resan man gjort och gör

Jag har varit på semester. Den semestrigaste körresan någonsin. Jag har sjungit Sleep på ett tåg och L'Ombra dei boschi d'Aser i gränderna på väg hem från restauranger. Jag har kulat i vackra kyrkor med underbar akustik och det där trestrukna esset jag brukar prata om är helt utan ansträngning och har aldrig varit renare. Jag har bott på gästhuset till ett kloster, där jag blev mild och glad till sinnet av skymten av de män i bruna kåpor och med rep runt midjan som alltid log eller skrattade och sa buon giorno. Varit ute alldeles för sent, vaknat nykter som alltid och småretats åt vänner som upptäckt att de är i något sämre form. Morgonpromenerat längs floden (vad är en stad som inte har en flod att morgonpromenera vid?), hoppat ur vägen för vattnet från vansinnigt skvättande italienska rallyförare i ösregnet, blundat mot solen, lett mot rosorna.

Jag har åkt tåg till underbara Mantova, gått över kullerstenar som blev fotmassage i mina tunna sulor, sprungit skrattande undan regnet, längtat efter kyssar. Ätit mitt livs bästa pizza sånär som på den man äter i Kiruna eller Gällivare efter en vecka i fjällen. Haft oväntade samtal med och om Gud. Jag har blivit förkyld, förstås; har ju slappnat av. Fått tillbringa två förmiddagar i sängen med en bok, sovit på bussen, mimat en konsert och fått beröm för min inlevelse av vår dirigent som var säker på att jag sjöng på riktigt. Jag har gått på söndagsmässa och i vanlig ordning blivit vansinnig på det helt okristliga i att man som protestant inte får ta nattvard i en katolsk kyrka. Jag har ätit chokladcroissanter till frukost och glass varje dag. Min vanliga mage lämnade jag i Italien och tog istället med mig en hem som är mjukare, bolligare och med fler veck på. Jag har promenerat med oväntat och väntat och välsignat sällskap och övat gehör genom att sjunga körlåtar på siffror (första frasen i Hope faith life love, till exempel, är ett sex stor sjua fem ett två fyr liten trea). Jag har delat rum med de allra bästa människorna, känt hur hjärtat vuxit nu igen, jag har skrattat och flamsat, gjort vad jag längtat efter och bara det.

Och nu sitter jag här hemma - två dagar har jag unnat mig ledigt från jobbet och kurerar min förkylning med ananas och slösurfande - och tänker på hur fint allt är. Nu, alldeles just nu, är det så fint. Det händer så mycket som är roligt! Jag har så underbara människor omkring mig. Dessa vänner som väljer mig, som väljer hela mig; vad har jag gjort för att förtjäna detta? Mitt liv är så rikt. Det fattas ju ingenting. Jag är mycket lycklig.

Man kan också se det som att "allt" fattas: förstahandskontrakt (eller ja vad som helst för bostad som inte är en studentlägenhet som jag måste flytta ut ur snart), fast jobb (eller i alla fall vikariat på lite fler procent än 25, som ju är vad jag har till hösten), framtidsutsikter, pengar. Men jag låter inte det där oroa mig - inte just precis den här dagen. Jag är nämligen fantastiskt lyckligt lottad: Jag har ett skyddsnät. Ett som jag kan lita på fullt och fast. Ännu mer nu än innan förra året. För allt sket ju sig förra året. Jag bodde hos mina föräldrar i flera månader, tog inga poäng, var inte rolig och trevlig och lättsam, skrev ingen c-uppsats, var en konstant gråtande belastning för alla i min omgivning och ÄNDÅ var alla kvar och jag överlevde och allt ordnade sig. Jag har testat: skyddsnätet höll.

Och nu har jag alls ingen lust att oroa mig över den där framtiden som ska komma sen och som jag inte vet om den kommer gå ihop sig. De där pengarna som jag inte kan se var de ska komma ifrån. Hittills har ju allt alltid löst sig. Det gör det nog den här gången också. Jag kan inte vara annat än glad åt det här vackra livet som är mitt och som jag har byggt.

(And if the river should ever run dry
Somewhere the rain will still fall)

Ibland när jag tänker på det som min pyskolog kallar högkänslighet (det är det som gör att jag kan gå upp så totalt i musik, att jag är så petig i maten och känslig för dofter, det som gör att jag inte kan se på filmer med våld i, det som gör att jag blir så himla glad och så himla ledsen, att jag måste söka ensamhet efter att umgåtts med människor i grupp, att jag blir så himla påverkad av ljud och visuella intryck och beröring), blir jag trött och ledsen och pallar inte. Att jag måste känna så mycket jämt, att det inte går att koppla bort, att jag inte kan välja bort det som folk tycks tro ("måste du reagera så starkt på allt jämt då, du kan väl bara tagga ned").

Och sen lyssnar jag på Agnus Dei ur Berliner Messe och mot andra hälften tänker jag "det finns folk som inte är kapabla att känna den här avfraseringen som en värme i hela kroppen som jag gör nu" och så tycker jag så synd om dem, så väldigt mycket synd om dem. Sen andas jag i dunkla kyrkor, sen äter jag italiensk chokladglass och citronsorbet på samma sked, sen hamnar jag i en grönskande stad med saffransgula väggar, sen stryker någon mig mjukt över pannan med fingertopparna, sen blir jag besatt av att fånga det där ljuset som just nu lyser upp vännens ansikte, sen sitter jag på flyget med näsan klistrad mot rutan ut mot utsikten som ljudlöst tar andan ur mig, och allt är så vackert att jag vill smälta bort. Så minns jag att det finns de som inte känner det, och tycker så synd om, så väldigt, väldigt synd om.

Karine Polwart | Rivers Run