bilder utan bilder från förra helgens resa

På bussen tänker jag först att jag ska sova, men vi kvartettrepar. Mest för att det är roligt; jag köttar text en stund men inser snart att jag kan den här musiken. I vanlig ordning har jag gått och oroat mig över att jag ska glömma bort texterna eller insatserna. Så onödigt. Naturligtvis kan jag det.

Kulturcentrum Järna är en märklig plats. Vi är inbjudna för att ha föreställning i kulturhusets stora sal, och åker upp dagen före för att hinna repa. Arkitekturen är fantastisk, färgerna. Lugnet här. Dammar, hästar och rymden i allt. Rummen är färgkoordinerade och så vackra.

Första kvällen blir vi bjudna på konsert. Roland Pöntinen spelar. Jag känner igen namnet men har aldrig hört honom spela; hinner tänka att det är en svår situation att gå på en konsert när man inte har någon aning om vad som ska spelas. Måste jag lyssna på Beethoven och ha tråkigt i en hel konsert nu? Nej. Han öppnar med Les Barricades Mystérieuses av Couperin, ett av de vackraste styckena jag vet. Jag har varje ton djupt i hjärtat och varje gång han tar om temat önskar jag mig en gång till. Sluta aldrig, sluta aldrig.

Framåt natten bastar vi. I timmar. Det är för långt till badet; kallduschar emellanåt får duga. Mjuk och mosig efteråt traskar jag upp till allrummet där de andra sitter. Klockan närmar sig midnatt. Angelina frågar alldeles oombedd om jag vill ha massage. Jag får ligga på golvet och en liten stund senare är spänningshuvudvärken borta.

Morgonen därpå vaknar jag tyngd av en märklig dröm och en märklig besvikelse. Tassar upp. Vill ut så mycket att jag inte snörar skorna förrän jag är utanför dörren. Djupa andetag. Luften. Jag längtar, varje morgon. Det är under morgonpromenaden som jag hittar mig själv igen. Pånyttfödd varje gång. Sedan sjunker jag ned i den person jag ska vara, men under morgonpromenaden är jag lättare än så.

Vi repar hela dagen. Jag är så trygg i min kropp, vet att jag kan lita på den. Rörelse är inte mitt problem.

På kvällen gör vi Hunger. Jag förflyttas ofrivilligt till augusti, till en period i mitt liv när jag fortfarande hade ångest över min trasiga kärlek till Viktor merparten av min vakna tid. Merparten av min vakna tid! Jag ryser, skyggar. Den tiden finns inte längre och ändå måste jag fortfarande delvis bära på den. Livet. Nu sjunger vi Ljuset, ljuset över allt och alla; också den minsta insekt har en skugga och jag är alldeles hel. Lättstött och lättsårad. Ibland vilsen, ledsen, men hel. I mig själv.

Också: skrattattacker vid frukosten. Komplimanger vid tårtan. En kram i mörkret bakom scen just innan man går in.

Dagen efter åker vi vidare. Det är en trött kör som kommer fram efter att ha repat i två dagar och haft dubbla föreställningar kvällen innan. När vi har repat ytterligare en stund blir det en lucka. Jag tar en promenad, ringer Anna och börjar snart gråta. Inser sedan att det var en gråt jag behövt, i nästan en vecka har den legat och väntat. Det är ovanligt för mig, att gråten lurar på mig på det där viset. Den trivs bättre på kinderna. Det är vansinnigt grönt här, en fuktig, överväldigande grönska, under molntäcket finns nästan inga andra färger än detta gröna. Det är en grönska som lämpar sig väl för en skogsstig och en gråt.

Beskedet om när och var vi ska repa dröjer en kvart; vi ligger i bussens bagageutrymme och skrattar hysteriskt. Jag vet inte åt vad. Det är tvära kast här.

Till slut har vi föreställning. Allt är varmt svart, rött och lila. Kanske har jag aldrig varit med om en nerv som den här. Kanske är det här det roligaste jag någonsin haft. Kanske är jag helt och totalt trygg på den här platsen, den här scenen, bredvid er (och bakom, framför, under och ovanför). Och någonstans i efterdyningarna av den här föreställningen börjar jag tänka på min framtid, och vad det är jag ska våga jaga, och vad det är för rädslor som hindrar mig, och den människa jag ännu inte är ...

Vid midnatt hör vi en näktergal.

På bussen hem dagen efter är jag trött och ledsen. Skyller på den lyckobaksmälla som en föreställning som gårdagkvällens ofelbart för med sig. Mina batterier är slut, och när energin försvinner tunnas mina skyddlager ut och bleknar bort; jag blir mitt känsligaste jag, det som allra mest läser av andras känslostämningar, det som allra mest behöver tröst och ro och kärlek, och jag längtar efter de som står mig närmast. När vi stannar och pausar äter jag min lunch hastigt för att hinna stå under ett träd vid motorvägen och höra min bästa väns röst.


Francois Couperin | Les Barricades Mystérieuses