om PCO-S

Vi börjar i tonåren.

När jag var femton tyckte jag att "men nu när man har haft mens i några år, ska den inte börja komma lite mer regelbundet då? Det är ju knas att det går ett halvår emellan". Jag gick till ungdomsmottagningen, blev undersökt och fick veta att det var helt normalt och att växer bort - mensen stabiliserar sig när man blir äldre. Skönt, tänkte jag.

Två år senare. Jag tänkte "men nu kan det väl ändå bli stabilt?". Gick till ungdomsmottagningen - en annan, som låg närmare gymnasiet jag gick på - blev undersökt och fick veta att det är helt normalt och går över av sig själv, men att det är bättre för kroppen att ha mens regelbundet än att inte ha det. Jaha, vad gör man åt det då? Tja, är man i en relation kan man ju lika gärna ta p-piller, förklarade gynekologen. Jaha, det låter ju praktiskt. Så då gjorde jag det.

Jag grät bort den vintern och förstod aldrig varför. Det måste vara för att jag är sämst, tänkte jag. Sämst på att sjunga, sämst på att dansa, sämst på att skriva reportage (saker som ligger nära till hands att värdera sig med om man som tonåring går på musikalgymnasium och jobbar på GP:s ungdomsredaktion). Jag grät hela tiden, orkade ingenting, ville ingenting. Förhållandet jag var i tog slut förstås, bara för att allt var så jobbigt hela tiden (fast jag tänkte förstås att det var för att jag var sämst). Och när förhållandet väl tagit slut var det ingen idé att fortsätta med p-pillren. Det var samtidigt som våren kom, och det var väl inte så konstigt att jag slutade gråta i samband med att det blev ljusare ... tänkte jag, och såg aldrig kopplingen.

Det gick några år. Året efter gymnasiet gick jag till en tredje gynekolog och undrade vad jag egentligen skulle göra åt det här med att jag hade mens så sällan - nästan inte alls, faktiskt, vid det laget. Det går över av sig självt, fick jag veta. Jaha. Ok. Jag fick utskrivet gulkroppshormon som jag tog var tredje månad, för att sätta igång en sorts mens, eftersom det visst var bra för kroppen. (Det var för övrigt meningen att p-pillen skulle ha startat någon sorts rimlig menscykel som skulle kunna fortsätta även efter att jag slutade ta dem, men så blev det inte.) (Mensen som jag fick av p-pillren och av Gestapuran var för övrigt HELT BISARR. Jag var knockad i sju dagar och hade galet ont.)

Vi spolar fram till 2008, då jag ska fylla 24. Jag har en ny relation, drömmer en förfärlig mardröm om att bli gravid och bestämmer mig för att det här med p-piller var väl praktiskt ändå? Träffar en barnmorska på min nya vårdcentral. Hon säger "du, det är säkert ingen fara, men det här med att du knappt har mens alls, det bekymrar mig lite. Går det bra om jag sätter upp dig på en tid hos vår gynekolog?". Och jag minns att jag tänkte: "någon vill ge mig vård utan att jag behöver krångla för det? Jamen kör bara!".

Sedan satt jag där, i det där rummet, hos den där gynekologen, där jag skulle sitta så många gånger sedan. Gynekologen ställde en massa frågor. Jag förstod inte vad det var hon ville komma åt, men svarade så gott jag kunde. Ja, jag tränade mycket under gymnasiet, och försöker hålla igång nu också. Nej, jag tycker inte att jag äter mer godis och onyttigheter än andra. Och sedan frågade hon: "Tycker du att du, trots att du tränar och inte äter så onyttigt, går upp i vikt lite långsamt hela tiden?" och jag bara JAAAAA! Precis så är det! Varför går jag upp i vikt hela tiden?
- Jag ska undersöka dig och vi ska ta några blodprov för säkerhets skull, men jag är ganska säker på att du har PCO-S.

- ???

Ultraljudet är SUPERTYDLIGT. Man ser folliklarna som små svarta bubblor - alltså jag kan peka ut dem själv (insert förtvivlan över att jag gick till tre (3) gynekologer före detta; samtliga gjorde ultraljud och ingen såg detta. WHAT?). Mitt blodprov var lika supertydligt. Jag har oregelbunden (eller helt frånvarande) mens och dessutom vuxen-akne och övervikt kring midjan (min gynekolog berättade långt senare att hon såg på min kroppsform när jag kom in i rummet att det rörde sig om PCO-S). Jag är helt enkelt ett fullkomligt praktexempel.

PCO-S, eller Polycystiskt ovariesyndrom, är ett himla tråkigt syndrom som har med hormonell obalans att göra. Vad min gynekolog har förklarat är att jag producerar för mycket testosteron i äggstockarna, vilket ger en massa annars traditionellt manliga effekter, t.ex. butfetma. Man kan få typiskt manlig hårväxt också, mustasch och sådär, vilket är den enda grejen med PCO-S jag inte har. Det finns inget botemedel, utan man får bara hålla på och ha sin PCO-S.

Aknen bekymrar mig egentligen inte så mycket. Alltså, det är väl klart att det vore kul att ha fin hy automatiskt, men ... jag har vant mig, jag kommer aldrig vara helt utan finnar varken i ansiktet eller på ryggen. Och finnarna kan ju inte skada mig. Övervikten däremot, kan det.

Min gynekolog berättade att mitt sockersug är mycket högre än andras, samtidigt som allt jag äter fastnar. Och inte på några bra ställen, traditionellt kvinnliga ställen som låren och höfterna där det inte påverkar hälsan i samma grad, utan runt magen. Insprängt mellan organen, där som det är som farligast att ha extra fett. Det är det fettet som man får hjärtkärlsjukdomar av, har jag förstått. Det är väldigt vanligt att folk med PCO-S får problem med fetma, och sedan diabetes och så vidare. Det är tråkigt att tänka på det. Och eftersom det inte finns något botemedel får man bara hålla på och träna och äta nyttigt så mycket man nu orkar. Och det är det som känns så kämpigt ibland. Att jag tränar och promenerar och försöker äta nyttigt och ändå går upp i vikt.

Det är nämligen så, att den hormonella obalansen direkt har med midjemåttet att göra (alltså inte egentligen vikten, för att vara noggrann, utan midjemåttet. Men jag säger ändå oftast "gå upp i vikt" eftersom det trots allt sitter ihop): ju större midjemått, desto mer obalans, desto fortare lägger man på sig mer, desto mer obalans blir det, desto fortare lägger man på sig och så vidare och sedan sitter man där med en övervikt som man inte riktigt fattar hur det gick till att man skaffade sig.

Fattar ni? Man fastnar i det. Jag känner det själv, jag har gjort den där resan några vändor. Först går jag upp i vikt låååångsamt och sedan, nästan utan att jag hunnit märka något, går jag upp i vikt fort och sedan fort. Och sedan är jag tjock.

Innan någon börjar påpeka att det låter som att jag tycker synd om mig själv: JA! Jag tycker synd om mig själv. Trots att det finns tusen värre sjukdomar att ha. Det får ni tycka vad ni vill om. Ibland är jag glad att det inte är värre. Men ibland tycker jag så himla synd om mig själv.

Och nu då? Tja. Det går ganska bra. Jag gjorde en vända till med p-piller där kring 2008, eftersom jag inte hade fattat då att jag blir deprimerad av p-piller (OCH INGEN HADE TALAT OM DET FÖR MIG). 2008 är ett förlorat år i mitt liv, kan man säga. Jag härdade ut eftersom jag trodde att min kropp skulle må bra av att få regelbunden mens (så sjukt himla duktig flicka-syndrom), men när jag inte stod ut längre ringde jag min psykolog och sa "du ... jag tror inte jag mår så bra av det här". När jag berättade hur jag verkligen mådde, hur mycket jag grät och att jag aldrig ville gå ut, sa hon att jag skulle sluta med p-piller ögonblickligen. Tre veckor senare var jag mig själv igen. Men mensen jag hade fått av p-pillren försvann igen, såklart.

I princip fungerar det såhär: om jag väger runt 65 kilo, har jag någotsånär regelbunden mens (varannan eller var tredje månad). Om jag väger runt 70 eller mer, har jag inte det. Knäppt va? (Och därifrån, sedan, går det fort. Över 70 kilo, så väger jag plötsligt 75. Schwipp säger det bara.) Jag har accepterat att det verkar vara omöjligt för mig att hålla vikten. Eftersom jag inte har någon lust att helt utesluta glass eller lösgodis ur mitt liv, så går jag upp i vikt. Och sedan anstränger jag mig för att skära ned på sockret ett tag och då går jag ned i vikt. Jag pendlar, men jag pendlar ganska långsamt. Det är okej.

Varsågod för dagens kvinnosjukdomskunskap, alltså!

För ja: Naturligtvis tror jag att så få känner till det här, trots att 6-8% av alla kvinnor i fertil ålder har PCO-S, eftersom det enbart drabbar kvinnor.

- - -

Bilden: Tagen av Johan sommaren 2013, när mitt midjemått var som minst (sedan jag var 20 och slutade dansa 14 timmar i veckan). Då var jag nöjd. Ville inte väga mindre. Ville se ut precis sådär och vara så spänstig och orka så mycket som jag orkade då. Sedan gick jag upp i vikt igen. Tusan. Men framför allt är det skönt att veta att jag har det där tillståndet - då jag är nöjd med min kropp. Det känns tryggt, på något vis, för mig själv, att jag inte ständigt tycker att jag borde väga mindre; att det finns ett stopp för alla de där tankarna.