lilla essingen och artipelag

Alltså frukost på balkong! Stockholm blev ju inte sämre av att solen strålade (som jag längtat efter sommarkänsla), och allra mest strålade den över Gröndal. För det var där vi bodde. På ren flax visade det sig att mina vänner Johannes, Emelie och Andor skulle vara bortresta just när Jens och jag ville till Stockholm, och utan några som helst krångligheter fick vi låna deras superfina, stora, ljusa tvåa. Det enda som var dåligt med det var förstås att jag inte fick träffa dem. Och det andra enda som var dåligt med det var att jag inte fick åka på gratis Vaxholmskryssning. :)

Efter frukosten tog vi en promenad över Essingebron.

Alltså så blått och fint?

Vi hamnade på Lilla Essingen.

Vi hade nämligen bokat in förmiddagshäng med Jens gamla vän Klara och den alldeles nya lilla pyttemänniska som hon hade med sig. Fint!

Jag badade såklart. I den här stan kan man visst inte gå nånstans utan att råka på rimliga badplatser (så rimliga man nu kan hitta på fel sida Sverige) så jag hade såklart baddräkt och handduk i ryggsäcken.

De andra tre i sällskapet satt mest i skuggan.

Sedan sa vi hejdå till Klara och hennes dotter och åkte på utflykt!

Hit, till Artipelag. Artipelag är en konsthall som ligger ute på Värmdö utanför Stockholm. Jag föll för omgivningarna i kobination med arkitekturen precis som det nog är meningen att man ska göra; byggnaden smälter in bland tallarna och havsglittret här utan att bli tråkig.

Här råkade jag tänka "jag har en egen HUNK!" och det var ju ganska pinigt tänkt (p.g.a. 1: Jag äger inte Jens! Superpinsam känsla! P.g.a. 2: Vem säger ens hunk? Efter c:a 1996?). Säg inte till Jens att jag tänkte det (han läser inte min blogg så ofta).

Vi gick upp på takterrassen och tittade oss omkring.

Och hittade en labyrint! Det tycker jag om.

Jag hittade in! :)
(Kul parentes: Att för några år sedan när jag var på väg upp i viktkurvan förra gången (detta med viktkurvan är ett långt resonemang som har med PCO-S att göra och som jag inte ids skriva om nu) tyckte jag att jag var klumpigt tjock och att ingen borde titta på mig. Den här gången tycker jag bara DAMN! Fräscha ben! Jag ser ju hur pigg och stark som helst ut!)

Inne på Artipelag var det också störtfint.

T.ex. toaletterna.

Vi såg en utställning som hette Land meets water och som inspirerade mig något löjligt. Jag längtade bl.a: till fjällen, hem till min dator och Photoshop, efter en egen ateljé, ut i skogen, efter en utställningslokal och en publik som vill köpa mina bilder och en lång och framgångsrik karriär som fotograf. Det är en känsla jag värdesätter.