Vi hade konsert med vokalensemblen Sot! Ni vet, de där som jag allt som oftast bara ser mig omkring (lyssnar mig omkring?) när vi repar och tackar min lyckliga stjärna för att jag får musicera ihop med? Det är en ynnest. Och jag har så roligt.
Till årets projekt hade vi inte valt så många nya låtar utan jobbade istället med våra favoriter ur repertoaren, stycken som behövde få komma tillbaka för att vi kanske inte helt gjorde dem rättvisa sist - eller tvärtom, som var så underbara att sjunga och flöt så lätt att vi bara var tvungen att göra dem igen.
Mina favoriter ur programmet var And the Swallow av Caroline Shaw, Soneto de la Noche av Morten Lauridsen, Underneath the Stars av Kate Rusby, And So it Goes av Billy Joel, Rheinbergers Abendlied, Pearsalls Lay a Garland och och och - nej, det var för mycket jag tyckte om för att kunna välja.
Manskören sjöng Poulenc, det var ej fult!
Och vi sjöng Var inte rädd för mörkret av Karin Rehnqvist.
Efteråt (när vi kramat alla vänner och familjemedlemmar som var där - vi fick så fint, så fint beröm, det var många som tyckte att vi blivit riktigt samsjungna nu, och det tycker ju vi med, oftast) tog vi med oss några vänner och partners och gick till Tullen för att äta middag och dricka öl och umgås.
Christin är en sån otrolig publik för övrigt! Nickar och ler och peppar och gråter och njuter. Det är så fint att titta på henne när hon sitter i publiken.
Hur fina är de inte allihopa?!
Ulrik, den stackaren, kunde jag knappt titta på alls under konserten, för han satt bara och skrynklade ihop ansiktet i försök att inte börja storgråta, så fint tyckte han att det var. Alltså <3
Och det var den vokalensemblekonserten det! Så glad och tacksam för dessa. I augusti ska vi ha solförmörkelsekonsert! Och i december blir det julkonsert igen. Det kan man ju börja se fram emot redan nu. I alla fall nästan. Om man är jag. :)
The Paper Kites | Deep Burn Blue
No comments :
Post a Comment