om fjällängtan

Höstnumret av Turist trillade in i mitt postfack. Höstiga färger, höstiga utflykter och fjäll. Höstarna verkar lämpar sig för en särskild typ av fjällreportage; lugnare, tystare, mindre äventyrliga; eftertänksamma, långsamma. När sommarnumren kommer är det gällare toner och farligare berg på bilderna. Kort sagt: de höstvandringar som porträtteras, liknar de jag själv ger mig ut på på sommaren. Jag är ju rädd för det mesta, som ni vet, jag är inte särskilt hurtig, orkar inte särskilt mycket, jag är inte nåt alls äventyrlig. Jag går långsamt. Jag stannar ofta. Jag stannar för att fotografera, för att äta choklad, för att sätta mig i riset och lyssna på musik eller tänka på livet.

Så naturligtvis, när jag läste det där reportaget, sög det till i magen. Fjället, jag måste fjällvandra. Det blev som det blev den här sommaren - jag prioriterade att känna mig trygg ekonomiskt och skaffa mig en liten buffert på bankkontot framför att fjällvandra - men som jag har längtat! Först nu inser jag att det blir ett litet tomrum i mig. Jag har inte saknat att fjällvandra så aktivt (eftersom jag har haft en fantastisk sommar). Men undertill.


Jag lyssnade på ett avsnitt av podcasten Audio Dharma för någon vecka sedan. Det handlade om not self - allt det man inte är, alla krav och förväntningar man lägger på sig, alla bilder man har av vem man är eller borde vara, hela ens påklistrade identitet. Det handlade om att se de där känslorna, se dem och låta dem flyga förbi, om att inte intressera sig för dem. Och sedan säger han:

"I'm not really my car. I'm not really my profession. I have thoughts that I'm unworthy, or I have thoughts that I'm really worthy, but those are just thoughts, it's not really who I am. [...] Meditation is such a useful place for it, or maybe some people find it by spending a long time in nature - then a similar thing happens, that we begin having a sense of shedding all these identities, all these ideas of me myself and mine, that aren't really needed. And we have an experience of being alive without them, and that sense of aliveness is meaningful, it feels good, it feels wonderful."

Jag mediterar inte, men jag hajade till när jag hörde det där. Jag vet inte hur länge han menar att "a long time in nature" är, men jag förstår det i min egen kropp: Några dagar, tar det för mig. Några dagar tar det att ramla in i det där som är mig själv renare än annars, sannare, djupare. That sense of aliveness. Just så känns det.


Och det är inte bara som jag minns det, det är så lite en efterhandskonstruktion som nu något kan bli i mitt lilla mänskliga psyke. Det står i den anteckningsbok jag hade med mig till Jämtlandsfjällen förra året. Såhär:

"Sylarnas fjällstation, söndag 6 juli 2014
Tog en kort kvällspromenad vid halv elva, bara ned till ån och tillbaka. Jag uppfylldes av fjällglädje, som alltid bara jag går ut genom dörren. Tanken kom för mig att det bara är två dagars vandring kvar och svaret i min tanke kom lika snabbt som instinktivt: nej nej nej jag vill vara kvar jag vill vara den jag är här Jag var förvånad först, över hur snabbt den tanken kom och att jag inte visste att jag kände så. Förvånad, men snart beslutsam. Det kan inte vara så att det bara är på fjället, en enda alltför kort vecka om året, som jag är den jag verkligen vill vara. Det kan inte vara så att det bara är där och då det finns plats för allt i mig och med mig. Jag måste bli den personen hemma, den personen som jag är på fjället. Den som är så grundad, så trygg och luftig; den som aldrig binder in sig, den som är på rätt plats, fri och långsam. Jag ska bli den nu. Nej, inte bli: jag ska hitta den inom mig, där jag vet att den finns."

Känslan av att vara på rätt plats. Fri och långsam. Det är en långsamhet som inte är sävlig, utan trygg. Den som är grogrunden för alla sorters idéer och passioner.


Så ni som undrar vad det är som gör att fjällvandring är så viktigt för mig, och som gör att jag säger "jag prioriterade inte det i år, men det misstaget gör jag inte om", att jag längtar till fjälls; där har vi det. Det går inte att förklara med enbart landskapet, den omtumlande känslan av att något är så vackert, så fulländat att jag inte kan ta in det. Det är inte bara luften, dofterna, känslan av att lägga sig raklång i en stickande kall bäck efter en lång stund i bastun. Det är inte bara att gå och lägga sig klockan tio för att man är så fullkomligt slut och vakna tio timmar senare helt utsövd, inte bara insikten att så länge man är torr och varm och frisk och lagom mätt har man allt.

Det är också det där andra. Faktiskt just det där som jag hört att somliga blir rastlösa och oroliga av, det som gör att vissa rentav vantrivs på fjället: att man kommer närmare sig själv. Det är det jag längtar efter. Att jag blir medveten om de underliggande tankarna på vem jag borde vara, och att de tankarna faller bort. Att jag kommer längre ned - det är så det känns: ned, inte upp. Och jag behöver det en gång om året, en påminnelse om det där, en påminnelse om att inte sluta sträva efter att i det vanliga livet komma djupare ned i mig själv.

Bilderna: Tärnasjö, augusti 2012; utsikt från Syter, augusti 2012; Caihnavagge, augusti 2013; mellan Sylarna och Blåhammaren, juli 2014.