om att börja träna igen

Längre titel på detta inlägg: Om att börja träna igen, eller, till indoor walkingens lov. :)

När jag hösten 2011 började träna med min fjärde (!) sjukgymnast, tränade jag samtidigt på Friskis. Efter bara några månader förbjöd han mig. I nuläget finns det ingenting du kan träna, sa han - ingen träning som du inte bara får mer ont av, och lär musklerna att göra ännu mer fel.

Han var den första av de fyra sjukgymnaster jag träffat som kunde förklara för mig varför jag fick ont i ryggen och vad jag skulle göra åt det. Han var den enda som sa varför mina stackars trötta muskler gör som de gör. Han gav mig hopp om att bli helt smärtfri. Och dessutom kan han trycka bort den mest akuta smärtan. Som ni förstår blev hans ord ganska snart min lag, och när han förbjöd mig att träna på Friskis, så grät jag över hur tjock jag kände mig, hur ännu tjockare jag skulle bli och hur generellt allt jobbigt var med att både ha ont i ryggen och PCO-S samtidigt .... men jag gjorde som han sa.

Och nu mår jag bättre.

Det vill säga: Jag kommer alltid vara tvungen att akta ryggen. Jag kommer alltid vara tvungen att tänka mig för när jag är ute och går; gå med långa steg och pendla med armarna. Efter några nätter i en mjuk säng (till skillnad från min egen, perfekt hårda, av Johan och Daniel specialbyggda säng <3) får jag ont. Jag måste hålla på med sjukgymnastövningarna med jämna mellanrum och behöver få massage för ländryggen, lårens utsidor och rumpan (det är dit som spänningarna klättrar när jag använder musklerna fel) då och då. Jag kommer aldrig kunna träna igen som jag gjorde på gymnasiet när jag dansade balett, showjazz, modern dans och stepp fjorton timmar i veckan (och förträngde hur ont jag hade).

Men jag är så hoppfull nu. Även det som inte fungerar helt bra, tror jag kommer bli bättre bara jag fortsätter sköta mig ordentligt. På det stora hela, jämfört med hur det har varit, är skillnaden så stor att jag inte upplever som en person som har ont i ryggen längre.

När jag inte rör på mig ordentligt känner jag mig som en tung kluns, trött och andfådd. Så i juni i år bestämde jag mig: Det måste gå att hitta en träningsform som fungerar! En som jag inte får ont av (alltså, en träningsform där jag hela tiden kan kontrollera magen och ryggen så att jag använder rätt muskler). En som är lustfylld och musikalisk och jobbig, så jobbig att jag kan ta ut mig helt och hållet, men helst en man inte kan mäta några resultat i.

Jag började med indoor walking-pass. För på sjukgymnastgymmet finns det en crosstrainer som jag får lov att träna i som uppvärmning, och som inte gör ont, för eftersom man bara står och gör ungefär samma grej kan jag tänka ungefär oavbrutet "engage your core, engage your core" (vilket är bluesdansprat, som jag tycker är bättre än den klassiska "spänn magen". "Spänn" låter forcerat och hård medan "engage" låter aktivt och följsamt).

Och jag blev helt frälst! Alternativ titel på detta inlägg: Om att börja träna igen, eller, till indoor walkingens lov. :)

Jag märkte att jag blev helt slut, på ett sätt som gör mig glad efteråt, och som inte gör ont, utan att jag behöver ha tråkigt under tiden. OMG! It's like magic!

Indoor walking är ju en typ av pass där ledaren väljer musik, var på walkern man ska hålla till vilken låt, och hur tungt det ska kännas. Och så behöver jag bara göra som de säger och trampa på i takt till musiken - vilket ger mig tid att kontrollera att jag gör rätt med ryggen och magen. I övrigt är det bara att kötta.

Och allt går i takt. För mig är det så fruktansvärt viktigt att allt går i takt; att det känns rimligt att ta stegen i den takt som musiken har. Och gud vad många gympapass jag har varit på där jag har känt "men det här går ju inte att göra i takt till musiken?" (och där ledaren inte heller har gjort övningen i takt till rytmen, utan bara använt musiken som någon sorts pepp). Det funkar INTE för mig. Jag behöver drivet i musiken.

Dessutom får mina prestationskrav ingen näring över huvud taget. Eftersom man bara skruvar på en ratt utan siffror på, kan jag inte veta hur tungt jag trampar jämfört med förra träningspasset. Vilket är rätt nyttigt för mig. Jag kämpar nämligen inte hårdare när jag försöker nå upp till ett visst bestämt resultat, eller slå något rekord från förra gången - tvärtom, om jag inte orkar "lika mycket" som förra gången, känns det som ett misslyckat pass, och jag blir mindre motiverad att gå tillbaka nästa gången. Men nu vet jag inte ens hur tungt jag har trampat! Jag vet bara att det känns som att jag har tagit ut mig till max.

Tänk om jag inte hade hittat en träningsform som passade? Det finns så många sätt som en träningsform inte passar för en person - så mycket som ska klaffa. Och nu har jag hittat en där allt klaffar? Jistanes vilken tur! Det kan jag allt ha efter alla de här åren med värkande rygg och dålig kondition. Indoor walking! Jag älskar det! Jag blir helt slut, varenda gång. Vill aldrig sluta.

(Och om musiken är dålig går jag helt enkelt bara aldrig på den ledarens pass mer, så är musiksmaksproblemet löst. :))