty. A thing that’s very bad for it is chronic and perpetual stress.' Living through a pandemic - even for those who are doing so in relative comfort - 'is exposing people to microdoses of unpredictable stress all the time,' said Franklin, whose research has shown that stress changes the brain regions that control executive function, learning, and memory. [...] Prolonged boredom is, somewhat paradoxically, hugely stressful, Franklin said. Our brains hate it. 'What’s very clear in the literature is that environmental enrichment—being outside of your home, bumping into people, commuting, all of these changes that we are collectively being deprived of - is very associated with synaptic plasticity', the brain’s inherent ability to generate new connections and learn new things, she said."

And I felt (maybe strangely?) relieved when I read this. It felt good to know that I'm not alone; to know that I'm not the only one who's been made less ... functional by boredom. (She also writes about living through the pandemic with "obscene privilege" which I can very much relate to as well.) I'm also thinking about how good the brain is at adapting. Once life starts back up again, my brain will get used to those situations again. And all the people I meet, and all the impressions of the outside world, will hopefully help my brain train that beautiful synaptic plasticity again. I can't wait.

Speaking of hope, Austin Kleon wrote so beautifully recently about being dormant, not languishing. (Read it, it's really good.) "It is a mistake and a misreading of nature to think that you, a living creature, will be flourishing all the days of your life." ... I know that demanding of myself to be productive and happy right now, is asking way too much. I'm working on allowing myself to be dormant. That permission feels important. Difficult, but important. When I reach it - in short periods, before I lose hold of it again - it's such a relief.

There's a certain kind of faith in being dormant, too.

When I look back at my life, certain years shine brighter than others: Years when everything happened, years when I was at my most alive. Between those years are periods of calm. That is when I recharge my batteries, but while it's happening it doesn't feel that anything is charging at all, it just feels like stillness - or worse, like nothing. It's only after the calm period is over, that I understand that the stillness is fertile soil for all the life-affirming intensity that comes after.

Recently, while I was looking for something different (hiking pictures!) in my blog archives, I found (again - I keep finding it when I need to, then forget about it again until I need it next time) this quote in a blog post from early 2017: "Listening to: My 2014 playlist. So many good things happened in my life that year (good things happen most years, but 2014 was exceptional for my personal development) and I'm trying to get back to the feeling I had then - that anything's possible and that everything fun is ahead of me." Reading this, I remembered that the first few months of 2017 were actually rather meh. And 2014, one of the shiny intense years in my life, then seemed like a faraway dream that I wanted back.

Little did I know that I would find myself in the most shiny period ever (so far!) just a few months after writing that. Early 2017 were the last months of a dormant period but I didn't know that then; I longed for the feeling I had in 2014 and didn't know that
all
the
most
fun
I've
ever
had
was going to start happening in just a few months.

Soon, friends. Soon. Soon, brain, you'll get to stretch and exercise and learn and experience and develop and practise again. And then we have some work to do in repairing this broken world.

Soon.

det gäller ju inte livet

Jag har fått en sådan stark "det gäller ju inte livet"-känsla på senare. När det kommer till små vardagsproblem och sånt, ni vet, sådant som jag kunde stressa upp mig för så väldigt mycket förr. Dåliga beslut, förkylningar, räkningar, oro över vad den eller den ska tycka om mig och mitt arbete, missade möjligheter, somliga dagars avundsjuka över att alla andra är bättre än jag och sånt. Det gäller ju inte livet. Kommer det med att bli äldre? (Lite äldre i alla fall, så värst äldre är jag ju inte än.) Att man blir medveten om sin egen dödlighet på något vis - att det blir tydligt att alla man känner ska bli sjuka och dö, så att allt som inte gäller sjukdom, olyckor och död är det inte någon större fara med? Så kanske det är; jag har inte varit i den här åldern förut och kan inte riktigt jämföra.

Hur som helst tänker jag att väl någon kunde ha sagt hur enkelt allt blir när man växer upp (om man har haft en priviligerad bakgrund så som till exempel min)? Jag minns det bara som att folk jämt sa "njut nu medan du är ung, sen blir det värre" och sånt. Och nu i nutiden träffar jag ibland personer som längtar tillbaka till sin tonårstid, eller sin barndom, för att då var allt så "enkelt" och "fritt". Jag känner mig som ett frågetecken inför den känslan.

Alltså. Jag hade det ju fint och bra som tonåring också ... Verkligen! Men OMG det är så himla mycket bättre nu. ALLT är bättre nu. Jag fattar så mycket klokare beslut nu. Har ännu roligare och finare relationer; tar det så lugnt - och har samtidigt så mycket äventyr. Motgångar påverkar mig mindre medan glädjeämnena gör mig precis lika glad som förr och lyckan stannar längre hos mig.

(Och det är VERKLIGEN mycket enklare nu än när jag var liten. När jag var yngre var alla problem helt gigantiska. Det fanns ju liksom inget perspektiv. Har ni andra alltså glömt hur tungt allt kunde vara, och hur dramatiskt och jobbigt, när man var barn och tonåring - eller var det kanske bara jag som var sådan? :))

om att ge ut och fylla på

Jag har varit lite hängig den senaste veckan (fast fortfarande ofta glad, men med en liksom lite hängig grundkänsla), och igår kom jag på vad det beror på. Det beror på att nu är den tid på terminen då jag är liksom uttömd. Uttömd på att ge. På lektionerna jag håller får jag lust tt säga att nej tyvärr! Jag kan inte inspirera, motivera, förklara, visa, svara på NÅNTING mer. Det är slut med det, återkom nästa termin! Fast det svarar jag förstås inte. Det finns ju energi och sådant att hämta därinne trots allt ... men det känns som att det är slut.

Jag behöver helt enkelt fylla på.

Jag har t.ex. gått och tänkt på att jag har blivit helt fördummad för att jag inte läser något längre. Jag brukade vara så hiiimla smart - och med det menar jag inte primärt allmänbildad, fast det brukade jag också vara, utan att tankarna liksom gick fortare ... upplevde jag det som. Som att tankarna kunde kränga sig i krångligare banor. Nu händer inte det lika ofta: tankarna går mer rakt fram, eller hur jag nu ska beskriva det. Mer praktiskt och mindre intrikat. Och jag saknar det. Jag känner mig dummare.

Och så den här känslan av att jag verkligen inte har lust att ge nånting.

Jag vet att det finns lärare som hävdar att de får tillbaka lika mycket som de ger. Och det kan jag ju säga direkt, att så är det inte för mig. I det ideala läget - på vissa av mina jobb - får jag tillbaka väldigt mycket. Och det är mina roligaste jobb. Men det är ju ändå så att det kostar mer än det ger att jobba. Annars skulle jag väl betala för att få jobba och inte tvärtom, om det gav mer än det kostade? Eller? Jag kan inte låta bli att tänka att det här med att man får tillbaka lika mycket som man ger är en del av den självuppoffrande medmänniskaroll som man ibland förväntas kliva in i som lärare. Jag känner i alla fall inte så. Jag ger SÅ HIMLA MYCKET som sångpedagog, körledare och musiklärare. Jag får ofta höra det: att en av anledningarna till att folk vill sjunga med mig är för att jag ger så mycket glädje och energi. Och det är ju precis så jag vill att det ska vara. Jag tycker bara att det måste få vara okej att känna, och säga, att det faktiskt kostar mig energi, att ge så mycket av den. Det är ju bara rimligt i ekvationen.

Alltså: Jag behöver fylla på.

Jag längtar så mycket efter att ha sånglektion där jag bara gör en massa konstiga ljud som jag inte har gjort förut (för det är så skönt! Det är svårt att förklara för den som inte har upplevt det men det är så skönt), läsa böcker, spela instrument hemma ensam, gå på museum, dega i soffan och titta på film, pyssla, sortera bland mina pysselgrejer (konstig grej kanske men väldigt vilsamt för mig), spela brädspel, gå på julkonsert samt göra ett eller annat collage. Kanske lära mig en eller två saker och inte lära någon annan nånting. Bara hälla i kunskap och inspiration i mig själv. Mmm, vad gott. Snart snart är det jullov.

Celtic Woman | the Wexford Carol

om att börja träna igen

Längre titel på detta inlägg: Om att börja träna igen, eller, till indoor walkingens lov. :)

När jag hösten 2011 började träna med min fjärde (!) sjukgymnast, tränade jag samtidigt på Friskis. Efter bara några månader förbjöd han mig. I nuläget finns det ingenting du kan träna, sa han - ingen träning som du inte bara får mer ont av, och lär musklerna att göra ännu mer fel.

Han var den första av de fyra sjukgymnaster jag träffat som kunde förklara för mig varför jag fick ont i ryggen och vad jag skulle göra åt det. Han var den enda som sa varför mina stackars trötta muskler gör som de gör. Han gav mig hopp om att bli helt smärtfri. Och dessutom kan han trycka bort den mest akuta smärtan. Som ni förstår blev hans ord ganska snart min lag, och när han förbjöd mig att träna på Friskis, så grät jag över hur tjock jag kände mig, hur ännu tjockare jag skulle bli och hur generellt allt jobbigt var med att både ha ont i ryggen och PCO-S samtidigt .... men jag gjorde som han sa.

Och nu mår jag bättre.

Det vill säga: Jag kommer alltid vara tvungen att akta ryggen. Jag kommer alltid vara tvungen att tänka mig för när jag är ute och går; gå med långa steg och pendla med armarna. Efter några nätter i en mjuk säng (till skillnad från min egen, perfekt hårda, av Johan och Daniel specialbyggda säng <3) får jag ont. Jag måste hålla på med sjukgymnastövningarna med jämna mellanrum och behöver få massage för ländryggen, lårens utsidor och rumpan (det är dit som spänningarna klättrar när jag använder musklerna fel) då och då. Jag kommer aldrig kunna träna igen som jag gjorde på gymnasiet när jag dansade balett, showjazz, modern dans och stepp fjorton timmar i veckan (och förträngde hur ont jag hade).

Men jag är så hoppfull nu. Även det som inte fungerar helt bra, tror jag kommer bli bättre bara jag fortsätter sköta mig ordentligt. På det stora hela, jämfört med hur det har varit, är skillnaden så stor att jag inte upplever som en person som har ont i ryggen längre.

När jag inte rör på mig ordentligt känner jag mig som en tung kluns, trött och andfådd. Så i juni i år bestämde jag mig: Det måste gå att hitta en träningsform som fungerar! En som jag inte får ont av (alltså, en träningsform där jag hela tiden kan kontrollera magen och ryggen så att jag använder rätt muskler). En som är lustfylld och musikalisk och jobbig, så jobbig att jag kan ta ut mig helt och hållet, men helst en man inte kan mäta några resultat i.

Jag började med indoor walking-pass. För på sjukgymnastgymmet finns det en crosstrainer som jag får lov att träna i som uppvärmning, och som inte gör ont, för eftersom man bara står och gör ungefär samma grej kan jag tänka ungefär oavbrutet "engage your core, engage your core" (vilket är bluesdansprat, som jag tycker är bättre än den klassiska "spänn magen". "Spänn" låter forcerat och hård medan "engage" låter aktivt och följsamt).

Och jag blev helt frälst! Alternativ titel på detta inlägg: Om att börja träna igen, eller, till indoor walkingens lov. :)

Jag märkte att jag blev helt slut, på ett sätt som gör mig glad efteråt, och som inte gör ont, utan att jag behöver ha tråkigt under tiden. OMG! It's like magic!

Indoor walking är ju en typ av pass där ledaren väljer musik, var på walkern man ska hålla till vilken låt, och hur tungt det ska kännas. Och så behöver jag bara göra som de säger och trampa på i takt till musiken - vilket ger mig tid att kontrollera att jag gör rätt med ryggen och magen. I övrigt är det bara att kötta.

Och allt går i takt. För mig är det så fruktansvärt viktigt att allt går i takt; att det känns rimligt att ta stegen i den takt som musiken har. Och gud vad många gympapass jag har varit på där jag har känt "men det här går ju inte att göra i takt till musiken?" (och där ledaren inte heller har gjort övningen i takt till rytmen, utan bara använt musiken som någon sorts pepp). Det funkar INTE för mig. Jag behöver drivet i musiken.

Dessutom får mina prestationskrav ingen näring över huvud taget. Eftersom man bara skruvar på en ratt utan siffror på, kan jag inte veta hur tungt jag trampar jämfört med förra träningspasset. Vilket är rätt nyttigt för mig. Jag kämpar nämligen inte hårdare när jag försöker nå upp till ett visst bestämt resultat, eller slå något rekord från förra gången - tvärtom, om jag inte orkar "lika mycket" som förra gången, känns det som ett misslyckat pass, och jag blir mindre motiverad att gå tillbaka nästa gången. Men nu vet jag inte ens hur tungt jag har trampat! Jag vet bara att det känns som att jag har tagit ut mig till max.

Tänk om jag inte hade hittat en träningsform som passade? Det finns så många sätt som en träningsform inte passar för en person - så mycket som ska klaffa. Och nu har jag hittat en där allt klaffar? Jistanes vilken tur! Det kan jag allt ha efter alla de här åren med värkande rygg och dålig kondition. Indoor walking! Jag älskar det! Jag blir helt slut, varenda gång. Vill aldrig sluta.

(Och om musiken är dålig går jag helt enkelt bara aldrig på den ledarens pass mer, så är musiksmaksproblemet löst. :))

mörkt och regnigt och mycket

Mörkt; för allt som händer i världen. Förfärliga attentat i Beirut, Ankara, Paris och tusen platser som bedöms alltför oviktiga för oss här i Sverige för att jag ens ska höra något om dem.

Regnigt; för blöthösten som är här nu och som jag vill krypa undan ifrån, in under täcken i trygg värme, och stanna där.

Mycket; för allt i det här livet som pågår. Jag harvar runt mellan mina jobb, dansen, fika, Malmö, kören, vänner, hemma och under tiden dör människor. Hur kan jag ha haft sådan tur?

The Gloaming | The Sailor's Bonnet

om PCO-S

Vi börjar i tonåren.

När jag var femton tyckte jag att "men nu när man har haft mens i några år, ska den inte börja komma lite mer regelbundet då? Det är ju knas att det går ett halvår emellan". Jag gick till ungdomsmottagningen, blev undersökt och fick veta att det var helt normalt och att växer bort - mensen stabiliserar sig när man blir äldre. Skönt, tänkte jag.

Två år senare. Jag tänkte "men nu kan det väl ändå bli stabilt?". Gick till ungdomsmottagningen - en annan, som låg närmare gymnasiet jag gick på - blev undersökt och fick veta att det är helt normalt och går över av sig själv, men att det är bättre för kroppen att ha mens regelbundet än att inte ha det. Jaha, vad gör man åt det då? Tja, är man i en relation kan man ju lika gärna ta p-piller, förklarade gynekologen. Jaha, det låter ju praktiskt. Så då gjorde jag det.

Jag grät bort den vintern och förstod aldrig varför. Det måste vara för att jag är sämst, tänkte jag. Sämst på att sjunga, sämst på att dansa, sämst på att skriva reportage (saker som ligger nära till hands att värdera sig med om man som tonåring går på musikalgymnasium och jobbar på GP:s ungdomsredaktion). Jag grät hela tiden, orkade ingenting, ville ingenting. Förhållandet jag var i tog slut förstås, bara för att allt var så jobbigt hela tiden (fast jag tänkte förstås att det var för att jag var sämst). Och när förhållandet väl tagit slut var det ingen idé att fortsätta med p-pillren. Det var samtidigt som våren kom, och det var väl inte så konstigt att jag slutade gråta i samband med att det blev ljusare ... tänkte jag, och såg aldrig kopplingen.

Det gick några år. Året efter gymnasiet gick jag till en tredje gynekolog och undrade vad jag egentligen skulle göra åt det här med att jag hade mens så sällan - nästan inte alls, faktiskt, vid det laget. Det går över av sig självt, fick jag veta. Jaha. Ok. Jag fick utskrivet gulkroppshormon som jag tog var tredje månad, för att sätta igång en sorts mens, eftersom det visst var bra för kroppen. (Det var för övrigt meningen att p-pillen skulle ha startat någon sorts rimlig menscykel som skulle kunna fortsätta även efter att jag slutade ta dem, men så blev det inte.) (Mensen som jag fick av p-pillren och av Gestapuran var för övrigt HELT BISARR. Jag var knockad i sju dagar och hade galet ont.)

Vi spolar fram till 2008, då jag ska fylla 24. Jag har en ny relation, drömmer en förfärlig mardröm om att bli gravid och bestämmer mig för att det här med p-piller var väl praktiskt ändå? Träffar en barnmorska på min nya vårdcentral. Hon säger "du, det är säkert ingen fara, men det här med att du knappt har mens alls, det bekymrar mig lite. Går det bra om jag sätter upp dig på en tid hos vår gynekolog?". Och jag minns att jag tänkte: "någon vill ge mig vård utan att jag behöver krångla för det? Jamen kör bara!".

Sedan satt jag där, i det där rummet, hos den där gynekologen, där jag skulle sitta så många gånger sedan. Gynekologen ställde en massa frågor. Jag förstod inte vad det var hon ville komma åt, men svarade så gott jag kunde. Ja, jag tränade mycket under gymnasiet, och försöker hålla igång nu också. Nej, jag tycker inte att jag äter mer godis och onyttigheter än andra. Och sedan frågade hon: "Tycker du att du, trots att du tränar och inte äter så onyttigt, går upp i vikt lite långsamt hela tiden?" och jag bara JAAAAA! Precis så är det! Varför går jag upp i vikt hela tiden?
- Jag ska undersöka dig och vi ska ta några blodprov för säkerhets skull, men jag är ganska säker på att du har PCO-S.

- ???

Ultraljudet är SUPERTYDLIGT. Man ser folliklarna som små svarta bubblor - alltså jag kan peka ut dem själv (insert förtvivlan över att jag gick till tre (3) gynekologer före detta; samtliga gjorde ultraljud och ingen såg detta. WHAT?). Mitt blodprov var lika supertydligt. Jag har oregelbunden (eller helt frånvarande) mens och dessutom vuxen-akne och övervikt kring midjan (min gynekolog berättade långt senare att hon såg på min kroppsform när jag kom in i rummet att det rörde sig om PCO-S). Jag är helt enkelt ett fullkomligt praktexempel.

PCO-S, eller Polycystiskt ovariesyndrom, är ett himla tråkigt syndrom som har med hormonell obalans att göra. Vad min gynekolog har förklarat är att jag producerar för mycket testosteron i äggstockarna, vilket ger en massa annars traditionellt manliga effekter, t.ex. butfetma. Man kan få typiskt manlig hårväxt också, mustasch och sådär, vilket är den enda grejen med PCO-S jag inte har. Det finns inget botemedel, utan man får bara hålla på och ha sin PCO-S.

Aknen bekymrar mig egentligen inte så mycket. Alltså, det är väl klart att det vore kul att ha fin hy automatiskt, men ... jag har vant mig, jag kommer aldrig vara helt utan finnar varken i ansiktet eller på ryggen. Och finnarna kan ju inte skada mig. Övervikten däremot, kan det.

Min gynekolog berättade att mitt sockersug är mycket högre än andras, samtidigt som allt jag äter fastnar. Och inte på några bra ställen, traditionellt kvinnliga ställen som låren och höfterna där det inte påverkar hälsan i samma grad, utan runt magen. Insprängt mellan organen, där som det är som farligast att ha extra fett. Det är det fettet som man får hjärtkärlsjukdomar av, har jag förstått. Det är väldigt vanligt att folk med PCO-S får problem med fetma, och sedan diabetes och så vidare. Det är tråkigt att tänka på det. Och eftersom det inte finns något botemedel får man bara hålla på och träna och äta nyttigt så mycket man nu orkar. Och det är det som känns så kämpigt ibland. Att jag tränar och promenerar och försöker äta nyttigt och ändå går upp i vikt.

Det är nämligen så, att den hormonella obalansen direkt har med midjemåttet att göra (alltså inte egentligen vikten, för att vara noggrann, utan midjemåttet. Men jag säger ändå oftast "gå upp i vikt" eftersom det trots allt sitter ihop): ju större midjemått, desto mer obalans, desto fortare lägger man på sig mer, desto mer obalans blir det, desto fortare lägger man på sig och så vidare och sedan sitter man där med en övervikt som man inte riktigt fattar hur det gick till att man skaffade sig.

Fattar ni? Man fastnar i det. Jag känner det själv, jag har gjort den där resan några vändor. Först går jag upp i vikt låååångsamt och sedan, nästan utan att jag hunnit märka något, går jag upp i vikt fort och sedan fort. Och sedan är jag tjock.

Innan någon börjar påpeka att det låter som att jag tycker synd om mig själv: JA! Jag tycker synd om mig själv. Trots att det finns tusen värre sjukdomar att ha. Det får ni tycka vad ni vill om. Ibland är jag glad att det inte är värre. Men ibland tycker jag så himla synd om mig själv.

Och nu då? Tja. Det går ganska bra. Jag gjorde en vända till med p-piller där kring 2008, eftersom jag inte hade fattat då att jag blir deprimerad av p-piller (OCH INGEN HADE TALAT OM DET FÖR MIG). 2008 är ett förlorat år i mitt liv, kan man säga. Jag härdade ut eftersom jag trodde att min kropp skulle må bra av att få regelbunden mens (så sjukt himla duktig flicka-syndrom), men när jag inte stod ut längre ringde jag min psykolog och sa "du ... jag tror inte jag mår så bra av det här". När jag berättade hur jag verkligen mådde, hur mycket jag grät och att jag aldrig ville gå ut, sa hon att jag skulle sluta med p-piller ögonblickligen. Tre veckor senare var jag mig själv igen. Men mensen jag hade fått av p-pillren försvann igen, såklart.

I princip fungerar det såhär: om jag väger runt 65 kilo, har jag någotsånär regelbunden mens (varannan eller var tredje månad). Om jag väger runt 70 eller mer, har jag inte det. Knäppt va? (Och därifrån, sedan, går det fort. Över 70 kilo, så väger jag plötsligt 75. Schwipp säger det bara.) Jag har accepterat att det verkar vara omöjligt för mig att hålla vikten. Eftersom jag inte har någon lust att helt utesluta glass eller lösgodis ur mitt liv, så går jag upp i vikt. Och sedan anstränger jag mig för att skära ned på sockret ett tag och då går jag ned i vikt. Jag pendlar, men jag pendlar ganska långsamt. Det är okej.

Varsågod för dagens kvinnosjukdomskunskap, alltså!

För ja: Naturligtvis tror jag att så få känner till det här, trots att 6-8% av alla kvinnor i fertil ålder har PCO-S, eftersom det enbart drabbar kvinnor.

- - -

Bilden: Tagen av Johan sommaren 2013, när mitt midjemått var som minst (sedan jag var 20 och slutade dansa 14 timmar i veckan). Då var jag nöjd. Ville inte väga mindre. Ville se ut precis sådär och vara så spänstig och orka så mycket som jag orkade då. Sedan gick jag upp i vikt igen. Tusan. Men framför allt är det skönt att veta att jag har det där tillståndet - då jag är nöjd med min kropp. Det känns tryggt, på något vis, för mig själv, att jag inte ständigt tycker att jag borde väga mindre; att det finns ett stopp för alla de där tankarna.

om fjällängtan

Höstnumret av Turist trillade in i mitt postfack. Höstiga färger, höstiga utflykter och fjäll. Höstarna verkar lämpar sig för en särskild typ av fjällreportage; lugnare, tystare, mindre äventyrliga; eftertänksamma, långsamma. När sommarnumren kommer är det gällare toner och farligare berg på bilderna. Kort sagt: de höstvandringar som porträtteras, liknar de jag själv ger mig ut på på sommaren. Jag är ju rädd för det mesta, som ni vet, jag är inte särskilt hurtig, orkar inte särskilt mycket, jag är inte nåt alls äventyrlig. Jag går långsamt. Jag stannar ofta. Jag stannar för att fotografera, för att äta choklad, för att sätta mig i riset och lyssna på musik eller tänka på livet.

Så naturligtvis, när jag läste det där reportaget, sög det till i magen. Fjället, jag måste fjällvandra. Det blev som det blev den här sommaren - jag prioriterade att känna mig trygg ekonomiskt och skaffa mig en liten buffert på bankkontot framför att fjällvandra - men som jag har längtat! Först nu inser jag att det blir ett litet tomrum i mig. Jag har inte saknat att fjällvandra så aktivt (eftersom jag har haft en fantastisk sommar). Men undertill.


Jag lyssnade på ett avsnitt av podcasten Audio Dharma för någon vecka sedan. Det handlade om not self - allt det man inte är, alla krav och förväntningar man lägger på sig, alla bilder man har av vem man är eller borde vara, hela ens påklistrade identitet. Det handlade om att se de där känslorna, se dem och låta dem flyga förbi, om att inte intressera sig för dem. Och sedan säger han:

"I'm not really my car. I'm not really my profession. I have thoughts that I'm unworthy, or I have thoughts that I'm really worthy, but those are just thoughts, it's not really who I am. [...] Meditation is such a useful place for it, or maybe some people find it by spending a long time in nature - then a similar thing happens, that we begin having a sense of shedding all these identities, all these ideas of me myself and mine, that aren't really needed. And we have an experience of being alive without them, and that sense of aliveness is meaningful, it feels good, it feels wonderful."

Jag mediterar inte, men jag hajade till när jag hörde det där. Jag vet inte hur länge han menar att "a long time in nature" är, men jag förstår det i min egen kropp: Några dagar, tar det för mig. Några dagar tar det att ramla in i det där som är mig själv renare än annars, sannare, djupare. That sense of aliveness. Just så känns det.


Och det är inte bara som jag minns det, det är så lite en efterhandskonstruktion som nu något kan bli i mitt lilla mänskliga psyke. Det står i den anteckningsbok jag hade med mig till Jämtlandsfjällen förra året. Såhär:

"Sylarnas fjällstation, söndag 6 juli 2014
Tog en kort kvällspromenad vid halv elva, bara ned till ån och tillbaka. Jag uppfylldes av fjällglädje, som alltid bara jag går ut genom dörren. Tanken kom för mig att det bara är två dagars vandring kvar och svaret i min tanke kom lika snabbt som instinktivt: nej nej nej jag vill vara kvar jag vill vara den jag är här Jag var förvånad först, över hur snabbt den tanken kom och att jag inte visste att jag kände så. Förvånad, men snart beslutsam. Det kan inte vara så att det bara är på fjället, en enda alltför kort vecka om året, som jag är den jag verkligen vill vara. Det kan inte vara så att det bara är där och då det finns plats för allt i mig och med mig. Jag måste bli den personen hemma, den personen som jag är på fjället. Den som är så grundad, så trygg och luftig; den som aldrig binder in sig, den som är på rätt plats, fri och långsam. Jag ska bli den nu. Nej, inte bli: jag ska hitta den inom mig, där jag vet att den finns."

Känslan av att vara på rätt plats. Fri och långsam. Det är en långsamhet som inte är sävlig, utan trygg. Den som är grogrunden för alla sorters idéer och passioner.


Så ni som undrar vad det är som gör att fjällvandring är så viktigt för mig, och som gör att jag säger "jag prioriterade inte det i år, men det misstaget gör jag inte om", att jag längtar till fjälls; där har vi det. Det går inte att förklara med enbart landskapet, den omtumlande känslan av att något är så vackert, så fulländat att jag inte kan ta in det. Det är inte bara luften, dofterna, känslan av att lägga sig raklång i en stickande kall bäck efter en lång stund i bastun. Det är inte bara att gå och lägga sig klockan tio för att man är så fullkomligt slut och vakna tio timmar senare helt utsövd, inte bara insikten att så länge man är torr och varm och frisk och lagom mätt har man allt.

Det är också det där andra. Faktiskt just det där som jag hört att somliga blir rastlösa och oroliga av, det som gör att vissa rentav vantrivs på fjället: att man kommer närmare sig själv. Det är det jag längtar efter. Att jag blir medveten om de underliggande tankarna på vem jag borde vara, och att de tankarna faller bort. Att jag kommer längre ned - det är så det känns: ned, inte upp. Och jag behöver det en gång om året, en påminnelse om det där, en påminnelse om att inte sluta sträva efter att i det vanliga livet komma djupare ned i mig själv.

Bilderna: Tärnasjö, augusti 2012; utsikt från Syter, augusti 2012; Caihnavagge, augusti 2013; mellan Sylarna och Blåhammaren, juli 2014.