När vi hade kommit hem från lördagens utflykter gjorde vi oss i ordning och gav oss iväg. Titta bara vilken fin man! (Ni vet det där jag skrev i december om att jag kunde sitta och titta på Jens och bara börja "skratta i ren vantro för att han är så ogreppbart snygg"? Japp. Känner exakt likadant fortfarande. Det har inte ens mattats. Eller faktum är att han har blivit ännu snyggare sedan dess. Sjukt.)
Vi promenerade över till Långholmen, så lummigt och vackert. (Ser ni Jens och mig i översta bilden?)
Och letade oss fram ända ut på kanten, till stiliga Carlshälls Gård. Hurra för kalas!
Vi hittade bruden, Jens vän Elin. Jens och Elin var glada att se varandra. :)
Sedan blev jag ombedd att bröllopsfotografa mig lite, och är ju inte den som är den (i alla fall inte alltid). (Skamlös reklam kommer nu: Boka mig till nästa sommars bröllop! Det blir jättefina bilder varenda gång! Här är min portfolio.)
Klev runt halva trädgården i jakt på det perfekta ljuset (med Jens som modell). Är mycket nöjd med det ljus jag hittade. Men här kommer nu huvudpersonerna Elin och Kalle:
Så fina!
Elins håruppsättning gick inte av för hackor, ej heller dödskalletatueringen.
Det var ju en hel del andra som tog kort också, kan man säga.
Och här har vi mig. Jag hade smink och allt, ojoj!
Sedan blev det middagsdags. Köttätarna vid mitt bord sneglade avundsjukt när jag fick in denna fantastiska förrätt. Det kan de gott ha, tänkte jag. (Insert ondskefullt vegetarianskratt)
Huvudrätten var också smarrig.
Överlag ett himla stiligt ställe, detta!
Seden hade jag en sådan där stund som jag har ibland på fester när jag känner mig lite konstig och rastlös och utanför och måste gå iväg och samla ihop mina tankar och känslor. (Eller t.ex. ringa en vän, som kan hjälpa mig att samla ihop mig själv.) Jag har märkt att det är viktigt för mig att lyssna på det där och gå iväg från festligheterna när jag blir sådan där. För när jag har tänkt färdigt går jag tillbaka in till festen igen och så är allt glömt och jag har hur roligt som helst igen.
Sedan applåderade vi brudparet!
Och så blev det efterrätt. Vi enades kring bordet om att den var god men lite märklig; lite för många smakdetaljer, tyckte vi. Och jag tyckte att det var för lite glass, men det är ju så att säga inte alltför sällan förekommande att jag tycker att något (t.ex. själva livet) innebär för lite glass. :)
Puss!
Sedan blev det musik och liveband! Jag som är helt utanför rock'n'roll-svängen och inte ens kan skilja på rockabilly och surf (fast spontant skulle jag säga att rockabilly är tidigare? Upplys mig gärna) tyckte ju att det här var svinfett. Jag tror att det var the Domestic Bumblebees och the Barbwires som spelade, men det kan också ha varit ett sammelsurium av män (ty de var alla män - genustänket som till slut brutit igenom i min kära blues verkar inte riktigt ha nått fram till rock'n'rollen än) från kanske femton olika bandkonstellationer som spelade, som jag förstod det. :)
Sen var vi trötta i öronen och fötterna och gick hem från denna galanta fest!
The Domestic Bumblebees | Summer Nights
No comments :
Post a Comment